Zlatans intentioner har inget med flygande mattor att göra

Om man tar ord som ”avsikt” och ”intention” går det att se den väg mot engelskan som svenska språket beträder. ”Intention” har funnits i svenska länge, det har det visst, men jag tänker på den strömning folksjälen föredrar, att välja de ord numera som är mest lika engelska varianter.
     

”Zlatans intention är att fortsätta”, läste jag häromdagen. Han har alltså avsikt att fortsätta spela fotboll, kan en läsare tyda det till. Ålrajt för Zlatans intentioner, värre var det med en fotbollsklubbs ”intentionsavtal”, som jag också läste om.

Googlandet på detta rätt märkliga ord – upprättar man ett avtal om något brukar det finnas en avsikt med det hela – gav snabbt resultat. Där fanns bl en träff från ett av mina favoritställen, Svenska avdelningen vid Institutet före de inhemska språken (i Finland), som tog upp begreppet redan 1997!

Institutet skrev: Som vi tidigare nämnt rekommenderas det svenska ordet avsiktsförklaring som motsvarighet till eng. letter of intent (fi. aiesopimus, aiepöytäkirja). Ett annat ord som förekommer, om man vill framhålla att det är fråga om ett avtal, är intentionsavtal.

 

Men nu spårar detta inlägg ur, för jag kom på en lustig bild av Zlatan där han stod på en fotbollsplan.

I ena änden av fotot en har en figur bildats (förmodligen av tryckskäl) och den är lik Ture Sventons kompis Herr Omar flygande på den matta han sålde till TS. Författare till böckerna, skrivna mellan 1948 och 1973, var Åke Holmberg (1907–1991).

Gillar man grejer, eller omfamnar och äääälskar man dem barra?

Det ena ger det andra, som ger det tredje. Som i sin tur ger det fjärde. (Läsaren får gärna fortsätta räkna själv.) Knappt hade jag skrivit ordet ”gilla” (inlägget i förrgår) så gjorde sig ett annat ”gilla” påmint. Det var när jag skrev om de numera populära ”omfamna” och ”bejaka” som tanken kom: i en hel del fall kan de ersättas av det enkla ”gilla” som tycks tappa mark.

Kanske känns ordet för svagt, vad vet jag, när folk gillar grejer säger de ofta ”jag barra ääälskar väskor/jordgubbar/GT” (det senare ska utläsas ”gin och tonic”, de som tycker om Gamla Testamentet brukar inte äääälska det).

Roligaste ordboken att slå i är SAOB som beskriver ett antal olika ”gilla”. Ett betyder ”godkänna, godta, ge sitt bifall”, m fl. Tänk på uttrycket ”det gill(a)s inte!”

Och så har vi vårt vanliga ”tycka bra om”. Där skickar artikeln (den skrevs 1928) i SAOB med en varning, nämligen att ordet är ”starkt vardagligt, med prägel av slangspråk”.

”Gilla” kan också vara av juridisk art och betyda ”stadfästa, sanktionera, fastställa”.

Alltså har "gilla" haft en mängd användningsområden i äldre tid men därefter mest använts i betydelsen ”tycka om” – den som 1928 sågs som ”slangspråk”. Nu verkar det åka ut till förmån för ääälska, omfamna och bejaka.

Som fastlåst nörd tvingas även undertecknad omfamna dessa förändringar, men det är vår tids snabbhet som kommer att förvirra människor och undra vad andra säger egentligen.

Ett klag blir till ett klägg och en rotvälta får tjäna som exempel

Ibland drabbas man av närmare eftertanke. ”Fanken också”, kan man tänka då, eftersom man kan ha fallit på eget grepp. För undertecknad sker det ofta med språket: jag tycks det vilja ett men göra ett annat. (Står säkert i bibeln, låter det som.)

Jag skrev häromdan om ”ett unn”. Vad är det för jädra sätt att hitta på ett sånt ord? – så gick tanken. Men igår skrev jag själv, nästan på allvar, ”ett klag”. Se där, det stryker Word-programmet under med rött, och ger som närmsta förslag ”klägg”.

Och det är väl så här det går till: man söker i sin (av nutiden påtvingade) språkslöhet ett kortare substantiv till verbet ”klaga”. Det finns inte. Man får välja på klagomål och ”klagan”. Det senare är inte så dumt, vid nästa närmare eftertanke. Lite ålderdomligt, men stoppar det mig? Och förresten: många nutidsmänniskor har plötsligt börjat använda jättegamla ord – antagligen för att de överensstämmer med engelska.

Upplagt av Jopparn, Wikipedia

Precis så här har substantiv bildats av verb (amatören spekulerar): en ”lega” (av ”ligga”), är en plats i skogen (eller kanske hundkorgen) som visar att någon legat där. 

Eller ta ”välta” (rotvälta), med exakt samma form som verbet välta, ett ord som tydligt uppenbarar vad som hänt med ett träd.

Mentalt mycket malnutrierad mal man på med manisk nitälskan

Här blir det inte Fyra bugg och en cocacola*, men väl två klag och ett lite gladare utrop! Inom mig ekar de tvångsmässigt positiva nutidsmänniskornas floskelprat: ”Var inte så neeegativ!”!

Klag 1, sagt av vårdhemspersonal, kritisk mot den egna ledningen: ”De gamla får ingen bra vård och de blir malnutrierade”. Det är bara att vänja sig! Undernärd, betyder det.

Klag 2, yttrat av högt uppsatt militär, polis eller annat ordningsmaktigt: ”Vi vill eliminera risken för att ingenting ska hända”. Utan ordningsutbildning tycker jag ändå att det låter farligt. Misstänker att personen menade ”… eliminera risken så att ingenting ska hända” Det hade också gått att säga: ”…eliminera risken för att något ska hända”. Men javisst, ”man förstår ju”, som folk säger.

