Ska man ändra folks beteende genom knuffar, puffar eller puttar?

Ja, puffningen igår tvingade mig av spåret (lägg märke till att jag inte skrev knuffade mig av spåret – det är en konst att döda sina älsklingar*), men nu tuffar vi på igen.

Det går inte att sitta här och bedriva efterforskningar som går ut över det liv i övrigt man också har att leva, men det är svårt att inte undra över vem som ”bestämt” att ”nudging” på svenska skulle heta ”puffning”. Själv tycker jag att ”knuffa” hade funkat.

Det dräller ju ändå av homonymer och homografer: val, tunna, matta, mockar, putt – de stavas likadant och har ibland samma exakta uttal men betyder olika saker. Knuff och puff beskrivs ofta som synonymer. Min åldriga språkkänsla säger att knuffa möjligen är någon mer hårdhänt än puffa, men där råder nog delade meningar. Men eftersom uttrycket ”knuffa i rätt riktning" finns verkar ändå knuffa vara det ord som, i någon form, skulle ha varit det rätta för ”nudge”.

Bild av putt, Sydney Rae, Wikipedia

Puffa i betydelsen knuffa har jag inte använt, snarare då putta: ”kan du putta till honom så han vaknar?” Det enda puffa jag hört i modern tid är när informanten K säger sig måsta gå ut och puffa lite på en cigarill.

Om tillräckligt många hade ”putta” i sitt ordförråd kanske även det vore bra att använda i en slogan för beteendeekonomin: ”puttning – något som föser folk i rätt riktning för att spara på sig själva, sina pengar eller allas miljö.”

Att det finns fler ”putta” är ingen ursäkt eftersom det också finns många ”puffa”.

*För den som inte hört uttrycket: det betyder att skippa en formulering som skulle sitta som en smäck men samtidigt bli sökt eller övertydlig  

Vi människor måste uppenbarligen knuffas till bättre beteenden

Åter till gårdagens knuffar och puffar (kanske även puttar). Wikipedia ger inte bara små vinkar utan styr helt sonika den som skriver in ”nudging” till vad svenska W kallar ”puffning”.

Artikeln om fenomenet – som egentligen bara innebär att försöka uppfostra folk så att de beter sig som folk – berättar vem som myntade det, nämligen den amerikanske ekonomen Richard Thaler. Begreppet spreds sedan i samband med att denne fick ekonomipris (inte riktigt Nobelpris men nästan) 2017, bl a ”för hans bidrag till beteendeekonomi".

Västsvenska Handelskammarens hemsida skriver:

Det idag kanske vanligaste exemplet på framgångsrik nudging tillämpades på den nederländska flygplatsen Schiphol, där en målad fluga i pissoaren fick brevidkissningen att minska med 80 procent. När besökare kunde välja att pricka en fluga eller inte, så valde de flesta att pricka rätt.

Denna blogg tar vanligen upp språkliga fenomen och lägger sig inte i att allt som till för kort tid sedan ansågs höra till folkvett och dito hyfs i dag får namn och skrivs doktorsavhandlingar om. Vi har ju redan uttryck som ”ge/få en knuff i rätt riktning” och andra. Det är svårt att hålla sig för skratt när träffar på Google av just sådana fraser också innehåller ordet ”nudging”.

Nä, det är svårt att koncentrera sig (”hålla fokus”, säger nutidsmänniskan) nu, en massa bredvidtankar far igenom skallen och knuffas när man håller på som jag. 

Dessutom såg jag just att Västsvenska Handelskammaren inte har någon stavningskontroll. Jag tryckte bara Ctrl C och slängde in citatet i min text. Brevidkissning? 

Får återgå till knuff och puff i morgon.

Härmed påbörjas den långa resan till ordens mittpunkt

Den här bloggen sysslar inte så mycket med stort och smått som smått och mindre än det. I dag ska vi gräva ner oss. TT, som brukar få sina fiskar varma på denna plats utan att veta om det, ska ha erkännande när man lyckats städsla bra skribenter.

