En riktigt gammaldags ilska från en som inte blundar för skit

Ur djupet av mitt hjärta kan jag även gå med på ”från djupet av mitt hjärta”. Anledningen är att skolan, omgivningen i barndomen och vad-vet-jag-allt-som-påverkar-en-människas-språkutveckling har lärt mig uttrycket. Var gång det finns en anledning att säga något allvarligt från sitt inre tänker jag fortsätta att säga så.

Nu, eller mycket snart, kommer yngre (hemskt nog inte jättemycket yngre) människor att berätta för en att det heter ”från botten av mitt hjärta”. Det kuliga är att om man på Google Translate, använt av många, skriver in engelska ”from the bottom of my heart” får man svenska ”från djupet av mitt hjärta”.

Men översättningsprogrammet kommer inte att ”vinna”, nej, det gör de som språkvetare kallar ”brukarna”. Brukarna är vi och eftersom svenskar talar närmast halv engelska/halv svenska som modersmål kommer uttrycket att vara ”från botten av mitt hjärta”. Nja, det är det  redan.

Varför sitter en gammal kärring och ryar om detta? Det hörs ju att det är samma sak! Det hemska för kärringen är att ”botten” fått en negativ klang från hennes ungdoms språk: ”det här är ju botten” hette det ofta om något som var ocoolt, icke-chillt eller sög fett.

Den känsla som kommer ur insikten om snabbheten i språkets skiften är riktigt fucking botten, det är ett som är säkert. I Stora Tidningen läser jag om en människa med civilkurage: ”Vägrade att titta bort – då fick han gå”.

Kärringen skulle säga att han ”vägrade blunda” (möjligen ”blunda för sanningen, ofoget, misshälligheterna" etc), ty när tanten var ung kunde ”blunda för något” användas i en överförd bemärkelse. Nu tar ”brukarna” istället ”look the other way”, översätter det samt får ”blunda” i sin gamla, andra, betydelse att sjunka ner i djupet av vårt språk.

Snart, märk mina ord, kan vi inte läsa texter som är äldre än tio, tjugo år. Men då har vi istället det här blandspråket att läsa på och tala och som kommer att bli svårare och svårare för alla att begripa. Heja PISA-undersökningen i läsförståelse! Och resten också. För den delen.

Givet att den märkvärdige kusinen påverkar språket in absurdum

”Kommer du på partajet imorrn? Ja, det är givet!” Så kunde det låta på min barndoms gata.

I ärlighetens namn kanske även på min ålderdoms gata. ”Givet” betyder ”klart” som i "det är klart att jag gör. Givetvis."

Synonymer.se ger varianten ”tveklöst”. Men detta ”vanliga” givet har fått en märkvärdig kusin från engelskan/amerikanskan. Även om denne möjligen skymtade förbi som hastigast förr, har den numera slagit sig ned i svenskan.

För egen del har jag retat mig på den bra länge, och hittar en rätt gammal redogörelse för fenomenet. Bakom den står språkprofessorn Lars-Gunnar Andersson, medverkande som expert i programmet Språket (P1). Med tanke på att detta avsnitt sändes 10 maj 2005, förstår man att snobbkusinen härjat i över två decennier. För all del, mig gör det inget, jag kommer aldrig att använda detta mode-”givet”. Citat ur programmet:

-Vad betyder det nya uttrycket ”givet”, undrar en lyssnare.

Förmodligen ett nytt uttryck, förmodligen efter påverkan av engelskans ”given”. Propositionen ”givet” och subjunktionen ”givet att” betyder ungefär ”under förutsättning att”. ”Givet att Riksbankens inflationsmål på två procent hålls blir löneutvecklingen.....”
Ordet finns nu i Svenska akademiens ordlista. De flesta ”givet” som vi hittar i tidningstext är dock av ett annat slag: givet = självklart. ”Det är givet att regeringen kommer att....”

Det var då det, nu är det nya ”givet” etablerat och väldigt vanligt. Exempel jag funnit: ”Givet skolans uppdrag… Givet trafiksituationen… Givet läget i ekonomin”. I alla dessa meningar skulle man kunna byta ut politruksnacket mot ”med hänsyn till’, med tanke på”, ibland funkar ”under förutsättning”.

En person från Trafikverket pratade häromdan om kameror på vägarna: ”Givet att genomsnittshastigheten är för hög så tas en bild i slutet av sträckan”. Här betyder "givet" om. Tänk. Tänk om folk skulle hålla sig till beprövade gamla ord, vad enkelt det skulle vara.

Lite mer om finlandssvenska medier och även de svenska ditona

Mediespråk.fi (språkråd för de finlandssvenska medierna, se gårdagens inlägg) förklarade hur man använder begreppsparet ”den ena” och "den andra” men i Finland kan det ändå bli fel på svenskan, vilket förklaras med tvåspråkigheten:

Att folk använder den andra – den andra i stället för den

ena – den andra beror naturligtvis på inverkan från finskans

toinen – toinen. I svenskan gör vi skillnad mellan de två relationella pronomenen. Den första av de två är alltid den ena.

