Vi som tycker engelskan är för vidlyftig i vårt språk ser olika saker

I mina anteckningar står ofta bara enstaka ord. ”Multitaska” är ett av dem och det har blivit så pass vanligt att det snart stoppas in i en svensk ordlista, misstänker man. Det ligger nära till hands med sådana uttryck. Förleden ”multi” finns i många (och betyder ”mång-, flerfaldig”) ord (multikulturell,multiresistent m fl). ”Task” kommer från engelska ”uppgift, mission, bestämmelse” och en massa annat.

På svenska betyder ”multitaska” att ”ha många bollar i luften, göra flera saker samtidigt”. För en del svenskar ger den engelska sammansättningen associationer till ord man inte gärna använder, särskilt inte i ett mer formellt språk. Men det gäller säkert mest äldre som kan glömma såväl det innehållsliga som det utseendemässiga och klangliga i språket.

Emellanåt höjs ett varningens finger för det allt större utrymme engelskan ges i svenskan, men gäller då vanligen det faktum att föreläsningar och litteratur vid högre utbildningar är på engelska. Föräldrars och den äldre generationens fascination av att barn och ungdomar ”talar så bra engelska” är inte alltid av godo. Det sker ofta på bekostnad av modersmålet. Om hur bra engelska svensken i gemen talar, råder också delade meningar.

Lena Lind Palicki, chef för Språkrådet, skriver om s k domänförlust (SvD, 23/1 -24):

Inom akademin rör det sig alltså om hela domäner där svenskan får en alltmer undanskymd roll, vilket leder till att kvaliteten försämras. Den som läser en kursbok på engelska kommer sannolikt inte att kunna tillgodogöra sig innehållet helt.

Fler journalister, forskare och språkvetare larmar om det här, men de tycks blunda för de skador som redan är skedda i det vardagliga språket samt medieditot. Multisensibel som jag är hör och ser jag dessa ”skador” massor av gånger varje dag. Och skriver om dem här.

Den här texten är särskilt lämplig för den vars uspar är jättebra

Med tanke på allt nytt i språkväg som dyker upp och visar sig vara gammalt, måste jag vara långt ifrån så alert och uppdaterad som jag inbillar mig. Det senaste ordet som chockar med sin högfrekventa närvaro är "ups". Språkrådets Frågelådan förklarar ordet så här:

Usp är en förkortning för unique selling point (eller unique selling proposition). Det är en term inom marknadsföring som kan användas när man talar om företags, produkters eller personers unika och fördelaktiga egenskaper.

"Chockar", skrev jag nyss, och chockad tar jag del av den nya kunskap man får om världens alla uspar när man googlar på eländet. ”Den som söker finner”, heter det och påminn mig om att sluta söka så jag slipper finna. Resultat denna gång:

Inte samma uspar som i annonsen, men bra ändå. Wikipedia

Så till locket och dess många uspar! Dubbelhandtagen är ju ett rejält plus, hällpip på båda sidor och dessutom två integrerade silar i olika storlekar på varje sida! Ena (med lite större hål) perfekt för pasta, andra (med lite mindre hål) perfekt för ris och grönsaker! Det stora glaslocket ger även den sköna möjligheten att kunna kolla käket utan att öppna det, och det är ju toppen tycker vi. (Annons för kastrull)

Det är juvelen, den stora uspen för den villa i förorten där paret är på väg att landa. (Filmrecension. Filmen inleds med en mäklare som visar hus med speciella egenskaper).

Lastutrymmena är andra bra uspar för familjer som vill lägga mer tid och kraft på att faktiskt resa och uppleva saker istället för att på centimeternivå försöka stuva in väskor och trunkar/…/ (Bilannons)

Mycket av julens USP ligger ju i dess repetitiva måndag hela veckan-natur. 

(Tidningskrönika som handlar om julen)

Överlämnar med glädje tänkandet åt läsaren, förhoppningsvis någon med gott om uspar.

Knepigt: Att spika saker är inte samma sak som att naila dem

Sbråkbloggaren ägnar (som en presentatör i radio uttalade äg-nar, med långt ä, och utan ng-ljud, vart är världen på väg?) sig outtröttligt åt onödiga inlån. I går presenterades ”nere med kidsen” som får mig att tänka på det ”moderna” (citattecknen betyder att det inte alls är så himla modernt) uttrycket ”hänga med” någon.

