Det lutar åt att finska skolan får samma resultat som den svenska

Ja, det var det (syftar på utbrottet i går), nu struntar vi i underhållningscontent och vänder åter till den riktiga världens beskrivning av sig själv. Eller nåja, mediernas och hela det offentliga språkets variant.

Återigen ett grannland i blickpunkten. Nu läser man i bladet om att finska skolresultaten ”faller” i PISA-undersökningen. En av våra svenska drakar har i dag publicerat en artikel med den talande rubriken ”Oro i Finland: den hyllade skolan följer Sveriges väg”. Ja, man ska välja sina förebilder med omsorg.

Men ännu utmärker sig Finland när en gammal kompostgrävare som jag söker svar på språkfrågor. Från ett område där enbart lidande och tragik härskar kommer nyheter om bl a hjälporganisationen UNWRA. Den har ett väldigt långt namn, men förkortningen är nästan omöjlig att uttala. Många medier gör det ändå. Men vem ger språkråd (i detta fall uttalsråd) som vanligt? Jo, finska Mediespråk.fi, såklart, som skriver så här: 

Dörr på lutande tornet. Bild: Lonewolf1976

De svenska etermedierna brukar uttala UNRWA som ett ord, inte bokstav för bokstav. Uttalet blir /Unnrva/. UNRWA blir onödigt långt med bokstav-för-bokstav-uttal, men det främsta skälet till att det blivit uttal som ett ord är nog helt enkelt att det går att uttala så. Problemet med UNRWA är att det är en tungvrickare. Man måste artikulera för att varje ljud ska gå fram, och det är lätt att råka kasta om dem till /Unnvra/. Så håll tungan rätt i munnen när du uttalar UNRWA.      

En engelsk ”uttalssida” föreslår att man säger [anr/ö/oä] och stoppar in ett kort ö-ljud som stöd: UNR-a-WA. Angående  förkortningar har ju PISA-undersökningar inget med Pisa att göra, utan läses ut: ”Programme for International Student Assessment”. Fast det är klart,

i Pisa hotar också saker att falla.

Lite klartext om en musiktävling och kvinnors klädsel i allmänhet

Av födsel och ohejdad vana var jag ursprungligen och knappeligen någon elitistisk snobb – nu tvingar verkligheten in mig i ett konservativt, icke-politiskt-korrekt hörn. För nu är Melodifestivalen över oss! Det är den och liknande ”underhållning” som knuffar mig allt längre in i det hörnet.

Här ett par enkla frågor för att beskriva min förtvivlan, chock, sorg och mitt raseri: Hur kan hela landet – folket och medierna (nyheterna, t o m!) hoppa jämfota av glädje angående en musiktävling som upphörde att vara en sådan för inemot femtio år sen?

Hur kan deltagare som vimsiga Hollywoodfruar och ”Fröken Snusk” få delta? Hur kan uttagningen pågå i flera veckor? Varför känns det som om minst halva året domineras av skvaller och pladder om denna ”högtid”? Och varför domineras övrig tid av verklighetssåpor av groteskt slag? Och varför är folkets intresse så stort för dessa skojprogram som får Bolibompa att likna ”Snillen spekulerar”?

Detta ”underhållningsprogrammens” content överväger i våra dagar. Content hette förr ”innehåll”. Är det sååå många svenskar (som man fruktar) som ser ”innehåll” i det här? Epa-dunk, en genre som inte nådde hela folket förr har blivit poppis hos alla, vad det verkar. Barn gillar den stilens låtar eftersom melodier är klämmiga. På förskolor lär barnen sjunga om hembränt och supa samt frustande gladporriga händelser.

Det här är märkligt. Man skyddar barn mot att utsättas av otillbörliga närmanden (folk vågar inte lägga upp bilder på sina barn på nätet) men matar dem text- och utseendemässigt med grovt sexualiserat innehåll (”content”, ni vet).

Många av de kvinnliga artisterna brukar framträda i så lite kläder som möjligt och åla runt som porrskådisar under sjungandet. F ö ser de flesta av unga kvinnors förebilder ut som manliga önskedrömmar gjort länge, länge. Jag tänker även på det märkliga i att programledare i tv måste (?) kliva runt på stilettklackar eller sitta uppspetade dekorativt på barstolar så att tittarna inte missar skorna. All obekväm kvinnoklädsel jag och generationskamraterna trodde skulle försvinna efter 1970-talet, har alltmer tagit efter värsta Reeperbahn. Förvånande att detta ”mode” tas upp av folket. Men vem är jag att döma? Folket gör väl som folket vill? Eller hur?

Meningen var ju egentligen bara att försöka reformera världen!

