Det är inte år 802 701 ännu, men att förstå språket är redan svårt

I går lovade jag att berätta om jag hittar texter (alternativt talat språk) som inte går att klaga på. Det existerar sådant, tro det eller ej, men man kan få gå 130 år bakåt i tiden. Då utgavs den lilla fina romanen Tidmaskinen som nämndes i bloggen knappt två veckor sen, 2 februari. 

H G Wells. Bild från Wikipedia

Samtidigt som det är en fröjd att citera ett vackert språk med roligt/häpnadsväckande/framsynt innehåll, så är det också ett sätt att komma undan eget tankearbete. Författare är britten Herbert George Wells (1866–1946).

Huvudpersonen, tidfararen kallad, skapar en maskin som kan resa i tiden och han hamnar i år 802 701. I den civilisationen möter han två utlöpare från ”vår” tids människosläkte: eloaner och morlocker. Nu ska vi inte spoila för mycket av handlingen, som vi säger i ”vår” tid. I detta sammanhang betyder ”spoila” samma sak som vårt svenska ”avslöja”. Så här beskriver tidfararen eloanernas språk som han försöker lära sig:

Antingen fanns det något moment i deras språk som jag inte blev klok på, eller också hade det blivit oerhört förenklat – det tycktes bestå uteslutande av konkreta substantiv och verb. Det tycktes finnas ytterst få – om ens några – abstrakta termer och bildliga uttryck. Satserna var mycket korta och bestod vanligen bara av två ord, och jag kunde aldrig uppfatta att de innehöll annat än enkla påståenden.

Tänk om man kunde möta Wells själv och få berätta att endast 130 år efter att hans bok kom ut hade åtminstone svenskarnas språk redan blivit svårt att förstå, överlastat som det var med krångliga ord, svulstigt bildspråk och andra ”dekorationer”. Trots detta fanns allt som oftast ingen bärande innebörd, ingen kärna, allt verkade mest vara enkla påståenden.

Sbråkbloggen: Minsann, framtidsplanerna fortsätter formera sig

Nej, jag är uppenbarligen inte klar med ”min” dagstidning, särskilt rubrikerna blir konstigare och konstigare för varje dag. Och, skrev jag det inte i går, förresten? Att alla medier börjar efterlikna varann på ett populistiskt sätt?

Men se på tusan! Nu använder jag ”populistisk” som man inte längre gör, om man jämför med för sådär 30–40 år sen. Då ansåg fler än jag att populism innebar att medier strödde förenklade och publikfriande ”nyheter”, tv-såpor och annat lättsamt omkring sig. Nu används ordet uteslutande om s k extrema högerpartier (kanske i vissa fall vänsterditon). 

Jag tänker i denna högst sakliga, vetenskapliga och objektiva blogg genomföra en diskussion med den gamla innebörden av ”populism”. Braskande rubriker, ogenomtänkta rubriker (och texter), diffusa utav bara den – utan stringens men med stora mängder populistiskt tilltal. Så vill jag påstå att några s k tabloider (kvällstidningar) ofta höll/håller på. Det fanns dock andra medier som fram till nyligen höll fanan högt. Men nu skriver en av våra största tidningar så här:

Kriget mellan Israel och Hamas
Uppgifter: Biden kallar Netanyahu för skitstövel

Allvarligt menande medier ska uttrycka sig bättre. Vaddå ”Uppgifter” och sen ett kolon? Och vaddå själva ”nyheten”, att nån kallas skitstövel? Finns det kvar någon journalistisk utbildning? Finns det kvar något språk att uttrycka sig på?

Måste fundera på om det inte vore bäst av avhända sig prenumerationen snart. Material till bloggen finns hur som helst överallt. Och hittar jag NÅGOT som inte går att skrika om och klaga på så tänker jag berätta det.

Varför är den gode dum och den kloke ond? Varför är allt en trasa?

Ska det här bara hålla på så här? Som vanligt tänker jag på mediernas slappa hållning. Varför får ren och pur skit så mycket utrymme i dag? Känner de inget ansvar, de bövlarna? Som läsare, lyssnare och tittare drabbas man av svår raptus när alla medier – särskilt i tider av melodifestivaler – vrålkramar artister av sådant slag som inte känns så förebildliga för ungdomen. Annars går det bra att vara beskäftigt pk-istisk!

Himla tur att denna blogg inte har kommentarsfält, det skulle i så fall svämma över av skarpsynta kommentarer som: ”Så har det aaaalltid varit, att äldre generationer klagar på yngre”. Men den mänskliga urblaskning som nu sker har ingen likhet med flydda dar. Punkt.

