Femmor som försvunnit och femfemmor som stannat kvar

Inte den sista femkronorssedeln, men heller inte den första

Nu går det inte att fortsätta med den där femman längre! Senaste inläggen har (på flit) avslutats med att något är ”en annan femma”. Förmodligen har jag sökt efter uttryckets etymologi förr, samt också skrivit om den, men det är värt att upprepa (!), så många femmor som försvunnit.

Man kan bl a tänka på femöringen, salig i åminnelse i sin grandiositet, och femkronorssedeln. Femöringen upphörde att gälla som betalningsmedel 1985, femkronorssedeln 1998.

Men exemplet "en annan femma" handlar inte om pengar i sig. Inte direkt, i alla fall. SAOB anger ursprunget vara ett gammalt talesätt (belagt sedan 1876): ”Det var en annan femma" – sa bonden, skref en sjua.

Femfemman, då? Den går också tillbaka på ett ålderdomligt uttryck (tillika okvädinsord) om en person som inte ansågs tillräknelig, och lär ha sin grund i ”1864 års strafflag där en person misstänkt för brott kunde bedömas vara psykiskt sjuk enligt 5 kap. 5 § strafflagen och därmed bli straffri” (Wikipedia).

Femfemman, använd som invektiv, har massvis med synonymer. Så när man vill kalla någon "knäppgök" eller "tokstolle" finns en uppsjö av ord att välja bland.

Tjottablängare mellan lysmaskarna för kommentar om snö!

Om man upprepar sig i tal och skrift (jag pekar nu på mig) ska man anständighetsvis inte anklaga andra för samma sak. Å andra sidan är sådan projicering ett alltför välutvecklat och vanligt mänskligt beteende, så äsch.

Med andra ord kommer det här att handla om fraser som andra människor upprepar. Det är frågan om huruvida en endaste svensktalande missat de här två: 1) Det är sommar och man beklagar sig inför någon att man just blivit förkyld. Denne någon kommer med 98 procents säkerhet då att säga: ”Vad trist! Och sommarförkylningar som är så svåra att bli av med!” Den personen kan aldrig ha varit förkyld själv under andra årstider. En intensiv googling ger vid handen att förkylningar är lika lätta eller jävliga när de än inträffar.

Andra exemplet, 2), får en att känna av mental fimbulvinter samt en ristande Yggdrasil. Det sker när man meddelar sin åsikt om snön (d v s ”usch”). Då säger samme (förmodligen) någon som i förra exemplet: ”Men snön gör ju ändå att det lyser upp!” Det gåååår att ge andra kommentarer. En enkel är: ”Tycker du det, jag gillar snö jättemycket!”

Eftersom jag här upprepar obehag av upprepningar måste även recensentspråket tas med. När en kulturskribent berättar att konstverket, filmen, men framför allt boken i fråga, ”berör” eller griper/hugger tag” eller ”bränner till” – då somnar jag av leda.

Det skulle jag även göra om jag läste den här bloggen. Skriva den är en annan femma.

Om ingen korrigerar felaktigheter blir de kvar. Klokt sagt, va?

I förrgår handlade bloggen om punkten, ett vanligt och definitivt skiljetecken samtidens människor börjat värja sig inför. Det är en konstig känsla som smugit sig in bland dem: den som sätter punkt i ett sms kan uppfattas som sur eller arg.

Författaren Tone Schunnesson beskrev detta i en OBS-essä (från 2018) i P1 om punktens roll. Förmodligen är hon inte gammal nog att mota en sådan märklig tanke. Själv är jag ännu så enkel till min natur att en punkt för mig bara betyder att en mening slutar. Men T S funderar ändå kring fenomenet och säger insiktsfullt (ja, enligt undertecknad) följande:

Punkten är bortrationaliserad när vi inte längre betalar per sms, där meddelandets ”skicka” är att sätta punkt. Skrivandets hastighet, möjliggjort av tekniken, gör att vissa av språkets allra känsligaste element går förlorade och kvar finns det grovhuggna, yttersta lagret av språk men i stället tillkommer en underhållande rapphet.

