Inte Postens fel, är det människornas? Eller vems, egentligen?

Saker som ska ”adresseras” äro numera många. Dock sällan brev, de existerade i en tid när verben ännu hade pluralformer. En ung person frågade nyligen hur man skriver adressen på kuvert, hur man får tag i ett frimärke samt var man sätter det. 

När det som var blivit det som är

De nya människorna kan inte heller (liksom vi gamla) rå för att världen förändras. De tänker inte ens på det eftersom ”det är så det är” (en mening jag hört till leda på senare år). Men för oss gamla fanns ett annat ”det är så det är” under lång tid och var dessutom något annat. Det blir rentav knepigt. Nästan sorgligt.

En tidning skrev häromsistens: Vid 17.15 öppnades centralstationen igen, orsaken till brandlarmet har ännu inte kommunicerats. ”Hm, kommunicerats”, tänker den som det var som det var för förr: är inte ”meddelats” bättre? Eller nåt? Ingen hjälp hos SAOL eller SO. Jag letar vidare.

”Orsaken har inte fastställts” är en vanlig formulering, men den passar inte här. Finner även ”orsaken har inte kommenterats”, och den vore väl bättre än ”kommunicerats”? Men den moderna människan föredrar de mer byråkratiska och knöliga begreppen och kommer de från engelskan är det inget snack om vad som föredras.

Man minns en gammal slogan: ”Skriv som du talar”. Intressant nog stod Posten bakom den, den post som inte längre har så mycket post att hantera. Och nu skriver folk inte längre som de talar, snarare talar de som andra skriver. Synd på ett vackrare och mer talande (!) språk.

Skillnad på att ha någons rygg och hålla densamme om ryggen

Lättja är en dålig kamrat, men kul, i mitt eget fall en följeslagare. Hur som helst heter den "lättja" och inte "lathet". Men den är inte mer överväldigande än att det finns kraft att slå i ordböcker. T o m 1973 fanns inte ordet ”lathet” med i SAOL. Dock efter, och i och med 1998 års upplaga. I SAOB har redaktionen (i en artikel från 1939) visserligen med ordet ”lathet”, men tillägger att den ”numera är föga bruklig”.

Beklagligtvis bestämmer lättjan över att undertecknad ännu inte satt sig in i hur man tar reda på ords frekvens under olika perioder – har ingen aning om hur det går till! Det lär inte vara jättesvårt, så den dag lättjan viker kommer det att ske.

Jag får köra vidare på den intuition som brukar stämma till sådär en 90 procent om vad som är nutida babbel och inte ett språk vi ägnade oss åt under seriösare tider. Detta hördes i en intervju: ”Tack för din medverkan!” Varvid den intervjuade svarade: ”Anytime”. Det är konstigt. ”Varsågod”, är annars ett bra val. Fast svarar nån på svenska i en motsvarande situation säger de: ”Ingen fara”, vilket också är besynnerligt. Även i nästa citat sitter svenskan illa till: ”Tystnaden/…/ sände ett tydligt budskap till Sveriges judar: Vi har inte din rygg.”

”Ha någons rygg” tar sig nu snabbt in via översättningen av ”have someones’s back”. Man bör vara lite försiktig med sånt här. Uttrycket kan bli svårt att skilja från ”hålla någon om ryggen”, vilket är en helt annan sak, med en annan klang. Då är det nästan tjyv- och rackarspel med i bilden. Däremot kan ”have someone’s back” ersättas av ”visa sitt stöd för, stå vid någons sida, stå bakom någon, vara trofast mot någon”.

Exemplen kommer från bloggen Svenska med Kalle, som även tar med två uttryck som rubriceras ”slang”, att ”backa någon, ha någons rygg”. Kalle fortsätter:

Alla uttrycken handlar om att visa stöd och vara lojal. Ett tips är att googla uttrycken inom citationstecken /…/ så hittar du ofta exempel på hur det uttrycket används i texter. Det räcker inte att översätta ett ord. Man behöver se det i ett sammanhang för att få en känsla för nyanser och användning.

Nyanser och användning, säger alltså Kalle, som f ö flyttat från bloggen till Youtube.

Mors lilla Olles kamrat, massakrerade armar och ovanliga fötter

Bild: Steve Hillebrand, Wikipedia

Man lär sig mycket från diverse områden när man letar efter ords och begrepps användning och innebörd, det är ett som är säkert. En person som inte hade svenska som modersmål berättade hur hon fångats av något nytt intresse och sa: ”jag har fått blodig tand”. 

Det är inget jättestort misstag – och säkert finns det inhemskingar (hur handskas jag

själv med språket?) som fattar talesättet fel.

