tisdag 15 januari 2019

Sbråkmakaren om några av detta års viktigare funderingar

Hur mycket kan man hålla på med partikelverb som ”starta, öppna, tända, möta, flagga” och ”klyfta upp”? Tja, en hel del om man är jag.

Det intressanta är att när ett visst bruk börjar sätta sig – som ”starta upp”, t ex – finns plötsligt en hel hoper folk som tycker att det är det enda raka att säga – trots att de inte gjort det förr. 

Birgit Häggkvist, som jag återkommer till emellanåt (hon skrev boken ”Välkomna och please come in”), påpekar om och om igen att det är som om människor tycker att starkt engelskinfluerade uttryck ”låter mer rätt”. Det är naturligtvis inte sant, men sant är det faktum att vi hör så mycket engelska omkring oss att vi får för oss att kommer det bara därifrån låter det ”bättre” än svenska. 

Hade vi lika stor påverkan från andra språk skulle vi antagligen tycka att ord och uttryck från dem lät ”mer rätt” än vårt eget . 

Ta det tyska verbet vereinbaren som betyder ”komma överens” eller ”göra upp om”. Jag känner tyskinfluerade som ibland säger ”förainbara” när de talar svenska med andra som kan tyska. Kul och bra, men så där kan man inte hålla på i större kretsar och med en massa olika språk – d v s det som nu görs med engelska i svenskan. 

Ändå har jag kommit på mig själv med att tycka att ”tända upp” har en vidare betydelse än bara "tända", alltså något i stil med ”tända alla lampor”. T ex ”han kom hem och tände upp i huset”. 

Så där kan man som sagt hålla på. Men det ska ta lång tid innan jag säger ”klyfta upp” en apelsin. Eller ”öppna” en apelsin, som en del säger. Å andra sidan är det svårt att veta varför, på engelska tycks såväl ”peel” som ”open” användas. Däremot finns det knappast någon som skulle få för sig att "öppna upp en apelsin".

måndag 14 januari 2019

Man bör avstå från det självklara och här inte skämta om klyftig

Klyftad eller uppklyftad?
Tyvärr befinner sig många ännu vid en språkirritationsstation (Ha! Där tog man i!) som är 20-30 år gammal. Dessa ”många” har inte riktigt hängt med. De kan reta sig på avstavningar ”som datorn gör”. Mja, där får man nog påstå att "datorn" lärt sig ett och annat under åren som gått!

Eller så förvånas de över ”starta upp”, med det första ”upp” som väckte viss vrede. Engelskan har säkert mer ”up” än vi: ”start up, open up, meet up”. Men – och här kommer det lattjo – deras ”up” verkar inte obligatoriskt. Man får nog vara en som studerat flera tiders engelska för att reda ut det där.

Alltså kan det hända, som häromdagen, att när en person i ett tv-program sa ”we met at the station ”översättaren – tvångsmässigt? – skrev ”vi mötte upp vid stationen”.

Själv samlar jag på liknande partikelverb för att elda upp (!) mig: ”starta, öppna, tända, möta” – ja, de vanliga. Men nya är ”flagga upp” och ”klyfta upp”. I SAOL finns verbet ”klyfta” som betyder ”dela upp i klyftor”, i SO ges förklaringen ”dela i klyftor” och i SAOB ”dela/klyva upp”. Inte "klyfta upp"! Än.

söndag 13 januari 2019

När scoutrörelsen blivit branding* gråter kanske Baden-Powell?

Det var väl ändå ingen som trodde att ordet ”adderas” i förra inlägget användes på allvar? Addera är ett av de fyra räknesätten. Annars kan man säga ”tillägga (lägga till)”. Menar man själva räknegejset kan man även använda ”lägga ihop” eller ”plussa”. Det senare känns tveksamt, men skrapar inte på någon språknerv. Det gör däremot ”addera” när det används om ingredienser: ”addera laxen och persiljan”. Eller: ”jag ska addera simning till min livsstil”.

När man googlar efter dumheter bli man bönhörd. Denna gång av scouterna som ju också delvis vilar på kristen grund. Men nu har en annan religion uppenbarligen tagit över scouterna, den man kan kalla det språkliga bullshittandet (ledsen för engelskan, snodde det dock gärna från Urban Dictionarys ”bullshitspeak”). 

