Man borde låta bli att kasta sten när man själv sitter i glashus!

Ni tror att jag sitter här och gnäller på andra. Så kan det verka. Men jag skriver själv rätt snårigt ibland. Fast gudarna ska veta att det blir allt svårare att skriva, bl a med tanke på hur småord som prepositioner kastas runt likt tärningar som ibland visar det ena, ibland det andra.

Här skriver en journalist något man måste ta på sig Sherlock Holmes-utrustning för att bena ut innebörden av (ledtråd: det handlar om att alla i början av året har avsikter att börja träna och liknande): ”Jag vill inte ens tänka på alla pengar som dragits av diverse gym som jag har signat upp på för att aldrig sätta min fot där igen efter februari”. Det är delen ”signat upp på för” som kräver ens tankeverksamhet.

Signat upp på! Det betyder ”anmäla/registrera sig hos/till/på”. Ett par bra svenska synonymer och kanske finns det fler. Riktigt ofta talas/skrivs det om ”skadeläget på” personer i olyckor. ”Skadeläget på dem är okänt”, sa en van nyhetsuppläsare nyss i min radio. Google ger vid handen att de flesta ”större” svenska medier ett stort antal gånger skrivit (sagt) ”skadeläget på de drabbade/kvinnan/mannen /barnen” etc. ” Skadeläget på den skadade personen är kritiskt”, skriver en stor tidning.

Dåligt språk, säger jag, som själv börjat vackla vad gäller, t ex, prepositioner. Men nog vill jag säga ”skadeläget för”. No big deal, tycker svensken, men jag undrar som alltid om man kommer att lära ut ingenting till skolbarn, dem med annat modersmål och vilka-det-kan-vara i framtiden. I främmande språk har man fått lära sig vilka prepositioner man använder till vad och det har aldrig känts kränkande eller övergreppsbetonat.

Inte för att man haft chansen, men vem har nånsin velat sälja ut?

Det finns de som tycker att undertecknad hakar upp sig för mycket på språkgrejer. Det uppfattas som skumt. En diagnos, kanske? Må så vara, men många sitter timvis klistrade vid andra som sparkar boll, slåss i hockey och – det konstigaste av allt – tävlar i skidskytte.

Men så här är det: en del håller på med det och en annan med detta. Det finns naturligtvis övrigt att försöka förstå i tillvaron: man kan nämna krig, det faktum att oroväckande många av jordens ledare är riktigt farliga eller att alla priviligierade fortsätter den bekväma väg som leder till klimatförändringar vi fruktar. Vi får nog, för att tala med överbefälhavaren, offra ”bekvämligheten som vi känner den” (ett uttryck som togs upp i bloggen i förrgår).

Det kan emellanåt kännas angeläget att fundera över vad man bor i för land vid åsynen av det utrymme Melodifestivalen (både egna uttagningen och stora tävlingen) får i riksmedier, t o m i nyhetsinslag. Vad har hänt sen Sillstryparn sjöng ”Doin' the Omoralisk Schlagerfestival”?

Men för att återgå till den häpnadsväckande språkbehandlingen. Ja, den besvärar som sagt inte många, men här sitter en väldigt besvärad. I en av våra största tidningar (de som kallades ”renommerade” förr) skriver en journalist om en artist som avstår från att "synas" på andra sätt än med sin musik : ”Att hon väljer ett kontorsarbete framför att sälja ut är otidsenligt”.

Här beskrivs en person som inte vill ”sälja sig”, som man sa förr och då inte enbart avsåg kroppslig prostitution. Sellout (ibland sell-out) är det nya ordet för företeelsen. Och som om det inte vore nog att importera ett begrepp för sådan verksamhet, lika gammal som människan, översätter man det också så att det blir än mer obegripligt.

Men lugn, detta är en blogg utan reklam eller nåt att tjäna stålar på. Här säljs m a o inte ut.

Förr var det röda mattan och flygplan, nu rullas annat ut hej vilt

Här väntar pressuppbådet på dem som snart ska gå på den utrullade röda mattan.    Bild: Warburg, Wikipedia

 
Jojo, här sitter man och tycker sig ha ögon och öron med sig. Så är det förstås inte, stup i kvarten blir man varse att massor av begrepp, ord och uttryck funnits i åratal utan ens vetskap. Och hur skulle det vara möjligt att äga en sådan? Språket är stort och nu tillkommer även alla onödiga fraser och ord som snotts från engelska (se de två föregående inläggen).

