Så här förenklas språket ständigt – eller är det försvåras det gör?

Nu är det så att jag tänker fortsätta vara skrajsen. Osäkerheten växer: har man rätt eller fel? Det är svårt att vänja sig vid att allt flyter. Men, jag säger det igen och igen, denna blogg blir mer och mer ett vittnesbörd från en svunnen tid. Om ett språk jag och andra lärde oss. Amen.

"Ingen har granskat oss under luppen”, sa en företrädare för nånting i radion. I min fatabur finns bara uttrycket med obestämd form på substantivet: ”granska” eller ”sätta under lupp”. Detsamma gäller ”sticka under stol med” medan en stor den av svenska befolkningen säger ”sticka under stolen med”. I de två fallen håller Norstedts Svenskt (2003) språkbruk med mig.

Det gör dock inte lexikonet när det gäller ”att ha på fötter”, utan ger i stället endast ”ha på fötterna”. Det här är verkligen ingen stor sak, men det känns ändå irriterande för den språkkompass som varit min under många, många år.

I gengäld låter många bli den bestämda formen i meningar som ”Alla tre flickor skuffades omkull”. Den här tendensen är särskilt tydlig efter ”alla”. Ytterligare en autentisk mening (funnen på nätet träff) lyder ”vi vill gärna ta ner alla fem träd”. En programpresentatör i P1 sa: ”det här programmet om de norska skatteflyktingar kan man höra igen”.

Min egen urgamla grammatik hade sagt ”flickorna, träden” och ”skatteflyktingarna”. Från stavningsprogrammet i Word hörs inte ett pip om dessa substantiv i obestämd form. Ingen röd markering. Var finns de röda linjer som tillvaron i övrigt är så full av när man behöver dem?

Vad är skillnaden på ”lynne” och ”kynne”? Ska båda överleva?

Det är mycket Gustav Vasa i dagarna och man kan bl a läsa om hans ”lynne”, att han var en lynnig människa. I en annan text om ett annat ämne stötte jag på ”kynne” och då blev det naturligtvis angeläget att slå upp de båda orden. På en sida om Calle Flygares teaterskola står att läsa om upphovsmannen att ”hans sinne var barnsligt och hans kynne var danskt”. Angående ”lynne” ges I SAOB ett exempel (från 1892) ur en bok: ”Hennes lynne var som aprilväder — ibland strålande solklart, ibland mulet — med hagelskurar.

Ytterligare exempel på ”kynne” finns i SAOB (SvD 1933): ”Utan att känna och förstå arbetaren och hans kynne blir ingenjören aldrig en verkligt god arbetsledare”. Här anar man att kynne kanske är ett mer problematiskt ord än lynne. Där det senare beskriver en individ kan ofta det förra kopplas till grupper av olika slag.

Skillnaden mellan orden framgår av en titt på de senaste definitionerna i SAOL och SO. För ”kynne” ger SAOL synonymer som ”läggning, sinne­lag; prägel” medan SO skriver ”upp­sättning karaktärs­drag hos person el. grupp av personer”.

Slår man på ”lynne” anges synonymer som ”sinne­lag; sinnes­stämning, humör” (vilket passar in i Gustav Vasa-beskrivningarna, kanske). SO skriver, lite mer utarbetat, ”själslig läggning som styr känslo­reaktionerna” och lägger till ”jämför sinnelag”.

Men vad händer med ett adjektiv som ”lynnig”? Det beskrivs faktiskt på liknande vis i alla Svenska Akademiens tre ordböcker : ”Lynnig nyck­full, o­beräknelig”.

Däremot existerar inte ”kynnig” alls. Möjligen är ordet (SAOB) ”kyndig” en gammal adjektivrest: Det sägs betyda ”stolt, högfärdig; modig, djärv”. Själv har jag aldrig hört det, men i vilket fall kommer nog ”lynne” och ”kynne” att smälta ihop till ett och samma ord – och då som en beskrivning av individer med ett växlande humör.

Man kan vara såväl spritt språngande som splitt spångande naken

Venus från Willendorf, Wikipedia

Hänvisande till gårdagen: misstänker att nakenord väcker större intresse än en språklig avklädning av glosan "naken". Nej, förresten, inte själva det ordet, utan ett uttryck jag hörde någon använda i en intervju. Personen sa ”splitt naken”.

Vid ett sånt tillfälle slår ens egocentrism till: ”Spritt språngande naken”, heter det väl? Mot ordböckerna! Och från dem fick man så man teg! Alla varianter av adverben ”splitt” och ”spritt” var möjliga. De skulle även kunna bytas ut mot "sprakande". 

I sig har de den ungefärliga betydelsen ”fullständigt, helt och hållet” och används (eller har använts) som bestämning till ny, naken, galen m fl.

Som om det inte var nog kan även språngande sägas/skrivas ”spångande” – utan r. Likaså kan som sagt ”sprakande” 

användas, t ex ”sprakande ny”.

Om de här alla och möjliga uttryckssätten har jag inte haft en aning. Personen som sa splitt naken hade inte fel så det störde. Men läsningen av de här varianterna gjorde mig faktiskt splitt spångande galen. Samt gav återigen en vink om att ge fanken i att vara tvärsäker.

Inte alla med megalomani är manliga rocksångare eller författare

Alla dessa förbehåll, alla dessa undantag och mittåter, all ödmjukhet och så mitt i det hela åter en uppflammande vrede! Synd att man inte är man och gammal musiker eller dramatiker eller författare: då skulle dessa tillkortakommanden respektive utbrott kunna inbringa pengar.

Men nu är inte undertecknad rätt person att skriva böcker och, uppriktigt sagt, finns det inte tillräckligt av sådana redan? Ska också AI börja skriva ur sitt mångfacetterade hjärta kommer det att bli många berörande, gripande, varma, tänkvärda, omistliga, etc alster att ge priser till.