Det börjar bli tydligt att man måste gå bakåt i tideräkningen för att finna snille och smak, höll jag sånär på att skriva, men kan dämpa det förra till ”i alla fall lite förstånd”. Smak kan stå kvar.

År 1759 föddes en person man kan läsa om och av utan att i förstone (som det verkar) kräkas. Han hette Thomas Thorild (född Thomas Jönsson Thorén) och sa mycket bra saker. Bl a en som vore finfin att ha som motto:

Jag hade blott en stor och oföränderlig tanke i livet. Att förklara hela naturen och reformera hela världen.

Det har inte gått så bra för nån av oss, inte TT, inte mig. Antagligen var vi före vår tid. Å andra sidan läser jag (ännu en gång, 40 år sen sist) Tidmaskinen av H G Wells (1895), och när dess huvudperson, tidfararen, åker framåt i tiden i sin maskin, finner han människoliknande varelser (som Thorild och jag): De kan se fina, välvårdade och välklädda ut, men fnissar för det mesta och har ett klent förstånd. Och då åkte tidfararen ändå fram till år 802 701.

Stöd eller hjälp har man inte hos många, inte ens hos generationskamraterna. De säger: Det är så här nu. Det är vi som är gamla och gammalmodiga. Vi måste anpassa oss till den här tiden.

OK, en viss anpassning känner jag av: liksom Hooja vill jag inte bli utad (se ordförklaring i gårdagens inlägg). Inte heller vill Fröken Snusk bli utad. Där upphör alla likheter. Med Hooja vet jag inte säkert, men med den frejdiga fröken känns det som om likheterna är få.

Här tas nu sats inför morgondagen. Då ska en del förbjudna och olämpliga känslor och åsikter utas. De kommer inte att sammanfalla med frökens, vår samtids eller dess smak.

En tillfälligt språkradikal sbråkmakare utar sina innersta känslor

För omväxlings skull (skämten här är alltid gammalmodiga) fortsätter vi med förengelskningen av svenskan. Man kan lika gärna säga försvenskandet av engelskan. Dock och i vilket fall som helst kan detta tredje språk vara svårt att förstå. Själv känner jag mig ganska tränad, även om man borde ägna mer tid åt annan träning.

Så här stod det i en rubrik: ”Hooja om outningen”. Få ord, men man måste ha en viss förförståelse (nu skämtar jag igen på ett för många obegripligt vis, ingen kan ju veta hur mycket jag skrattade första gången jag såg ordet ”förförståelse”, men det existerar).

Hooja, en musikduo som länge varit fantasifullt maskerad, outades av Aftonbladet. I detta nu ströks outades under med rött av mitt stavningsprogram, det har väl aldrig sett nåt liknande. Själv tänker jag fabulera fritt kring detta svengelska verbs ursprung. Jag kan ha fel, men mjae.

Förr i världen kom man antagligen inte ut annat än när man gick ut på en promenad o dyl. Sen länge har vi tagit över engelska ”coming out of the closet” och sagt ”komma ut /ur garderoben/”, vilket först handlade om att berätta om sin sexuella läggning för omvärlden. Frasen har, som många andra, shanghajats och används om annat: komma ut som kristen, t ex.

Engelskan förkortade den längre frasen så till den grad att endast verbet ”out” blev kvar. Ordboken Merriam-Webster ger ett exempel: ”Foster … was the man who outed the journalist Joe Klein as the author of the novel”. Inte för att jag vet hur man säger på engelska, men på svenska har vi i evigheter kunnat säga ”avslöja” istället för ”outa”, det verb vi stulit och gett svensk verbändelse åt.

Men då undrar en tillfälligt störtradikal språkgalning, varför man inte kallar det ”uta” och skriver ”Hooja om utningen”. Kom igen, gott folk, varför gå den här mesiga vägen?

Det är morsan som säger nio-ish när hon stämmer träff med folk

I  tyska Mannheim har Tabea Harris doktorerat (2020) på ”ish”, ett enstavigt ord med tre bokstäver. Det är hon säkert inte ensam om, upptäcker den som vill dyka ner i fenomenet.
     

Själv mötte jag ish-et första gången för ett antal år sen, då i tal eller skrift på ursprungsspråket engelska. Inget problem med det, av användandet framgick att det betydde ”ungefär, cirka” eller liknande.

Eftersom det mest handlade om tid gick det lätt att hitta svenska motsvarigheter. Angav någon engelskspråkig en tidpunkt som ”nine-ish”, förstod en svensk ”vid nio, niotiden, ungefär/cirka nio”.