Alltnog. Den moderniserade varumärkesvarianten scouting rubriceras nu

Scouterna.
Insiktsplattform – Utsikt 

Sen sätter det igång:

Utblick av relevans för Scouterna med utgångspunkt i studier, undersökningar och rapporter. Urvalet har skett på basis av att det ska addera insikter som kan visa vägen framåt.

Energiskt engagerande, berättelse & bakgrund, innovation och autenticitet. Att bygga ett varumärke handlar inte längre enbart om att skapa en upplevelse, utan om en relation som bygger på inspiration och dialog. Det handlar om energin som omger varumärket och relationen med människan och samhället. Transparens och autenticitet innebär en övertygande berättelse med en bakgrundshistoria: Vart kommer varumärket från, hur skapades det, hur påverkar det mig och vart är det på väg.


Ur forntiden ekar valspråket: Var redo. Alltid redo! Och, tänker man, hur sant är detta icke.


* Branding = varumärkesutveckling

lördag 12 januari 2019

Kampen fortsätter - allt ska skärskådas om och om igen!

Det sitter en advokat och säger i tv att man försöker "komma till bukt" med ett problem. I denna bloggs barndom har det redan skämtats om att komma till bukt (29 mars 2017), som ju måste innebära att man närmar sig stranden i en vik.

Den här felsägningen är nu lika vanlig som ”ta tillvara på”. Under mitt liv som korrekturläsare var det dödsstraff för tilltaget. "Det heter antingen 'ta vara på' eller 'ta tillvara', och hör sen", mässade högljutt och ofta en av de kolleger som också var mina stränga lärare.
 
Vad gäller bukten så heter det ”komma till rätta med” eller ”få bukt med” och det är de två synonyma varianterna som nu smält samman i ett - innehållsmässigt - tvivelaktigt uttryck. 

Och som alltid ställs här frågan, igen och igen: Korrigeras den här typen av fel i svenskundervisning av barn, unga, vuxenstuderande eller de med annat modersmål? 

Så fjantigt! tänker den läsare som anammat den Nya Svenska Språkvårdens Mesighet: Bara man förstår så är det väl inte så j-a noga!
 
Men jag frågar åter och ihärdigt: Hur mycket kan man strunta i? När blir språket inte längre ett sammanhållande medium mellan människor utan omformas till dialekter som är lika många som antalet språkanvändare? 

Inte för att nån bryr sig om att en annan sitter här och protesterar, ens arbete påminner om pojkens i sagan, ni vet han som skulle få prinsessan om han tömde en sjö med en sil. 

Ändå fortsätter det domedagsprofetiska tjatet. Redan i morgon adderas fler eländiga yttranden!

fredag 11 januari 2019

När det gäller riktigt allvarliga ämnen ska man väga orden noga

Det finns gnäll och det finns gnäll. Det finns grader i helvetet och är skillnad på skit och pannkaka (som kollegan Bojan sa).

Vad den inledningen vill säga är att mycket av innehållet i den här bloggen inte är så viktigt egentligen. Men vänta nu, det är inte så att jag tar tillbaka ilskan över språklig slapphet. Saken är dock den att mycket av vreden gäller språkets yta, estetik, utseende. Snart märker den uppmärksamme att det som i texter och tal börjat låta lite fel men "inte är så farligt" snart glider över i knepiga språkförändringar som slutligen inverkar menligt på förståelsen. 

Men det riktigt allvarliga rör liv och död. Om ett språk inte motsvarar ett tunga innehåll känns det extra sorgligt. 

Och sorg är ämnet för dagen. En massa människor drabbas av svåra sjukdomar av vilken en är cancer. De drabbade får genomgå en svår tid som ibland slutar med döden. Alla runt omkring den människan drabbas också hårt.
 
Här kommer en språklig invändning som jag inte är ensam om.

I minnesord finns formuleringar som kanske är avsedda att vara trösterika, men som inte alls känns rättvisa. ”Han förlorade kampen mot sjukdomen” kan det stå. På andra ställen kan man höra att någon i stället "vunnit" denna kamp. Det här låter inte så bra beskrivet med tanke på vilken slags sjukdom cancer är. Jag letar på nätet och hittar ett radioprogram från 2016 som uttrycker saken bättre och mer fullödigt:

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=105&artikel=6415349


torsdag 10 januari 2019

Försanthållande av förhållningsregler om förhållningssättet

Vårt samtida språktugg är epidemiskt. Har man börjat lägga märke till något skumt uttryck så upptäcker man just det ordet eller den meningen överallt. Men det här ska inte handla om Jungs synkroniciteter (som det gjorde i går), utan är snarare en fråga om vanlig irritation, skapad av medier snabbare än Tarzan i lianen. 