Undertecknad kan inte grammatiska förklaringar och regler för särskilt mycket i modersmålet, men så pass mycket vet jag: man kan inte skriva som en av våra största tidningar (återigen: exemplet i går). En sak till vet jag: det finns ingen mer än mig (jag) som bryr sig om detta och det kan verka som om jag tar i, men OM det funnes NÅGON, skulle denne ha skrivit till bladet

i fråga och klagat. ”Ena och andra” skulle ha ändrats, i alla fall nu, efter flera veckor.

När man ser de oerhörda mängder av rena felaktigheter (förlåt igen för användandet av det negativa ordet ”fel”) som åker ut okorrigerade för att sedan INTE åtgärdas infinner sig en känsla som kan kallas harmageddon eller apokalyps. Ovanpå alla andra undergångsaspiranter.

En brasklappeförklaring måste in, ett klargörande och ett redovisande: den tidning som här exemplifierats med är givetvis inte den enda med kass svenska i. Mitt gafflande gäller stora delar av den skrivna eller talade information, meddelanden, som kommer från medier och myndigheter till medborgarna.

Jag vet att det är viktigt med stålar som ska hit och dit: till vård, krigsberedskap, skola och allt annat. Men vad gäller just skolan skulle mycket vara vunnet om de som anser sig kunna bra svenska anstränger sig för att förmedla den!!!!!!

Är det verkligen bara jag och Finland som bryr oss om svenskan?

Det här kommer att haka i gårdagens inlägg lite grann och samtidigt beskriva hur det går till när rubriker sätts – f a i tidningars webbupplagor. Där går det undan. För en tid sen satt jag ett bra tag och glodde på rubriken ”Ena förlorade miljoner – andra inte en krona”. Till att börja med: är detta svenska? ”Ena gick hit, andra gick dit”? Ena såg på tv, andra läste en bok”? Är det mig det är fel på igen? Om så inte är fallet är det på sin plats att undra varför exakt denna ordalydelse ligger kvar i tidningen i fråga, och dessutom ”annonseras” för på X, i andra spalter i samma tidning samt varför den hänvisas till i andra sajter.

Jag gick till botten med saken. Eller snarare till toppen, artikelns ingress. Där stod (ämnet var bankbedrägeri): ”Den ena förlorade nästan två miljoner, den andra inte en krona”.

Ja, en komplett och felfri svensk mening (förlåt alla goda damer och herrar att jag använder ett ord som ”felfri”, det kan tas illa upp och kränka en del)! Den journalist (redigerare) som sedan skapade rubriken tog helt frejdigt bort ”den” framför ”ena” respektive ”andra”.

 

Bild Joakim Honkasalo, Unsplash

Jag letar som en galning för att hitta något om dessa pronomen och hittar följande:

När du nämner en av två saker eller personer är det korrekta pronomenet den ena. Den andra kan saknas eller placeras längre fram i sammanhanget. 

Citatet är från sidan ”Mediespråk” som i första hand riktar sig ”till dem som arbetar med de finlandssvenska medierna, men vi hoppas naturligtvis att alla andra språkbrukare också ska ha nytta och glädje av dem”.

Mitt uppe i resonemanget avbryts det nu, för det är följetong på gång och det kommer mera Finland imorgon. Till att börja med.

Sbråkbloggen kastar sig utan att blinka in i dagens genusdiskurs

Vill ogärna skämta om hbtqi+-språket, men för oss åldringar är det nya lingot svårt. Vi är kanske inte så chockade av genus- och könsgrejs i sig, det har funnits människor förr. Man var nog insatt lite till mans, men i mindre kretsar. Allas privatpersonligtpsykologiska angelägenheter kastades sig inte över oss via medier.

Det gäller f ö ALLT. Ungdomar i trängre släkt- och bekantskapskretsen tror att vi var mer dumma i huvet förr. Jag säger inte emot, åren brukar, i takt med det egna åldrandet, rätta till åsikter om gamla människor . Det börjar med att man ser sin mamma (i 109-årsåldern, i dag) gå bredvid en i skyltfönstret när man råkar titta dit. Sen fortsätter det.

Därför lönar det sig inte att hålla emot. Man får i stället sitta här och muttra om hur det gått med modersmålet. Och här kommer vi åter till genusaspekten. Förr fanns bara hon och han (och den och det i svenskan, till förargelse för dem som lär sig språket). Dessa båda (hon och han) kunde ha ihop det kors och tvärs, även om många fick lida svårt under homofobiska tider.