Sen gick ish-et loss och ut i tillaron med adjektiv som yellow-ish (gulaktig m fl), seg-ish (seg, liksom). Som en svensk kan begripa saken är ”ish” en variant till ”typ” och används likaså självständigt, som adverb. På frågan ”mår du bra?” kan svaret bli ”ish”. Tja, åtminstone kanske vi blir av med ”typ”, och det är ingen idé att reta upp sig, men nog borde mediefolk låta bli den här typen av modeutbrott i språket.

Bland alla kommentarer om ish-et står en rolig sådan på ett ställe där människor med andra modersmål undrar över hur ord och begrepp används på svenska. Nu gällde det ”ish”. För sju månader sen svarade någon: ”Tror det är ett gammalt uttryck. Morsan använder varianter av det ibland. Hör det ibland men använder det nog aldrig".

Det om något säger hur det kan gå med vad som i förstone tas upp av ungdomar: de äldre följer efter och vill ”hänga med”. Överhuvudtaget tycks äldre ofta mer liberala när det gäller uttryck stulna från engelska och/eller ungdomsvärlden.

Professor Olle Josephson skrev 2018 (Sv D, språkspalt) något förvånande följande: Bara när språkbruksvillkoren är oreglerade och fria, som i barnspråk, i slang eller spontan kontakt mellan olika språk syns hela vår språkliga kreativitet. Resultatet kan bli ord som ”ish”.

Nu, fem-sex år senare, är det morsan som står för det kreativa. Om än ett par år efter barnen. Själv gläds jag försiktigt åt detta faktum.

Sveriges majoritetsspråk: svenska, engelska och svenghybrider

Dagligen, nej stundligen, dyker engelska ord upp i varje talad eller skriven mening från alla håll. Orden är mer eller mindre försvenskade, men ofta kastas de bara in som de är. Tydligen är, eller förväntas varje svensk vara, riktigt bra på svenska och engelska samt de individuella blandformer som förekommer.

Efter en livlig sms-diskussion med en yngre släkting fick denne till slut nog och ville avsluta samtalet. Sättet det skedde på hade jag ännu aldrig sett i såna sammanhang. ”Period”, stod det. Vafalls? tänkte jag, men så småningom dök det upp i något av hjärnans hörn att ”punkt” var vad som avsågs. För det gällde att veta att släktingen menade ”period”, som betyder ”punkt” på nordamerikansk engelska (britterna säger ”full stop”).

Just nu pratar radion om franske presidentens besök i Svrige och diskuterar den stora åldersskillnaden mellan Macron och hustrun, den skillnad som bara får existera åt ”ena hållet”, som bekant. Den journalist som har erfarenhet av Frankrike säger: ”Nu är inte deras åldersskillnad någon issue längre”. En slarvsvensk som jag skulle kunna säga ”grej” för ”issue”. Det skulle funka med ”problem, sak, fråga” och många fler.

Tidigare på dagen beskrev en annan utrikeskorrespondent en händelse i vår dystra nutidsverklighet och sa: ”Det har inte varit så i de här ”trettio ish fallen”. För den som inte känner till ish: det betyder inte ”isch”, det vill säga ”usch”. Fast nog är det uschigt så det räcker. Mer om det märkliga ish imorgon.

En liten drapa där acceptansen för accepterandet är blygsam

En mening ur verkligheten: ”Man är mer accepterande till en man som kommer sent”. I ett par dar har jag tuggat på konstruktionen ”vara mer accepterande till” och känner inte igen den från mitt modersmål. Naturligtvis kan det vara fel att yttra dylika egocentriska ord, men eftersom man numera tvivlar på allt man hör är det ju bara att babbla på.

Det finns ett stort antal Googleträffar på ”accepterande till” och det säger – som det mesta numera –  ingenting. Fast i min självcentrerade värld skulle det inledande exemplet bl a kunna utsägas: "Man har lättare att acceptera att en man kommer /för/ sent”.

Men för tusan, vi borrar ner oss ännu mer, inne i denna blogg är prat- och tjatterglädjen lika stor som utanför den. ”Vara mer accepterande till” tror jag kan heta endast ”lättare acceptera”. Och om man vill brodera ut snacket kan man förstås ”känna acceptans” – men då ”för/inför” och inte ”till” vad det nu är man accepterar.

Människor med svenska som modersmål var för några decennier sen mer eniga om (”hade mer acceptans till”?) hur detta språk skulle användas, det är säkert som amen i kyrkan. Fler än undertecknad känner av och till detta. Och i förra meningen kan man välja mellan ”av” och ”till”. Dessa båda har förresten lite olika innebörd: så ser ett egentligt språks egentliga finlir ut.