Och går man utanför de fyllda nöjesarenorna firar nyss nämnda medier andra bottentriumfer: skrivandets och formulerandets diton. Undertecknad läste under en längre period DN, men tröttnade på besserwisser-tonfallet på vissa sidor, bytte riksblaska till den (tror jag) mer högervridna SvD, trots att det inte känts som en given hemvist. Nu spelar det ingen roll, ser man som jag till kvalitet vad gäller text och bild, liknar det mesta vartannat alltmer.

I morse skrev SvD i sin webbtidning:

Nattens fritagande av två män ur Hamas gisslan kom till ett pris för israeliska styrkor. Uppger Times of Israel: ”Det var en väldigt spänd och rörande natt. En sådan här specialoperation skulle inte ha varit möjlig utan de från armén och reservstyrkor som stupade”.

En sån kryckig svenska bör inte en stor tidning använda. ”Kom till ett pris”, t ex. ”Rörande natt?” Andra halvan av sista meningen… Att man översätter från andra håll må vara hänt, men det ska bli rätt! Här blev det bara klumpigt, men ofta går det ut över läsförståelsen.

PS Rubriken till dagens inlägg kommer ur en litelite malträterad vers av C J L Almquist. Är osäker på huruvida den gode är dum och den onde klok, men att allt är en trasa verkar sant!

Av switcharna är det bara lysknappen sbråkmakaren känner till

Visst är det svårt att släppa den stora förengelskningen när man börjat uppmärksamma den. Egentligen borde fler klaga, för man behöver inte lyssna eller läsa många minuter förrän attackerna börjar.

      

Som jag redovisat skriver jag ibland bara ner enstaka ord och har glömt sammanhanget de förekom i. Men det var nog i radioprogrammet Kropp och själ det talades om switchingeffekten och när jag försökte googla efter innebörden dök en rad olika switchingeffekter upp, mest i tekniksammanhang.

Koncentrerade mig på huvudordet, switch. Som substantiv är innebörden ”lysknapp” det enda jag kan och som verb ”byta plats”. En översättarsajt ger ”byta, ändra, koppla, kasta om” för verbets vidkommande.Se där ja, en mängd svenska ord för switch. För substantivet finns många översättningar: ”byte, ombrytare, kontakt, ändring, spö, kvist, smal käpp”.

I sökandet stötte jag även på sajten Tyda, som består oss med svenska böjningar av ordet: Obestämd form, singular: switch, bestämd singular: switchen. Obestämd plural: switchar, bestämd plural: switcharna. Information från nätet i all ära, men den upplysningen får mig att rysa.

I tidningen läser jag om två kolleger som ”debrifar lite mellan samtalen i kyrkan- (de är aktiva med socialt arbete för Fräsningsarméns räkning). Substantivet debrief betyder avrapportering eller utfrågning. Se på fan, även det går att säga på svenska! Och om man nu tänker använda det engelska ordet är det bra om man stavar det rätt: ”debrief”.

När ”kulturen” är ”stark, berör” och ”griper tag” i undertecknad

När gårdagens ”skratta hårt” manglades dök även adjektivet ”stark” upp i tanken. Det är inte lätt att följa vanliga ords väg, men det är nog rätt att misstänka att svenska ”stark” ofta inte går att byta ut mot ”strong”. Har jag rätt, har jag fel? Känslan gör mig galen.

Får väl säga som svensken, ”whatever”, och gå vidare. Sättet ”stark” används på i dag kommer nog från ”gå vidare-språket” Vad menar jag nu då? Det är osäkert även för mig själv. Försöker ändå nysta. Det finns ett helt nytt svenskt språk som många talar. Ofta är det politiker, artister, influerare eller vem som helst som vill komma upp sig.

Dessa personer har ofta ”starka” upplevelser. Som berör och griper tag. De går ofta vidare 

(det var genom att nyss skriva så som jag kom på det här). De säger ”jag vill vara tydlig med det här”. De gör om och gör rätt (skrev jag också om häromdan) och har en arsenal av färdiga uttryck. Som bure de på en jättestor påse med kylskåpspoesibitar.

Hur kan man säga att t ex en film eller bok är en ”stark upplevelse”? Som ”berör” och ”griper tag”. Sånt språk får en att vilja fråga ”vad menar du? Berätta mer”! De mer pöblistiska ”skitbra” och ”skitdålig” säger ungefär lika mycket.