En sådan skrev om klimatet och använde termen ”tippningspunkter”. Förtjänstfullt redan att inte kalla dem ”tipping points”, även om en kompis, lika petig som jag själv, föreslog ”brytpunkter” – möjligen ett mer talande begrepp för svensktalande.

Men här kommer det riktigt petiga. Skribenten återgav forskarrapporter och citerade en av dessa: ”Tanken är att små ’knuffar’ på vårt beteende, genom exempelvis ekonomiska incitament, kan leda till snabba beteendeförändringar som minskar våra utsläpp”.

Så bra att skriva ”knuffar” och inte ”nudges”, tänkte jag först, van vid att de engelska uttrycken ofta föredras. Men så formulerade mitt huvud en fråga: Varför citattecken kring ”knuffar”?

Här börjar nördresan inåt och nedåt. Stig på! (Eller stig av, om det känns bättre.) SAOB:s etymologiska kommentar till ”knuff” är: ”jfr tyska knuff”. Då gör jag det, och Knuff betyder knuff eller puff, verbet heter knuffen.

Det finns alltid mer botten att gå till: Wikipedia, till exempel. Söker man på engelska ”nudging” som kom i svang för några år sen, så leder en W automatiskt till ett ”uppslagsord” som visar sig vara översatt till svenska, ”puffning”.

Nu börjar det bli spännande.

Förklara och försvara sig, kontrollera fakta samt skämmas

Varför blir man (jag) så upprörd när folk i radio, tv och skrift producerar felaktigheter? Dagens språkvetare diskuterar ofta det fenomenet och vill lära såna som jag att veta hut. Man är, förklarar språkproffsen, mindre tolerant när andra inte kan det man själv kan.

Må så vara. Men efter rannsakning måste jag vidhålla att jag bara kräver större felfrihet av dem som är utbildade inom journalistik eller vad som helst och som har jobb där det går ut på att meddela sig med andra. Om viktiga saker.

Det är svårt att svälja att ens gamla hederliga käpphästar av banal typ försvinner. Här några: Av studerande, ordförande och boende – d v s personer som slutar på -ande eller -ende – blir pluralen nada. Niente, null, nichts. Två studerande, fem ordförande och tre boende.

Men icke-personer med ändelserna -ande, -ende får plural-n: Erbjudanden, boenden (byggnader/institutioner), antaganden. Frågan måste dock upprepas: varför har mediefolk

– även de som varit med länge – tappat dessa vanligen enkla pluraler och bestämda former? Tänker man på att det heter en studerande (utrum), men ett antagande (neutrum) blir bestämd form singular enkel för en svensk: studeranden respektive antagandet. 

Sbråkmakaren hoar inte bara i bloggen utan kan även mejla ställen (butiker, exempelvis) som har ordet Erbjudande som rubrik och sedan räknar upp en massa erbjudanden.

Å andra sidan har man inte alltid rätt. Skulle just klaga på ytterligare nåt knasigt jag sett, men jag har oftast som vana att kontrollera vissa ord och uttryck. Då kan det hända att min säkra känsla eller hållning får sig en törn.

Det skedde som sagt nyss, men läsaren får inte veta vad det gällde. För jag hade fel. Rackarns.

Är det verkligen så att det klara korvspadet inte är vad det heter?

För flera år sedan var man ännu ovan vid de översättningar man kunde få genom Google Translate – de blev vanligen jätteroliga. Jag är medveten om att tjänsten KAN vara av viss nytta, men den är farlig att luta sig mot om det verkligen gäller.

Korvspad i Eskilstuna 1958, Wikipedia

Minns en gång hur uttrycket ”klart som korvspad” fick en absurd engelsk översättning, som nu hur som helst fallit ur minnet. Vanligen går det inte heller att få såna fraser rätt, men jag gjorde ett nytt försök och dagens resultat blev: ”Clear as a hot dog”.