Om man funderar över ursprunget till den blodade tanden, trots att det redan pekar i

en trolig riktning, så beskriver Wikipedia inte bara saken i ord, utan illustrerar även med

en liten nalle som får följa med in i bloggen.

Det lär alltså vara så med björn och andra 

djur att de först när de diat klart ger sig på köttet om nu är köttätare är vad de är och

den blodade tanden kan härledas därifrån. 

Björnen är mer av en allätare, men den på bilden äter inte blåbär.

Ett par roliga felfattningar till: ”Där har vi fått kavla upp armarna”. Man kan visserligen se det framför sig, men ont gör det säkert. Och så en tredje, en kommuns företrädare efter en kinkig fråga: ”Jag skulle säga att vi är på tårna: bägge tårna!”

Det lutar åt att finska skolan får samma resultat som den svenska

Ja, det var det (syftar på utbrottet i går), nu struntar vi i underhållningscontent och vänder åter till den riktiga världens beskrivning av sig själv. Eller nåja, mediernas och hela det offentliga språkets variant.

Återigen ett grannland i blickpunkten. Nu läser man i bladet om att finska skolresultaten ”faller” i PISA-undersökningen. En av våra svenska drakar har i dag publicerat en artikel med den talande rubriken ”Oro i Finland: den hyllade skolan följer Sveriges väg”. Ja, man ska välja sina förebilder med omsorg.

Men ännu utmärker sig Finland när en gammal kompostgrävare som jag söker svar på språkfrågor. Från ett område där enbart lidande och tragik härskar kommer nyheter om bl a hjälporganisationen UNWRA. Den har ett väldigt långt namn, men förkortningen är nästan omöjlig att uttala. Många medier gör det ändå. Men vem ger språkråd (i detta fall uttalsråd) som vanligt? Jo, finska Mediespråk.fi, såklart, som skriver så här: 

Dörr på lutande tornet. Bild: Lonewolf1976

De svenska etermedierna brukar uttala UNRWA som ett ord, inte bokstav för bokstav. Uttalet blir /Unnrva/. UNRWA blir onödigt långt med bokstav-för-bokstav-uttal, men det främsta skälet till att det blivit uttal som ett ord är nog helt enkelt att det går att uttala så. Problemet med UNRWA är att det är en tungvrickare. Man måste artikulera för att varje ljud ska gå fram, och det är lätt att råka kasta om dem till /Unnvra/. Så håll tungan rätt i munnen när du uttalar UNRWA.      

En engelsk ”uttalssida” föreslår att man säger [anr/ö/oä] och stoppar in ett kort ö-ljud som stöd: UNR-a-WA. Angående  förkortningar har ju PISA-undersökningar inget med Pisa att göra, utan läses ut: ”Programme for International Student Assessment”. Fast det är klart,

i Pisa hotar också saker att falla.

Lite klartext om en musiktävling och kvinnors klädsel i allmänhet

Av födsel och ohejdad vana var jag ursprungligen och knappeligen någon elitistisk snobb – nu tvingar verkligheten in mig i ett konservativt, icke-politiskt-korrekt hörn. För nu är Melodifestivalen över oss! Det är den och liknande ”underhållning” som knuffar mig allt längre in i det hörnet.

Här ett par enkla frågor för att beskriva min förtvivlan, chock, sorg och mitt raseri: Hur kan hela landet – folket och medierna (nyheterna, t o m!) hoppa jämfota av glädje angående en musiktävling som upphörde att vara en sådan för inemot femtio år sen?

Hur kan deltagare som vimsiga Hollywoodfruar och ”Fröken Snusk” få delta? Hur kan uttagningen pågå i flera veckor? Varför känns det som om minst halva året domineras av skvaller och pladder om denna ”högtid”? Och varför domineras övrig tid av verklighetssåpor av groteskt slag? Och varför är folkets intresse så stort för dessa skojprogram som får Bolibompa att likna ”Snillen spekulerar”?

Detta ”underhållningsprogrammens” content överväger i våra dagar. Content hette förr ”innehåll”. Är det sååå många svenskar (som man fruktar) som ser ”innehåll” i det här? Epa-dunk, en genre som inte nådde hela folket förr har blivit poppis hos alla, vad det verkar. Barn gillar den stilens låtar eftersom melodier är klämmiga. På förskolor lär barnen sjunga om hembränt och supa samt frustande gladporriga händelser.

Det här är märkligt. Man skyddar barn mot att utsättas av otillbörliga närmanden (folk vågar inte lägga upp bilder på sina barn på nätet) men matar dem text- och utseendemässigt med grovt sexualiserat innehåll (”content”, ni vet).