En vanlig förmiddag när radion står och går, jag äter frukost, bläddrar i en tidning och går runt småplockar lite, hör och ser jag de där mycket tjatiga formuleringarna som blivit ett nytt heligt tretal i den narcissistiska människans berättelse om sig själv: ”relatera till, definiera sig som” samt ”förhålla sig till”. 

Mitt eget lingo, format under 50-, 60- och 70-tal, blir förolämpat av att det bull shit-språk som först stack upp trynet i de tidiga amerikanska självhjälpsböckerna blivit vardagsspråk. Böckerna var ett hopkok av sunt förnuft, pseudopsykologi samt en hel radda andra pseudovetenskaper. Vi var många som trodde (från sent 70-tal, in i det folkförstörande 80-talet samt framåt) att detta språk var en parentes. 

Förstå mig rätt igen, i gårdagens inlägg var det inte meningen att förolämpa den person som använder begreppen ”kvittblivning” och ”landa ut i”! Människor skolas in i sina verksamheter med ett språk de inte rår för, det är mitt eget gamla ordförråd som vrider sig i paroxysmer inför faktum. Men börjar inte dessa specialsydda yrkesdialekter bli för många och luftigt knepiga? 

Så långt de egna grubblerierna när en intervjuad konstnär (i radion som står och går) inom loppet av ett par minuter talar om sina bilder där ”en annan konstnär förhåller sig till min kropp”. Beskrivningen ”…i förhållande till kroppen” fortsätter till slutligen ”en annan konstnär förhåller sig till detta”. Kulturjournalisten undrar då: ”Hur har du förhållit dig till den här konstformen?” 

Enklare uttryckt: ”hur ser du/reagerar du på detta?” Eller ”vad säger/tycker du om detta?” 

Men det är väl bara att förhålla sig, definiera sig som och relatera till all 💢😈💥 skit.

onsdag 9 januari 2019

Känslan av att vara ett kvittblivningsproblem växer

Tillfälligheterna överfaller en ibland. Ett plötsligt brytningsfel och hela universum befinner sig i skärningspunkten! Man undrar hur det mesta man hör och ser kan handla om samma sak. Renhållning, t ex.

Men först ett exempel så läsaren någorlunda förstår. Man kan t ex vara gravid och ser hur det dräller av gravida i affärer, på bussar. Eller så haltar man svårt p g a ett skadat knä och ser att mängder av människor haltar. Man kanske opererar knät ifråga och då går hela omvärlden också med kryckor och käppar. 

Inte samma sak, men på något vis liknande är de iakttagelser som C G Jung (1875-1961) beskrev i sin teori om synkroniciteter. Det här tycker sbråkmakaren, lagd åt det halvockulta, är intressant. Synkronicitet är ett begrepp (Wikipedia) ”som står för ett iakttagbart meningsfullt sammanträffande utan orsaksmässigt samband”. (Tråkmånsar kallar det slump.) Man hade velat komma på det själv. 

Men åter till huvudämnet: skräp. Mitt uppe i de nyliga inläggen om ”Håll Sverige/det rent”, slog jag på radion och där intervjuades en anställd vid ett renhållningsverk som, här tätnar spänningen, också är beläget i samma stad som hittade på ”Håll det rent”-kampanjen.
 
Nu är det thrillerartade ögonblicket förbi och vi landar i fler bemärkelser mitt i skiten. 

Den renhållninganställde talade om karaktären på avfall, att man kan se det som enbart skräp. Men det kan också vara en återvinnings- eller, som representanten sa: "en råvararesurs" (det borde heta råvaruresurs, anser de petiga).

Tyvärr finns också det som närmast är motsatsen till råvararesursen, sa den intervjuade, nämligen ”kvittblivningsproblemet” – skräp man inte kan återvinna utan bara måste bli av med, d v s bli kvitt. Beträffande just detta problem kunde det "landa ut i helt olika lösningar”. 

Det språk som används i dag - inom vitt skilda områden -  har en tendens att göra en mör. Och vad man själv landar ut i är nog även det ett kvittblivningsproblem.

Inför ättestupa för sbråkmakare! 


PS Google skvallrar om att den intervjuade personen som citeras i stycket ovan inte är ensam om vare sig ordvalet ”landa ut i” eller ”kvittblivningsproblem.