Den som letar efter just den ordvändningen på nätet hamnar i (svenska, förstås) diskussioner om huruvida korvspad är särskilt klart. Intressant, men bloggen väntar med att kommentera spadet. De dråpliga översättningarna är många men kan också dra åt det rent poetiska. Letar man efter en ryggsäck på nätet kan denna, ja, dikt, måste den kallas, dyka upp:

Ryggsäck, affärer tunn och hållbar reseryggsäck – universitetet män och kvinnor datorväska – främling skog fullmåne meteor

Kan användas på skrivarkurser och vara en uppgift som kunde lyda: Skriv en novell utifrån dessa ord!

Den som fikar efter mycket mister ofta en del av stycket

Här skrivs inte saker out ouf the blue, som svensken säger, nej, allt kollas noga. I går nämndes en fras som ingår i många låtar: ”himlens alla stjärnor”. Min egen kunskap vad gäller stjärnor, planeter och rymden är begränsad så Rymdstyrelsen fick bistå med fakta jag gärna vill addera till. (Red alert! Håll kvar de sista två orden före denna parentes i minnet en stund.)

Det finns uppskattningsvis ”200 miljarder biljoner stjärnor i universum, vilket är samma som 200 triljarder, eller 200 följt av 21 nollor: 200 000 000 000 000 000 000 000”. Vad en vanlig människa kan göra med detta är att observera mellanslagen. Det blir lättare att läsa ut tal som 3 568 395 då. Det har nutidens människor svårt med, även de som kan mycket svåra saker i övrigt. Fast vid 21 nollor står man sig slätt utan träning.

Nästa grej gäller orden ovan, ”addera till”. Punkt. Vafalls, undrar läsaren, det brukar ju heta t ex ”addera en snygg scarf till outfiten” eller ”addera mjöl och bakpulver till smeten”.

Ända sedan ”addera” dök upp på språkscenen med annan betydelse än motsatsen till subtrahera, har undertecknad varit på krigsstigen mot ordet i fråga. Engelska ”add” har på svenska hetat ”lägga till” (med betoning på ”till” som i andra partikelverb: skruva ner, komma in, stanna upp) eller ”tillsätta, tillägga”.

En politiker sa ”det är viktigt att man adderar till det här” – med betonat ”till” som i partikelverben. Kanske (förhoppningsvis) kände han att ”lägga till” hade varit idiomatiskt svenska – vilket ledde till en sammanblandning.

Att dra in utländska idiomatiska ordvändningar  i det egna språket är kvistigt. En kompis med annat modersmål men som lärt sig svenska, mycket bra, kan tilläggas, funderade över ordet ”fika”. Jag beskrev det som det är: ”ta en paus, dricka kaffe och eventuellt äta en bulle eller kaka till”. Följden blev att kompisen sa ”nu ska vi fika kaffe”.

Ibland måste bloggen handla om företeelser som smörsångare

Den som eventuellt undrar över hur mycket man (jag) kan borra ner sig i diverse språkproblem måste förstå att besynnerligheterna är lika många som himlens alla stjärnor. De senaste tre orden är en mycket använd konstellation i den slags musik som leder till smörsång, vilket leder till Dean Martin (1917–1995), dagens utgångspunkt.

 

Dean Martin 1960, Wikipedia

I en förannonsering för ett tv-program kallades DM ”kungen av smörsång”. Läsare och närstående vet att den engelska of-genitiven kastad in i svenskan gör undertecknad rasande. Kungen av jordgubbar, kitsch, kul etc etc, låter inte klokt. (Undantag är Kungen av Belgien, Tonga, Bhutan m fl monarker.) Annars har vi brukat säga Kitschkungen eller, i detta fall: Smörsångarkungen eller Smörsångskungen.

Men nu kommer det riktigt roliga: på en tv-sida i en tidning presenterades DM som ”Kungen bland crooners”. Vilken glömsk idiot man är! Så sa man ju också innan engelskan tog över! Jag hittar ”kungen bland textkommentatorer, snöröjare, musikalartister”.

Men vad är då en ”crooner”? Wikipedia berättar att en sådan på svenska kallas ”smörsångare”, och att sättet att sjunga är ”benämning på sångstil inom främst jazz- och populärmusik”. Den blev till samtidigt med den elektriska mikrofonen: man tvingades inte längre sjunga med full styrka själv utan kunde glida lite på tonerna.