På senare tid har det använts i betydelsen ”umgås med” (eller andra synonyma begrepp) – ”igår hängde jag med kollegerna”. Betoningen läggs på ”hängde”. Det enda jag kände till, innan folk började hänga med varann på det sättet, var partikelverbet ”hänga med”. Då betonades partikeln, ”med”, och innebörden var ”följa med”, som i ”jag hängde med Lisa till affären”.

”Du nailade det!”, skrek en person i radio eller tv till nån som klarat av en uppgift. Jag minns inte vilken, men det var säkert något ur tv:s (och vår tids) lek- och skojprogram för vuxna. 

Innan folk nailade saker ”satte” de dem: ”Du satte det!” Det finns många varianter: ”du fixade det, klarade det” eller ”grejade det”. En del väljer att utbrista ”You did/made it”.

Som alltid måste man påminnas om att det inte enbart är engelskan som tränger ut svenskan, ibland är det svenskan själv. Ett par tv- och filmkritiker diskuterade komedier och någon ställde den retoriska frågan ”Varför gillar man dem?” En av kritikerna svarade ”De är lättsinniga”. Det låter nog troligt för många, men det kritikern antagligen menade var att de är ”lättsamma”. Det här inhemska utrotandet av svenska ord, uttryck och talesätt är sorgligt.

Mycket kan vi människor vara nere ”av” och ”i”. Mera sällan ”med”

Alltid måste man korrigera sig! Igår lät det som om engelska och fornnordiska vore två helt olika språk. Ja, undertecknad är inget sanningsvittne när det gäller seriös språkhistoria Vi människor har naturligtvis påverkat och påverkats hit och dit sen vi började tala. Bl a engelska och gamla nordiska språk är delvis släkt och har ju många likheter. De äldsta gäller främst basala mänskliga områden, kroppen är ett.

Tänk på hand, finger, knä, arm, öra – det dräller av ordsyskon. Undertecknads motvilja har att göra med senare decenniers orkan av amerikanskt underhållningslingo och företagens ”corporate bullshit”. M a o det tomhetsbabbel som nu präglar politikens, ekonomins och ja, hela viddevippens världar. Vi lever i en ordsörja.

Nä, nu granskar vi ett förhållandevis nytt inlån – som möjligen också snart åker ut. Mode- och slanguttryck som snotts från andra språk har nog sällan någon längre livstid. Ett larvigt som direktöversatts är ”vara nere med kidsen” (original ”to be down with the kids”) som betyder att man försöker vara ungdomlig, helt simpelt.

Amerikanska ordboken Merriam-Webster skriver att uttrycket ”down with” är ”US-slang” och används för att säga att man ”gillar” eller ”är med på” något. Lexikonet ger som exempel: ”Yeah, I'm down with that”, alltså ”ja, jag håller med om det/är med på det”. Eller som svenskar säger med ett par andra inlånade ord: ”jag är fajn/OK med det”.

Just nu minns jag två gamla svenska användningar av ”nere” som kanske är vardagligt språk, möjligen regionalt. Det första har betydelsen ”deprimerad”, som i ”han har varit riktigt nere nu en längre tid”. Den andra har innebörden ”kär”, exempelvis ”hon är totalt nere i honom”. Men ”nere med kidsen” – näe. Och förresten, ”kidsen”? Ungdomsspråk, kör i vind, men jag har hört uttrycket användas av gravt vuxna som vill visa att de själva är vad det töntiga uttrycket säger.

När engelskan slutligen "kickat in" har fornnordiskan sparkats ut

Vissa dagar kommer man på mindre intressanta språksaker. Eller förresten, hur lite intressanta är de? Åtminstone, som i dagens exempel, kan de bära på förklaringar till varför språket ständigt förändras. Det bär nästan emot att skriva ”språket förändras ständigt” eftersom just de orden används av språkvetare och-”vårdare” för att okeja allt som sker på området.

Men ändå, det går att tänka på ens eget långvariga förhållande med modersmålet för att notera det ena och det andra. Någon sa den enkla frasen ”vi ska kicka igång det här om en månad”. Och jag till att tänka på vad man gör när man sätter i gång, startar, något. Lika gärna skulle man kunna ”sparka i gång” verksamheter.