I ett radioprogram om pengar sa en journalist något om ”jacka upp priserna”. DET hade jag aldrig tidigare hört. Om uttrycket skrev Språktidningen för nästan tio (10!) år sen:

Den vanliga frasen jack up the price, ’höja priset’, och den mindre vanliga jack down the price, ’sänka priset’, har nu lånats in i svenskan.

Ja, se på fan. Vad är det för dummerjönsar som pratar om att ”höja priset” när man kan ”jacka upp” det? Och vilka fåntrattar säger ”sänka priset” när man kan ”jacka ner” detsamma?

En märklig och ökad användning av ”rulla ut”, tyckte sig informanten E märkt av i en liknande upplevelse som jag med mitt ”jacka upp”. Dock har JAG hör ”rulla ut” i överförd betydelse alldeles för många gånger, och även skrivit om det. Läsaren kan gissa vad det heter på originalspråk och vilket detta språk kan vara. För E hade uttrycket just börjat rulla ut.

Det är bra att kunna dryfta de här besynnerligheterna med alla informanterna. Bland dem ska jag f ö  nämna A, som hör av sig när jag skrivit fel i bloggen. Om A var anställd skulle lönen jackas upp, det är ett som är säkert.

Bra om politiker och militärer talar som folk när de talar till folket

I går utlovades en överbefälhavare och här kommer han. I alla fall ett citat från honom på Folk och Försvars rikskonferens. Vad politiker och militärer sa där har tröskats igenom de senaste dagarna. Och detta blir förstås också en tröskning, men liksom i går en rent språklig en.

Här är citatet från ÖB: "Det är helt enkelt slut på bekvämligheten som vi känner den". Uttrycket har tagits upp i Sbråkbloggen förr och trots sin relativa harmlöshet finns det på listan över sånt som retar ihjäl mig. Politiker och militärer (och en hel del andra medborgare) ska 1) undvika barnspråk (se gårdagsinlägget) som underskattar folket.

Samma gäller 2) ”som vi känner den/det”, en av de nya farsoter som bidrar till ett lika uppblåst som tomt språk. Vaddå ”bekvämligheten som vi känner den”? Vad sägs om ”den bekvämlighet vi är vana vid”? Eller bara meningens början: "Det är helt enkelt slut på bekvämligheten”.

Eftersom jag tyvärr lärt känna ”som man känner den/det” så har jag sökt efter ursprunget, så gott det går. En mängd träffar ligger först, det gäller då den norske författaren Erlend Loes bok ”Slutet på världen som vi känner den” från 2016. Man kan t o m gissa att det var denna titel som satte igång lufttugget. Antagligen föll också Loe (eller hans redaktör) för denna snajsiga översättning från engelskan. Visst låter det lite märkvärdigt?

Förresten ska det neutralt tilläggas att norskan (det gäller alla språk!) inte importerar engelska uttryck vid exakt samma tidpunkt som andra länder.

Hos oss finns nu ”kapitalismen som vi känner den, Sverige som vi känner det, livet, USA, internet, universum, akademisk frihet, pappersboken” – alla "som vi känner dem”. Låt engelsktalande använda sina uttryckssätt så kan vi använda våra. Särskilt angeläget är att politiker, militärer och de som anses viktiga för oss övriga talar som folk.

Detta är skrivet på allvar. På riktigt. Framgår det vad jag menar?

Risken finns att jag nöter ut omgivningen med mina bekymmer angående språket. För att det inte ska ske, sköts utnötningsprocessen i bloggen. Bra f ö om den når några lika bekymrade, men förutom ett par gamla informanter och ett pyttelitet antal personer i lägre åldrar – såna jag hyser hopp om – ser det inte ljust ut.

Det gör å andra sidan inte mycket annat heller. Statsministern vill i dagsläget (utan att alls mena vårt gemensamma kommunikationsmedel, givetvis) ”inskärpa att det är allvar på riktigt”. För oss töntar som även gärna ser innehåll i orden händer det sällan att något är ”allvar på låtsas”. Ur mitt minnes repertoar  hör jag en svag barnstämma när frasen ”på riktigt” yttras.

Anledning till det är förstås Alice Babs dotter Lilleba. I en barnsång från 1950-talet och där mamman sjunger ihop roliga historier inne i låten, hörs Lillebas stämma: ”Är det på riktigt?” Alice Babs svarar: ”Nej, det är bara på låssas”.

I floden av vår samtids underhållningskultur ljuder också andra stämmor: ”Is it for real?/This is for real!” Utan att ha det minsta på fötter vill jag misstänka att de svenska översättningarna av dessa amerikanskverbala utbrott borde vara ”Är detta sant/verkligt?” etc. Det är lätt att tro att frasen om ”this is for real” tagit oss i besittning och får oss att låta som små barn.

