Halvfranskt och helfranskor och heja Finland, igen!

Tros att bloggen inte har någon kommentarsfunktion dyker ibland synpunkter och reflexioner upp utifrån.

Så här skriver den språkalerte Tommy:

”När vi rundade Bottenvikens norra del för fortsatt färd söderut genom Österbotten för några år sedan passade vi på att stanna några dagar i Vasa (Vaasa). I denna svensktalande bygd försökte vi få oss en fralla med ost och skinka, men vi fick veta att semlorna var slut. I brist på semlor erbjöds vi i stället batongbröd, på svenska (?) baguetter.”

🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖

På Google translate (som man egentligen ska ta med ett par nypor salt) kallar islänningar batongbrödet för ”stangir”, medan norrmän och danskar lär kalla samma bröd ”stang”. 

Ordet baguette kan man inte skylla på engelska, men svenskar gör allt de kan för att få in anglicismer. Det händer att brödet kallas "pain riche" och uttalas "pejn ritsch" trots att detta är franska. Wikipedia skriver:

Pain riche är en svenskspråkig pseudogallicistisk synonym benämning på den franska brödtypen baguette.

Skriver man "pain riche" i Google Translate på engelska får man franska "douleur riche", som fritt översatt blir "rik på smärta". Mer historia kring detta bröd kan man finna på faktoider.nu under rubriken Mat och dryck.

Har också personligen fått ta del av en bröd- eller snarare brudhistoria när jag på bussen satt framför ett gäng grabbar i gymnasieåldern. En av dem berättade för några mindre lyckliga om sin skolresa till Paris: "Ni skulle ha sett franskorna, killar, vilka brudar det fanns!"

Jag hjärta diverse lagrade ostar

”Glad påsk!” löd budskapet på reklamaffischen. Vidare: ”Köp vår goda landskapsost!” Därefter var det en bild på osten, en grynpipig variant. ”Från bondbyn med kärlek”, stod det sist. (Jag har anonymiserat produkten och orten!)

Det är mycket kärlek och hjärtan i schwung i vår tid. Fast företeelserna fanns även Fep (före engelska påverkan). Nu har hjärta – en bild på ett hjärta – kommit att betyda ”älskar” fast hjärta inte precis är ett verb. På tröjor kan det stå "Jag 💗 Stockholm". Jag läser alltid ut det som det enda raka: "Jag hjärta Stockholm" och jag är inte klok säger folk som verkar acceptera att det betyder "Jag älskar Stockholm".

Tillbaka till osttillverkarens kärleksvariant. Om nu hjärtlig har med hjärta att göra – det verkar troligt, mer än en halvsekelgammal erfarenhet säger mig detta - så vore det bättre att låta en gammal svensk brevfras komma till heders och skriva följande på ostplakatet: ”Hjärtliga hälsningar från bondbyn”

Gissa varifrån uttrycket ”från bondbyn (eller nån avsändare vilken som helst) med kärlek” kommer? Jag ska ge en vink, en ”hint”, kanske: det är ett germanskt språk precis som svenska, men det är inte svenska.

Fler vinkar: En brittisk film från 1963 hette "From Russia with Love". På den tiden var man ännu inte hårt anfäktad av engelska i Sverige. Det fanns ett sätt att tänka som var självständigt och filmens titel här blev det smartvitsiga och mycket svenska "Agent 007 ser rött". 

🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫

Finland, Finland, Finland*

Finska Statistikcentralen presenterar landet i siffror och på centralens hemsida står att ”Finländska 15-åringar är andra bäst i läsförståelse och tredje bäst i naturvetenskap bland OECD-länderna”.

Hjälp! Finland som brukar hålla måttet! Vad händer? Ofta är det på finlandssvenska sidor man kan finna mest stöd för en stabilare svenska än Sverige kan prestera.

Menmenmen - ingen fara på taket! På sajten ”Mediespråk” (mediesprak.fi)  finner jag en förklaring till ”andra” och ”tredje bästa” i en liten notis som lyder så här:

Näst störst, näst bäst, näst högst osv. heter det, inte "andra störst", "andra bäst" eller "andra högst" som är felaktiga översättningar av finskans toiseksi.