Många av de kvinnliga artisterna brukar framträda i så lite kläder som möjligt och åla runt som porrskådisar under sjungandet. F ö ser de flesta av unga kvinnors förebilder ut som manliga önskedrömmar gjort länge, länge. Jag tänker även på det märkliga i att programledare i tv måste (?) kliva runt på stilettklackar eller sitta uppspetade dekorativt på barstolar så att tittarna inte missar skorna. All obekväm kvinnoklädsel jag och generationskamraterna trodde skulle försvinna efter 1970-talet, har alltmer tagit efter värsta Reeperbahn. Förvånande att detta ”mode” tas upp av folket. Men vem är jag att döma? Folket gör väl som folket vill? Eller hur?

Meningen var ju egentligen bara att försöka reformera världen!

Det börjar bli tydligt att man måste gå bakåt i tideräkningen för att finna snille och smak, höll jag sånär på att skriva, men kan dämpa det förra till ”i alla fall lite förstånd”. Smak kan stå kvar.

År 1759 föddes en person man kan läsa om och av utan att i förstone (som det verkar) kräkas. Han hette Thomas Thorild (född Thomas Jönsson Thorén) och sa mycket bra saker. Bl a en som vore finfin att ha som motto:

Jag hade blott en stor och oföränderlig tanke i livet. Att förklara hela naturen och reformera hela världen.

Det har inte gått så bra för nån av oss, inte TT, inte mig. Antagligen var vi före vår tid. Å andra sidan läser jag (ännu en gång, 40 år sen sist) Tidmaskinen av H G Wells (1895), och när dess huvudperson, tidfararen, åker framåt i tiden i sin maskin, finner han människoliknande varelser (som Thorild och jag): De kan se fina, välvårdade och välklädda ut, men fnissar för det mesta och har ett klent förstånd. Och då åkte tidfararen ändå fram till år 802 701.

Stöd eller hjälp har man inte hos många, inte ens hos generationskamraterna. De säger: Det är så här nu. Det är vi som är gamla och gammalmodiga. Vi måste anpassa oss till den här tiden.

OK, en viss anpassning känner jag av: liksom Hooja vill jag inte bli utad (se ordförklaring i gårdagens inlägg). Inte heller vill Fröken Snusk bli utad. Där upphör alla likheter. Med Hooja vet jag inte säkert, men med den frejdiga fröken känns det som om likheterna är få.

Här tas nu sats inför morgondagen. Då ska en del förbjudna och olämpliga känslor och åsikter utas. De kommer inte att sammanfalla med frökens, vår samtids eller dess smak.

En tillfälligt språkradikal sbråkmakare utar sina innersta känslor

För omväxlings skull (skämten här är alltid gammalmodiga) fortsätter vi med förengelskningen av svenskan. Man kan lika gärna säga försvenskandet av engelskan. Dock och i vilket fall som helst kan detta tredje språk vara svårt att förstå. Själv känner jag mig ganska tränad, även om man borde ägna mer tid åt annan träning.

Så här stod det i en rubrik: ”Hooja om outningen”. Få ord, men man måste ha en viss förförståelse (nu skämtar jag igen på ett för många obegripligt vis, ingen kan ju veta hur mycket jag skrattade första gången jag såg ordet ”förförståelse”, men det existerar).

Hooja, en musikduo som länge varit fantasifullt maskerad, outades av Aftonbladet. I detta nu ströks outades under med rött av mitt stavningsprogram, det har väl aldrig sett nåt liknande. Själv tänker jag fabulera fritt kring detta svengelska verbs ursprung. Jag kan ha fel, men mjae.

Förr i världen kom man antagligen inte ut annat än när man gick ut på en promenad o dyl. Sen länge har vi tagit över engelska ”coming out of the closet” och sagt ”komma ut /ur garderoben/”, vilket först handlade om att berätta om sin sexuella läggning för omvärlden. Frasen har, som många andra, shanghajats och används om annat: komma ut som kristen, t ex.

Engelskan förkortade den längre frasen så till den grad att endast verbet ”out” blev kvar. Ordboken Merriam-Webster ger ett exempel: ”Foster … was the man who outed the journalist Joe Klein as the author of the novel”. Inte för att jag vet hur man säger på engelska, men på svenska har vi i evigheter kunnat säga ”avslöja” istället för ”outa”, det verb vi stulit och gett svensk verbändelse åt.

Men då undrar en tillfälligt störtradikal språkgalning, varför man inte kallar det ”uta” och skriver ”Hooja om utningen”. Kom igen, gott folk, varför gå den här mesiga vägen?