Den ni, den såg ni inte komma (svenska: ”den var ni inte beredda på”)! Nå och i alla fall: Förutom Alice Babs, hennes barn och vår nuvarande statsminister var det meningen att överbefälhavaren skulle dras in i det här sbråkjoxet. På riktigt! Nu blev det inte så, det militära besöket får anstå till morgondagen.

Elin borde inte ha önskat att Kuno skulle ticka alla hennes boxar

Nu återvänder vi till gårdagens visa, Alpens ros, liksom ett språkligt uttryck från dagen före i förrgår (6 januari, alltså). Frasen var det nonchalant direktstulna ”ticka boxar”. Det är f  ö knäckande att googla diverse språkhorrörer – det finns fler än man skulle kunna ana (i sin vildaste fantasi)! På nätet tickar det boxar så det står härliga till.

I ett, som man brukar kalla det, renommerat affärsmagasin, fanns följande mening: ”Dessa tickade alla mina boxar och jag inser att här finns det potential”. Det här är alltså EN träff bland många. Uttrycket svajar en del i utformandet, men tickandet är omfattande och kan även heta ”Håller de kompetenser vi tickar i våra boxar rätt kvalitet?” Eller: ”Initiativet tickar boxen för två av tre fokusområden”. Eller: ”3-packet med ankelstrumpan Björn Borg Core Crew tickar alla boxar”. Ytterligare: ”Det tickar i alla boxar där jag är i livet.”

Jag skrev väl häromdagen att svenskan har ett eget begrepp: ”uppfyller alla önskemål/krav”, ibland räcker det med ”stämmer”. Men om nu ”uppfyller alla önskemål” (åtta stavelser) är för långt för svensken att orka säga så gör väl inte ”tickar alla boxar” (sex stavelser) så stor skillnad? En stor del av befolkningen vet inte ens vad det betyder. Ännu.

Åter till Alpens ros och hur det gick för en som ville ticka boxar, Kuno. Han var så betuttad i Elin att han gjorde allt för henne och en av alla boxar hon ville skulle tickas (ja, skyll inte på mig för detta språk) innebar: "Plocka mig en alpens ros!" Denna växte oländigt, Kuno ramlade ner från berget och slutet på en vers lyder: Uti dalen ligga blott hans kläder/ och så hans rysligt sönderslagna kropp. Elin ångrade sig. Så dags.

Åter från den hemska alp-parentesen till nutida tickande boxar (de brukar f ö vara farliga, har man sett på film): I ordböckerna är det ännu bara ur och andra slags klockor som tickar. Men det kommer nog snart att ändras: SAOL nästa! (SAOL = Vår blandspråkiga huvudordbok.)

En del vägar bär högt upp, men det gäller inte ens tankes diton

Niklas Ohlrogge, Unsplash

I går citerades en person som åkte ”upp för (eller uppför) landets högst belägsna landsväg” och min hjärna startade i sin tur en resa, även om den inte gick uppåt (man måste betänka denna hjärnas ålder). Första tanken: Vad påminner det där om för låt igen?

Först på andra plats kom: vaffanken, belägsna? Fenomenet är intressant och kan förekomma när ett uttal av något påverkas av närliggande ljud. Det här är i och för sig inte ett glasklart fall av assimilation, utan snarare fjärrassimilation. Vid sådan påverkas ett ljud av ett längre bort liggande och skapar (ofta) ett felaktigt uttal. Barn får lätt till såna, gaberob, t ex. I mitt exempel har på nåt vis gs i ”högst” hoppat in i ”belägna”. Om nu inte personen tror att det heter ”belägsen”.

Vanligare assimilation är t ex Sven som, utan att man tänker på det, uttalas Sfen, eftersom s-et tvingar en. Få människor säger ”en bit” – om de inte anstränger sig – utan ”em bit” där b-et påverkar det föregående n-et. Den som vill googla ”assimilering” föreslås i stället söka på ”ljudförändring”. Där står ett par meter text om språkljud och massor av rubriceringar på dem.

Låten, då? Jo, det var Alpens ros, ett av många skillingtryck. Den får inte förväxlas med Owe Törnquists modernare ”Alptoppens ros” (1961), en burdus sång avsedd att parodiera den högstämda föregångaren. 

Den äkta börjar så här: ”Uppå alpens isbelagda spira”. I alla dar har jag trott att sången börjar ”Uppå alpens högst belägna spira” (vilket fler trott, inser den som söker texten).

Var och en förstår att meningen ”uppför landets högst belägsna landsväg” fick mig att gå bakåt ett par hundra år i tanken.