Jo, det är klart. Det finns fler språk än engelska som har den typen av konstruktioner, bland dem tyska (zweitbest o likn). Och så finska, som i sin tur kan påverka finlandssvenskan. (En sådan påverkan känns mer naturlig, f ö, jämfört med den engelskan utövar på svenskan).

”Mediespråk” är verkligen något att fördjupa sig i. Där finns av, jag upprepar, naturliga och förklarliga skäl, en del som låter udda för svensksvenska öron. Men varför hamnar man lättare på tydligare och mer normativa texter som har finlandssvenskt ursprung? Utan att ha skärskådat saken med lupp får jag känslan av att man anstränger sig betydligt mer om sitt språk på andra sidan Östersjön. Man verkar överhuvudtaget ha en i grunden bättre svenska, om det nu går att säga så utan att stöta sig med någon.

Heja svenskspråkiga Finland! Och heja säkert finskspråkiga Finland också, fast det har jag betydligt färre åsikter om - av förklarliga och naturliga skäl…

＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋

* Början på refrängen i The Finland Song av Monty Python (1980)

De fyra bästa tårtorna och andra bästa saker

De sammanhang där ”språkbruket” på nätet får legitimera en ny slags svenska skrämmer en aning. Att acceptera virala spridningar utan att tänka brukar ju anses något att se upp med i andra fall. Den engelska påverkan som sker - ogenomtänkt som fasen -  hjälper till att göra svenska till ett halvt språk.

En av tusentals kommande nymodigheter är att överta engelska konstruktioner med ordningstal och därmed skapa sådana vi inte har. Vi säger att en löpare är näst snabbast. Den något långsammare blir nästnästbäst i en tävling, fast de flesta nog väljer att säga att hon/han kommer på tredje plats.

Nu är nya grejer på väg in (det här bruket som bestämmer och som det tjatas om i bloggen nämndes även för miljonte gången i gårdagens bittra inlägg):

Andra bäst på biltillverkning ansågs Sverige vara

Meningen står att läsa i en specialtidskrift om bilar. Det är nog inte vågat att misstänka att "second best" ligger bakom. Förresten är även ordningsföljden helkoko.

Häromdagen meddelade morgontidningen att en kvinna i en av dessa bak- och mattävlingar som är fler än antalet skalbaggsarter  ”bakade fjärde bästa tårtan”. 
En översättare jag brukar diskutera med sa att "tja, det fanns alltså fyra tårtor som var de bästa och hon bakade en av dessa fyra". 🎂🎂🎂🎂

Vid det fortsatta letandet höll jag på att svimma. Missa inte morgondagens kittlande fortsättning: vad får en så luttrad varelse som undertecknad att nästan svimma?

Mitt jobb var ett löjligt ett

Att man överhuvudtaget sitter här och hoar. Slaget är ju faktiskt förlorat sedan länge. Det var inte ens ett slag, tänker man missmodigt.

Ibland sänds ett radioprogram som handlar om svenska språket. Eller borde, skulle man kunna säga. I det har under en längre tid välutbildat folk kollat ”träffar” på nätet för att bestämma huruvida man kan säga på ett visst sätt eller ej. Visst googlar jag själv efter tendenser, men drar inte samma slutsatser som experterna. Man får böja sig för bruket, tycks de flesta av dem anse.

Nutida språkvård får stora delar av mitt yrkesliv mellan 1975 och 1995 (ca) att verka meningslöst. Jobbet bestod i att fixa till språket så bra som möjligt i en halvstor svensk morgontidning.