Det är precis vad man misstänker, kvar blir ett grovt språk med förenklade och osnygga ord. Nyanser som funnits har försvunnit. De som aldrig haft dem kommer naturligtvis inte att sakna dem, men vi är väl ännu en stor grupp människor som gör det.

Det är förvånande att stora medier inte ”hyfsar” språket hos dem som inte känner av ordens nyanser. En person citerades på SVT:s textsidor och sa bl a att det var nödvändigt att ”förhindra en klimatkatastrof och storslaget lidande för unga generationer och särskilt utsatta grupper”.

Adjektivet ”storslaget” framkallar positiva känslor, men att kombinationen med ”lidande” låter absurd kan rimligen inte folk utan kännedom om ordets innebörd veta. Att en påhittad bok,  ”Ett storslaget lidande” (nämnd i en "riktig" bok), finns på Google är en annan femma.

En kommunikation som tar fram det arkaiska hos människan

I dag var det tänkt att fortsätta lamenterandet kring samtidens fula och grova språk (och då avses inte det som i ens ungdom kallades fult och grovt språk). Men så föll mina ögon på en man med ett buddhaliknande utseende. Han satt liksom jag på bussen och hade säkert österländskt ursprung, men det hade inget med min reflektion att göra: det där inåtvända leendet kan man se hos vem som helst som sitter försjunken i sin mobiltelefon.
    

Jag har sett minen många gånger, men det verkar sällan vara så att personen själv pratar och ler samtidigt – den kanske lyssnar på någon annan som pratar, sjunger eller spelar. Och förresten, talar man själv frambringas det ”arkaiska leendet” inte så lätt.

Bilden invid, från en wiki (fråga inte), visar ett av några berömda exempel på detta leende, Rampinhuvudet (ca 560 f Kr), som suttit på en ryttarstaty.

Texten vid bilden säger: ”för tittare som är vana vid realism är leendet platt och ganska onaturligt”. Även i ”Konsten” av H W Jansson, står att ”vi måste vara noga med att inte lägga in någon psykologisk betydelse i detta ’arkaiska leende’, ty samma leende uttryck förekommer i hela 500-talets grekiska skulptur”. 

Senare kom Mona-Lisa och log på liknande vis, men det blev mer ståhej kring henne. Och här skriver jag om mobil-Människan: fånigt flinande eller gåtfullt smilande?

Man kommer aldrig mera att kunna sätta punkt utan att göra fel!

Knappt har man sagt tankstreck – vilket skedde på denna plats i förrgår – förrän punkten hoppar upp och gör sig påmind. Naturligtvis är även den i farozonen, likt andra skiljetecken och typografiska dito. Ska språket demoleras så ska det.

Nå. Vi sutto, några gamla kamrater, och dryftade punktens vara eller icke vara. Det visade sig att det även bland oss åldringar (som kan skoja med verbens pluralformer på ett korrekt vis) redan fanns skilda åsikter.

Det konstiga i kråksången är att invändningar mot punkten som punkt – att den markerar slutet på en mening – visade sig vara desamma i olika generationer. Slutsatsen jag själv drar av detta är att gamlingar inte alls är ”efter sin tid”, de lär sig lika fort som yngre att vara anpassliga. (Observera skillnaden på ”anpasslig” och ”anpassad”.)

I en av P1:s alla repriser går nu en fyra år gammal serie som handlar om skiljetecken (sänd under ”OBS”, kulturessäer). I avsnittet om punkten sa författaren Tone Schunnesson samma sak som några av mina kompisar: punkten är lite för slutgiltig och meddelandet, det gäller främst sms, kan uppfattas som för ovänligt eller strängt p g a denna punkt.