Inte för att engelska ”kicka” är särskilt nytt i Sverige. SAOB har belägg från tidigt 1900-tal och då gällde det främst sport. Det kickades alltså boll redan innan Gunnar Nordahls tid. Sen har ”kicka” fått ta över ”sparka” i många sammanhang, t ex har man länge sagt att nån ”fått kicken” när den ”fått sparken”, etc.

Och ”kicka” används ibland hellre i en överförd bemärkelse där svenskar tycker att ”sparka” inte funkar: ”den här medicinen kickar in genast”. Då betyder ”kicka in” verka. Så där håller det på och så går det till när engelskan traskar in i språket – det har som sagt pågått länge – och kickar ut gamla ord och begrepp från fornnordiskan (”sparka” och fler uttryck). Det här ställer till problem för undertecknad som inte räknar sig som hörande till någon som helst vrålnationell strömning utan bara sitter och önskar att mer tanke och vikt las (OK, lades, då) vid språket för människornas skull.

Förstår folk ännu ironi? Går en språkets gigant som Tage D fram?

För att förstå ironi måste avsändare och mottagare nästan känna varann och så är sällan fallet. Beträffande  gårdagsrubriken, t ex: Hur ska moderna (och även en del äldre som är med på allt) människor fatta vad jag menar med historiskt, episkt, ikoniskt och magiskt? För mig är dylika adverb/adjektiv ännu främmande när de används som vilket dekorationsord som helst. Deras egentliga och storartade innebörd är oftast försvunnen.

Man måste vara övertydlig numera och det blir aldrig särskilt kul. Anledningen är att större delen av landets befolkning (det gäller många länder) inte längre har gemensamt grundspråk. Jag hör belackarna: "Det har alltid varit skillnad på ungas och äldres språk!" Jodå, jag har varit med ett tag och vet det. Men nu är det språkliga avståndet större än någonsin. 

Tage Danielsson        Bild: Wikipedia

Till ett allvarligt exempel: Numera talas det om civil kärnkraft – ett vackert och mänskligt sätt att beskriva den kärnkraft som annars brukar kallas ”tvilling med kärnvapen”. Med ett vänligt ord som ”civil” har man avdramatiserat något som längre tillbaka ansågs vara ett stort hot mot mänskligheten.

Motmedel tappar med åren sin kraft (till skillnad från den som börjar på kärn-). Hur är det med en brutal och dräpande ironi som den i Tage Danielssons monolog ”Om sannolikhet”? Går den fram? Förstår människor av i dag ens orden?

Historiska insikter av historiskt, episkt, ikoniskt och magiskt slag

Historien har steg för steg tagit oss hit. Så sa en historiker i radion i dag. Det kan låta enkelt – som en truism, rentav – men ingen självklarhet för alla. Korkade självklarheter är annars medierna (och vi) fulla av. Tidigare, i morse, läste jag i ett av mina blad att man kunde spara matkostnader på att köpa grönsaker i säsong samt handla till extrapris.

Historikern gladde mig. Annars är själva ämnet något som hörde till de tråkigare i skolan. Och därefter. Men den som håller på att gräva i språkliga artefakter som jag, måste tänka mer och mer på historien.

Här visar det sig att den ringa bildning jag har i ämnet ändå är hjälpsam. Det är svårt att tala med samma ironi om sedan länge döda tider och människor när man inget vet. Historikern i dagens program satt i en diskussion som mest gick ut på hur inkrökta svenskar varit och är.

Det kan hända att ens åsikt är naiv, men för egen del tror jag att alla människor i hela världen ibland varit dumma och ibland kloka. Under alla möjliga tider och överallt. Det är väldigt svårt att sätta sig in i varför folk betett sig som de gjort med tanke på vad som hänt innan.

I dagarna är det också tydligare än på länge att det där med att ”lära av historien” är lättare sagt än gjort. Vilket är ledsamt.

Såna tankar kan drabba en språkgalning som också hörde historikern säga: ”Vi ska inte titta bort från frågan”. Personen, tio år yngre än undertecknad, är antagligen färgad av ”look the other way”. Men av detta kom jag även på (här följer en komplettering till i går) att det är en skillnad på ”bortse från något” och ”blunda för något”. Åter till inledningens citat om att det är tiderna före oss alla och just nu som steg för steg tagit oss hit.