Tillbaka till denna bloggs envåldshärskare. Såna brukar se sig själva som mönstret för en idealmedborgare. Det är man inte ensam om, även om de andras mönsterpersonlighet sällan sammanträffar med ens egen.

Fast egentligen skulle detta ha handlat om något annat. Inledningarna blir för långa – spelar ingen roll om jag talar eller skriver. Just deal with it. Har man att göra med frustrerade konstnärssjälar så har man.

Egentligen hade jag tänkt göra en till pudel (se igår). Eller var det en padda, en större groda än de som ofta hoppar ur folks munnar? I morgon ska det bl a handla om ”naken". Jag skriver det på fler språk så bloggen uppmärksammas worldwide: nude, nackt, hadaka, nakinn.

Ett par politiska (eller ickepolitiska) och andra ställningstaganden

Utan prut ska jag skriva som det är, men ujujujujuj vad det är tråkigt att ständigt behöva dra de här trista försvarstalen. Fast först måste fastslås, det är inget snack: den politiska korrektheten bara växer och växer. Som äldre säger man fel saker hela dagarna för att man inte längre kan prata rätt. Det kan gälla innehållet, men lika gärna formen (fel ord).

Men (här kommer det): Denna blogg kan nog för somliga låta som något de vill putta in i konstiga högerhörn. Eller vänsterhörn, för den delen. Vår tid är, som man säger i dag, ”svår att läsa”. Jaha, vad är då anledningen till detta mer än vanligt känslosamma utbrott? Jo: I sista meningen på gårdagens inlägg skrev jag (som tusen gånger förr) om min skräck för vad osäkerheten i tal och skrift kommer att innebära för ”vårt gemensamma språk”.

Senare på kvällen hörde jag ett radioinslag med kulturarbetare (de heter nog kulturvårdare nu…) som ilsknat till angående vad en SD-are sagt, att skattepengar bra bör ges till sådan kultur som ”värnar vårt gemensamma kulturarv”. En vind hörs blåsa upp kring ordet "gemensam".

Skulle vilja ha det sagt en gång för alla, men det kommer nog att måsta upprepas: i denna blogg hyses inga åsikter om skattepengar och kultur, ingen åsikt om SD-ares åsikter (som säkert inte är samma hos dem alla), ej heller någon åsikt om dagens "gemensamma" kultur. Vill bara inte råka ut för någon slags ”guilt by association”

Bloggen har inte ett skvatt med NÅGOTING annat att skaffa än att peka på det JAG anser göra språket mindre möjligt att använda så att det passar alla åldrar, etniciteter, politiker, expediter, konsulter, direktörer, dagisfröknar (förskollärare), sjukgymnaster (fysioterapeuter), sopåkare (renhållningsarbetare), innehållsansvariga (content managers) och alla andra.

Klockan klämtar för det gemensamma modersmålet, baske mig!

Språk förändras inte bara i de mindre beståndsdelarna: nu ryker hela faderittan! I alla fall halva. Den mycket starka förengelskningen (nej, ordet finns inte, egentligen) sker minsann på ett raffinerat sätt.
     

Diskuterade med informanten M om ett uttryckssätt som griper omkring sig. Om man t ex står och tvekar i en affär om huruvida den gula t-shirten är snyggare än den röda, kan expediten säga ”ta din tid”. Då har han/hon översatt ett vanligt förekommande engelskt uttryck, kanske utan att tänka på det: ”Take your time”.

Ja, och frågan kom upp angående vad man sa innan den översättningen börjat bli comme-il-faut på svenska. M föreslog ”ta tid på dig”, något undertecknad raskt ansåg vara lika osvenskt. En liknande konstruktion skulle kunna vara möjlig, men då vore sammanhanget ett annat: ”Ska du köpa en lägenhet ska du nog ta /god/ tid på dig!”

Finge jag bestämma skulle expediten (förutom att använda fler konjunktiver som finge och vore) säga något i stil med ”ingen brådska”. Avsikten med detta exempel är bara att visa hur något i förstone kan låta svenskt, men ändå blir påverkat av – som i de flesta fall – engelska.

Mängden av såna fall är fler än folk tror.

Har fler problem med språket nu eller är det fler som hörs/syns?

Det är synd att, som det heter, undanhålla läsarna bra grejer, här kommer en. Angående gårdagens verb ”runda” skrev den storastora ordboken SAOB följande (citatet om glosan i fråga är ur en lång artikel från 1960) bland annat följande definition:

passera (något eller någon) genom en rörelse som går i en (mer eller mindre snäv) bukt, båge, krök eller vinkel o. dyl.; passera (något) och därefter fortsätta i en ny färdriktning (med ny kurs), förflytta sig (segla, köra, gå eller springa)

Var snäll och tänk på detta när du använder ett verb som ”runda”. Det är inget mindre än en totalpreciserad betydelse för den som är noga med vad den säger!

Men varför är så många inte intresserade av vad de själva säger? Vill de inte bli förstådda? Varför hör jag och mina nördlikar så mycket knasigt? Jo, det finns en förklaring till det: Hela världen babblade inte ständigt kring och i ens öron förr.

En av de nämnda nördlikarna satt nyligen i min soffa och sa: ”Varför säger så många ’använda’ och ’andledning’, jag hör det stup i kvarten!” Vi enades om att vi nu konsumerar större mängder av all slags information/underhållning. Det fanns inte en chans att höra så många säga ”andledning” tidigare. Eller ens det korrekta ”anledning”.

Förresten är just andledningen anledning till att jag själv tänker efter extra innan jag skriver eller säger ”andfådd”. För det heter inte anfådd.