Av den stora mängd material som kom från läsare: insändare, predikoturer, annonser med mera, märkte vi att deras språkbruk ofta var ett annat (rörigt och felstavat, t ex). Det var inte så konstigt, deras jobb var inte att kunna skriva och stava. Men så såg vår uppgift ut, och korrekturet skulle ändra till ett språk som ansågs korrekt i en tidning. Faktiskt levde ännu en slags folkbildningstanke kvar – och en demokratisk. Det fanns överenskommelser om språkbruket i dåtidens medier och de gick lite i stil med att de flesta skulle ha samma chans att tillgodogöra sig innehållet. Vi hade förhållningsorder, ibland av lokal karaktär (”på den här tidningen har vi inte punkter i förkortningar, vi skriver bl a och inte bl.a.). Och vi hade mängder av uppslagsböcker och reglersamlingar. Bl a (😉) fanns TT:s ovärderliga små häften med skrivregler som ständigt uppdaterades. Om dem har jag skrivit förr, det känns konstigt i dag att något så solitt och samtidigt behändigt ens funnits till!

Vi var ena lättledda dumma satar. Om vi bara dragit ihop tillräckligt många ”träffar” ute hos folket och presenterat som kommande språkbruk hade vi sluppit sitta där och göra oss löjliga. Och känna obehag av att nu få pension efter ett så värdelöst arbete.

Man får akta sig så att man inte hamnar på utsidan

"Men”, säger många när de tröttnat på det ena eller andra, ”enough is enough”. Själv har jag tröttnat på just det uttrycket: ”nu räcker det!”, tycker jag. Så kan man ju också säga. På svenska.*

”Det hade varit tråkigt att sluta upp på sjukhus”, skriver en journalist.

Man slutar inte upp på sjukhus, men man bör sluta upp med att tala översatt engelska. Om man hamnar (”ends up”) på sjukhus är det tråkigt, men åtminstone har man uttryckt sig som folk!

”Han befinner sig på utsidan av Vita huset just nu”, säger en reporter i radion. Fundera över detta en stund. ”Utanför” kan verka synonymt med ”på utsidan” men visst hör man att de bör användas i olika sammanhang?

Här har, inte överraskande, ”outside the White House” alltså översatts till ”på utsidan¨av ...”.

Skulle en svensk säga om någon att denne ”hamnat på utsidan av kompiskretsen”? Ja, inte än kanske, men det kommer snart att ske. Tro på mej jag är tjej!

(Föregående mening är lånad ur Povel Ramels text till låten "Livet är stenkul", 1961, som sjöngs av Gunwer Bergkvist.)

.

Det visas saker på insidan av museet men också en skulptur på utsidan. ("Inne i" och "utanför", heter det!)

* Men nu hoppar jag in dagen efter (det är 3 april) med en komplettering. På radionyheterna citerade nyss en uppläsare en britt som sagt "enough is enough", alltså "nog är nog". Sa radiojournalisten. Ni vet, det gamla kända svenska uttrycket "nog är nog"...

Upp flyger orden kring maten på faten

”Det handlar inte längre om att koncepta kring att man har krossat två olika länder.”

Orden kom inte från en journalist, det bör sägas. Sagespersonen var i matlagningsbranschen och talade om trenden att välja en särskild maträtt och tillaga den på bästa möjliga sätt utan att poängtera dess ursprung.

Det går faktiskt att förstå en sådan mening så in i h-e receptiv som tillvaron tvingar en att bli.

Ändå är ju ”krossa två länder” inte lättförståeligt. Men det handlar om s k ”crossover” inom matlagning: man låter olika länders rätter mötas, skulle man väl säga som invigd.

Men med bakgrund i en helt annan värld än den som konceptar och krossar länder gör denna språkliga nonchalans mig mållös. (Mållös? undrar släkt och vänner nu...)

Det är direkt klyftigt att tala på så vis, även om det kanske låter skithäftigt i ens matkretsar.

Konceptat och krossat med sill, oliver och basilika

Intressant dock: språket är inte längre en klassmarkör på samma sätt som förr. Prettobabbel (jag kan som sagt också) betyder inte längre automatiskt att man lätt kan placeras på samhällsstegen.

Det är i och för sig bra, men påfallande är att många faller i farstun för lufttugg.