Vad i helsefyr? Det är knappt man vågar knalla in i den typen av tankegångar utan att mista förståndet. Avvaktar med det. Men för att återgå till T S, så ansåg hon också att det var enklare att ersätta punkten, den enda punkt vi kände till förr, med tre – eller fyra, eller fem – punkter.

Nä nu! Nu får det sparas än mer på den vana jag själv lagt mig till med på senare år – att avsluta en mening med tre punkter. Har inte på fötter, men väl känslan av att det en gång fanns en tanke med just tre punkter. Det kan vara feltänkt. Den som letar punktkonventioner hittar sajten från Språkkonsulterna och texten ”Det är skönt att sätta punkt”. De nämner inget om mitt flaxiga beteende, det där med tre punkter som ska antyda något liksom… Men det går ju inte att veta vad, så det är bäst att ta Språkkonsulterna ad notam och sätta •

Nog märker man att det är skillnad på flugor och schimpanser

”Nånstans är det skillnad på en fluga och en schimpans”, sa en professor i nåt radioprogram som handlade om hur vi betraktar/skattar olika djur. ”Ja”, tänkte jag, ”t ex här inne i mitt vardagsrum vore det en väldigt stor skillnad på en fluga och en schimpans”. Nu förstår givetvis den tänkande läsaren vad professorn menar, nämligen ”det är trots allt/ändå/nog/ju skillnad på en fluga och en schimpans”.

Det där nånstans är nånstans oerhört irriterande för en språkrenlevnadsaktör (som ändå lattjar frivolt med ordena). Förstå detta rätt (man är f ö rätt trött på uttrycket ”missförstå mig rätt”) – det är väl klart som korvspad att vi alla syndar. Även jag, trots allt gnäll på andra som hamnar i denna spalt.

I det multimediala samhället går det inte att värja sig. Den påverkan vi utsätts för går att jämföra med ihållande störtregn. När vi hört andra säga ”nånstans känner jag att…” femtusen gånger, fast de menar ”jag tycker att…” – ja, då går det som med andra virus, det smittar.

Själv åkte jag nog dit på utfyllnadsordet ”liksom” som redan retat språkpoliser i minst ett halvsekel. Numera har det stark konkurrens av ”typ”. Det komiska med de uttryck som råkar illa ut är att de sannerligen är toppen på ett isberg. Och precis som med sådana ser kritikerna inte de gigantiska material som ligger och väntar under ytan på att släppas fria.

Liknande har skett med ”starta upp” som är det enda folk kommer på när de vill klaga på engelskans inflytande. Ja, inget mänskligt är en språkpurist främmande.

Så fogas bokstäver samman till ord och så skapas en fogsvans

Gårdagens inlägg handlade bl a om tankstreck, vars uppgift i det skrivna språket nu omvandlats till enbart dekoration. (Det är det inte ensamt om, alltför mycket har blivit till dekoration och underhållning. Blä.) Tidigare var det en konst att skilja bindestreck (divis) och tankstreck (pratminus) åt. Man kan förstås hitta uppgifter om detta på några runstensgamla texter på nätet. Om nu nån bryr sig.

T o m beteckningen ”tankstreck” är i sig exklusiv och något av en överkurs. De flesta kallar skiljetecknet tankestreck för att det låter troligast. Det roligaste stycke om detta som finns att läsa är Siv Strömquists text i SvD:s Språkspalten 9/11 2009 ("Tankemissar om tankstrecket"). Den spalten har jag säkert hänvisat till förr, en pensionärs hjärna kan ibland vara lite som en kraschad hårddisk.

Men det är skit samma, man hittar då lätt fler av Strömquists språkspalter som är mer matiga än dagens ursäktande och förklarande språkbrukarromantik. Därmed inte sagt att hon lever om och låter dömande som undertecknad, hon är en kunnig människa. En auktoritet av det slag som snart, likt tankstrecket, får hälsa hem. I hennes spalt finns mer att lära. Hur fogsvansen däremot hittade sitt hem i svenska språket, t ex.