Positiviten: Ett ganska fånigt ”omfamnande” hörs i meningar som ”hon omfamnar sitt chilenska arv”. En översättare hade i en film (serie, kanske, minns inte vilken) valt ”bejaka” för engelska ”embrace”. Visserligen är allt bejakande också tröttsamt, men det är bättre än det överanvända ”omfamna” som kan sparas till mänskliga kramar. Eller så säger man ”välkomna, vara positiv till” och kanske ”gilla” – ett ord som tycks ha varit med om en ”resa”. Att allt är en ”resa” är f ö också är trist!

Hoppsan, klaget vann.


*Låten hade en annan titel, Boogaloo, och sjöngs av Lotta Enberg som vann Svenska Melodifestivalen med den 1987. I den stora europeiska kom den på tolfte plats

Vi måste nog bekymra sig om svenskkunskaperna hos infödda

Eftersom det blir mindre comme-il-faut att reagera på språkligt elände (”äh, bry dig inte så förb-t, det där är väl bara att skita i” etc, etc) så får man vända det hela till något positivt (som det brukar heta i må-bra-samhället) och le i mjugg.

Meningar som ”lyfta upp frågan på bordet” är inte fel, men de låter lattjo eftersom det enklare ”vi ska ta upp frågan” (eller bara ”ta upp blablabla…”) finns. Det blir många leenden, nu hörs även ”frågan är av bordet”. D v s problemet är löst eller färdigdiskuterat. Ifall nån undrar.

Betydligt värre är att de reflexiva pronomina sig och sin har börjat jazza och svaja. Sen länge har man förstått att ”sin” hör till de svåra grejerna – som de, dem, dom. Men nog måste många ha hört att det reflexiva, possessiva, pronomenet ”sin” används när subjektet i satsen är ägare till vad-det-nu-gäller: ”Eva har tagit sin väska”, t ex. Om ”Eva har tagit hennes väska” är det nån annan tjej hon bestulit.

I övrigt heter det "jag har tagit min väska, du – din, vi – vår, ni – er och, de har tagit sin (eller våra, era, sina, de har kanske en var). Jag vill inte låta krävande och säga att det här hör till baskunskaperna, men jag kan ju skriva det.

Ännu knäppare är det senaste: ”jag har lärt sig något nytt”. Och ”vi har lärt sig att umgås på nya sätt”. Exemplen har yttrats/skrivits av vuxna utan (vad det verkar) språkproblem och med svenska som modersmål. Att exemplen ens existerar! Vad är det som sker? Det bekymrar sig!

Det är tänkt att bli dramatiska händelseförlopp på landsbygden!

Inspirerad av gårdagens inlägg "tog jag mig ett unn" och for till en liten stad inte långt från min egen. Tåget åkte genom vackra lantliga miljöer även om vi spanade förgäves efter vad en rubrik i regiontidningen uttryckte saken häromdan: ”C lovar mer action på landsbygden”.

Den action vi såg var den naturen sköter om när det är varmt och dessutom kommer åtminstone lite regn: grönskande grönska! Gammal nog att reagera på det utrikiska ordet, fast jag vet ungefär hur det används av gemene man (bl a mig), slog jag lite i svenska ordböcker.

SAOL skriver att action är ett ”oböjligt substantiv” och fortsätter med betydelsen: spännande handling t.ex. i film: ​en action. Kollegan SO skriver: dramatiskt händelse­förlopp, särskilt i film och tv-serier; ofta av tämligen våldsamt slag. Dessutom ges upplysningen: ”Belagt sen -55, av engelska act: handla”

Vad Centern lovar är mer ”handling, rörelse, ingripande, åtgärd” – så översätts ”act” i en engelsk-svensk ordbok. Det är naturligtvis bra med handling och åtgärder, men så spännande som i en actionfilm vete sjutton. ”Dramatiskt händelseförlopp”, nja.

Som ”action” används i svenska betyder det alltså något mer åtsnävat än det engelska ordet. Och man kan inte låta bli att tänka sig hur det skulle låta för en engelsktalande om man sa att ”this party is promising more action in the countryside”.

Hur ska man förstå ”unna dig i sommar, men inte för mycket”?

Som bekant för somliga irriteras denna skribent av att ”lämna” används utan att man får veta vad. Det gäller att vara insatt i det mesta, för om det står i bladet att ”Lisa Andersson lämnar” och man inte vet vem hon är, då blir det knepigt.

Skrivs det däremot ut att hon lämnar politiken, landet eller ordförandeposten i LRF – ja, då går det att förstå. Detsamma har skett med ”unna”. Vad jag vet har vi sagt ”jag ska unna mig något gott/att vara ledig i kväll” eller vad man nu vill unna sig.

Söker efter engelsk påverkan från ”treat myself” (unna/skämma bort mig) men det verkar följas av ett ”to”, alltså ”I will treat myself to a nice cosy evening in” ( t ex).

Är detta ett unn eller en glass?

Sbråk handlade om detta unnande den 12/12 -20, men vem orkar titta bakåt på sånt i värmen? Kan bara konstatera att uttrycket håller på att sätta sig, likt annat i vårt vildvuxna modersmål.

Det finns även exempel på hur ett substantiv bildats efter detta märkliga verb: ett unn. Jag kände en norsk tjej en gång som hette Unn, minns jag nu. Nå. I sökandet efter hur folk använder de här orden har jag hittat: ”Unna dig i sommar, men inte för mycket”. Samt det unnderliga ”Jag tog mig ett unn”.