Nu är det knepigare och jag tänker inte ge mig in i dagens alla fakta om hur och vad folk identifierar sig som. Men även om man är en enkel sate går det inte att låta bli att reagera inför följande, man hör det FÖR ofta: ”Katarina den store, Pippin den lilla, Fredrik den stora, den helige Birgitta”. Jag, å min sida, blir heligt förb-d.

Låt oss lämna de mänskliga könen och gå in i vår grammatik, i alla fall som den lärdes ut förr. Det går ibland att spåra maskulint och feminint genus även på icke-personer – äldre språk står bakom detta faktum (läs gärna språkhistoria själv!). I många ordsammansättningar sitter a- och e-ändelserna (gamla fem- resp maskulinändelser) fast i de gamlas skallar.

Huvudordets eventuella slutvokal spelar ofta in: Vi säger lilla pappa och lilla mamma – inte lille pappa och lille mamma. För den intresserade (och ni äro tusenden): googla frågan  I vilka fall ska man välja a-form på adjektivet (gamla, lilla, kompetenta) och i vilka fall ska man välja e-form (gamle, lille, kompetente) när adjektivet används för att beskriva en person?

Där svarar Frågelådan på sånt som äldre människor lärde sig genom att gå i sexårig folkskola – utan att vara genier. Hela samhället talade detta språk till alla. Därför kan man se hur gamla släktingar man vet inte var några ljus i skolan kan skriva både snyggt och stava, alla med ett gemensamt modersmål (som huvudspråk) i botten.

Den med Château Mont-Redon i glaset torde även ha momentum

I dag har jag hört om många som ”har momentum”. Vad har de egentligen då, frågar sig en vanlig svensk med trekvartsbildning. Ordet hör till dem som informanten E ryade om häromdagen över ett glas Château Mont-Redon från Châteauneuf-du-Pape. (Tro aldrig på vad du läser.) Och så strömmade med ens hela världens momentum över mig ur radion i dag. Likaså strömmar lättjan (”lathet”, för den nya människan) över mig och här citeras Wikipedia:

Momentum är en anglicism som i svenskan har kommit att användas i överförd mening inom ekonomi, sport, organisationssammanhang med flera områden. I engelskan är ordets bokstavliga betydelse ett mekaniskt begrepp, rörelsemängd, och syftar oftast på en "tröghetsprincip" i de sammanhang en rörelse fortsätter i samma riktning när den väl kommit igång. I överförd bemärkelse handlar det om att få upp farten och behålla farten: "Nu har vi momentum här, men vi står för en jäkla tuff uppgift i Växjö." (ishockeyspelaren Mattias Janmark, Västra Frölunda, intervjuad efter en vinstmatch, AB, 6 april 2015) 

Nedan ett citat från Språkrådets Frågelådan: 

Ordet kommer ursprungligen från latinets movere ’röra, flytta’, men vi har tagit upp det från engelskan. Inom sportens värld används det ofta i betydelsen 'fart' eller 'flyt': laget förlorade sitt momentum i andra halvlek. Momentum används ofta i finansbranschen, där man kan skapa momentum på marknaden och aktiehandla enligt momentummetoden, som innebär att man ständigt och systematiskt flyttar sina pengar mellan olika fonder. 

SAOL och SO ger ordet innebörden ”vändning till positiv trend”. Personligen tänker jag mig begreppen ”framgång” – i den lite högre stilistiken – och ”flyt” – i vanligt vardagspladder.

James Dean mot Mylène Demongeot – som barn bytte vi ”filmisar”

Visst talar man själv ibland som en skramlande tombola, men ofta har jag högre förväntningar på andra. Särskilt inom vissa områden. Dit hör även gruppen skådespelare som arbetar mycket med språket och borde vara skapligt vältalig. 

En av våra nutida yngre skådisar berättade om en sedan länge död känd person som i barndomen skickades till internatskola: ”Han hade en otrolig saknad av sina föräldrar”. Angående kändisens yngre dagar, inledde den nämnde skådisen med en allmän kommentar: ”Tonåren är det mest tumulta livet i sitt liv”.

                                                             *

Fotbollskort från 1888,
lite före "min" tid, Wikipedia
 

Undertexter i filmer och serier behandlas ofta styvmoderligt, d v s man lägger inga pengar på bra översättare. I och med att seder och bruk förändras blir det svårt att beskriva flydda dagar med de lika flydda språkliga termerna. 

Häromdagen såg jag en sådan översatt rad som löd: ”jag brukar byta julkort med henne”. En snabbkoll visar att man på engelska 

bl a säger ”exchange Christmas cards”. Så uttrycker sig knappast svenskar: de skickar julkort till varann, helt enkelt.

Vad man brukade byta i min barndom så var det ”filmstjärnor”. Vi kallade dem ”filmisar”, kort som kan jämföras med dagens sport- och pokémonkort. Dessutom bytte vi bokmärken i en tid som inte dignade under överflöd. Usch så det blitt.