Så här skrev nån tidning utan självbevarelsedrift (och då menar jag EXAKT det!) på sin kultursida: ”7 starka serier du måste se innan året är över”. Varför skriver inte journalisten något i stil med ”7 serier jag gärna vill rekommendera”. Och ”starka” må vara, men ”måste”?

Allt kallas f ö kultur i medierna nu. Det retar mig för jag är en snobb. Som har svårt att se något kulturellt intressant med Zara Larsson och "Fröken Snusk". Fast det berättar i och för sig mycket om den slags civilisation vi bebor. De två flickorna är säkert rara och trevliga, är bäst att tillägga. Man är ju ändå fostrad hårt och starkt i landets narrativ. Men samma narrativ (obs! det finns ironi här och var i dessa rader, bra att veta för den som inte läst bloggen förr) brukar betona vikten av bra förebilder för ungdomar, särskilt flickor. Det kan man inte beskylla de nämnda unga damerna för. Ack, hur motsägelsefylld är ändå inte denna värld!

Folk kommer att storskratta i en snabbt avtagande grad. Synd.

Bloggens informant A är utlandssvensk sedan ett decennium och kan bidra med intressanta reaktioner på språket i Sverige som ändras innan man kan säga Jack Robinson (googla gärna det!). I ett samtal med A försökte jag göra mig rolig och sa angående vad-det-nu-var: ”Gör om, gör rätt”. En sån sak säger jag normalt aldrig och min närmsta Sverigesvenska krets skulle reagera om och utifall, eftersom uttrycket nu blivit en av de klyschor som ökar i antal. Ingen reaktion kom från A, som aldrig hört eländet, så jag fick förklara saken.

Dessa språkets snabba rörelser noteras givetvis inte av alla. Inte heller reagerar vi på exakt samma saker. Naturligtvis. Men en av hundratals – nej, säkert tusentals – ”nyheter” jag observerat är hur engelska ”hard” ålat sig in i svenskan.

Man ser och hör sådant som ”skratta hårt” och det tar inte lång tid att hitta det engelska och idiomatiska uttrycket ”laugh hard”. I Sverige brukade vi ”storskratta” innan vi började ”skratta hårt”. Det här vet ni, goda läsare, är inget vidare bra. ”Skratta hårt” får många av oss att tänka på ett otäckt och elakt skratt.

Jag har fler exempel. En kille som diskuterade matpriser sa om affärerna: ”De mörkar så hårt. Priserna ökar ju stenhårt”. Jaja, så här går det till, det som bara är att acceptera, enligt språkproffsen. Anas någon bitterhet från den som skriver dessa rader? Jäpp, på det kan ni hoppa opp och eder sätta!

De här blogginläggen verkar bli allt konstigare. Check på den! *

I en recension (radio eller tv) av ett nytt dataspel sa recensenten: ”Det här checkar alla boxar för mig!” Ja, man kan naturligtvis hävda att de som lyssnar/ser på eller läser spelrecensioner även förstår vår nya svenska. Jag blir som vanligt irriterad.

Dessutom har jag skrivit förr (6 och 9 januari) om boxar som tickar (tickas?). En sbråkmakare hamnar i bryderi, förr nu gäller det boxar man checkar eller som checkas. Få se nu, det jag skrev om var "ticka boxar". Om engelska ”tic the box” betyder det som förr hetat ”kryssa för/i”, vad är då ”check the box”? Det är knappast ”kolla lådan”.

Ha! Båda betyder samma sak! En är brittisk engelska, den med ”tic”, den andra amerikansk, den med ”check”. I alla fall om man ska tro ”English Learners Stack Exchange" (vad det nu är). Det är, som alla vet, inte bara en engelska som flyter in i svenskan, den kan vara av två slag.

Men med spelrecensentens formulering ”checkar alla boxar för mig” – ”checks all the boxes for me” – måste den svenska översättningen lyda något i stil med ”det här uppfyller alla mina krav”. Om man nu inte kommer att säga ”det här kryssar för alla rutor för min del”.

Jag ska inte fortsätta, eftersom jag trasslat in mig rejält i vem som "fyller/kryssar "i" och "för" och vem som uppfyller, ska jag be att få rekommendera mig. Varmt. Där gjorde jag minsann en skämtsam krumelur på ett sätt som bara människor från främre delen av 1900-talet förstår.


*Antar att det betyder ””kryss för det/den!” Eller nåt.