Den lilla svarta leder oss till fler mörka delar av mänsklig ”kultur”

Klänning från ESC 1964

Något mer gammalt svart än det nya svarta som avhandlades i går är ”den lilla svarta”. Den handlar om en skapligt elegant, enkel, klänning som, sägs det, lanserades på 1920-talet av modeskaparen Coco Chanel. Med ännu elegantare eller färgrika tillbehör blev den en ”räddare” i damernas garderob.

På Wikipedia finns bilder av denna ”lilla svarta” (se den t h, samt detalj av samma bild nere t v), buren av diverse skyltdockor. Sbråkmakaren, försedd med andra ögon än mode-diton, lägger märke till en intressant detalj vad gäller just dessa dockor. Som alla vet har sådana sällan stora likheter med levande människor. Det gäller även dockornas fötter.

Jag letar vidare på nätet och hittar Skyltdockor.se, som drivs av Endito AB, en importör och distributör av skyltdockor. I deras rikliga katalog behöver man inte bläddra länge förrän man lägger märke till den nyss nämnda skillnaden. Där ”männen” får sätta ner hela foten (nu menas rent konkret) har alla kvinnodockorna ”sträckta” fötter, som om de stod på tå. Det här gäller även när dockorna sitter.

 

Sträckt fot med fot- och vadstativ

Avsikten är förstås att de ska bära högklackade skor. Barnvarianterna slipper de onaturliga fötterna, de får väl kläs i lågklackat i skyltfönstren, liksom männen. Vid köp av alla dessa produkter ingår ”Fot- och vadstativ” som naturligtvis behövs för att få alla dockor att stå på sin plats: för de konstgjorda kvinnofötterna är det absolut nödvändigt.

Det är mycket svårt att förstå varför inte fler människor ser kopplingen till kinesiska ”lotusfötter” när man iakttar vår tids jämförbara plågerier. Som dessutom sker frivilligt.

På Lunds universitets hemsida ligger en historiskt-kulturell text med titeln ”Därför går vi i högklackade skor…” Och förresten, ESC, som det står under första bilden, betyder europeiska schlagerfestivalen. Eller europeiska sångtävlingen, om man ska översätta direkt.

Ha! Det nya svarta har inget alls med den lilla svarta* att göra

Häromdagen stod som rubrik till radioprogrammet P1 kultur följande: 

Antiken for kids – så blev de gamla grekerna det nya svarta

Vid såna tillfällen tänker jag alltid det förfinade ”VAFFAN”? Länge har det varit tröttsamt med halvgamla och gamla som kallar barn/ugdomar för ”kids”. Det borde ha gått över. Egentligen borde ”det nya svarta” också ha gjort det. Osäker på om Sbråk tagit upp detta ”nya svarta” söker jag, men finner inget. Skulle jag alltså ha missat det?

Hur som helst hittar jag en blogg som heter ”Mina skrivna ord” av en person som kallar sig skrivrobert. Redan 2011 (!!!) skriver denne att det är makalöst 

hur nonsensuttryck och fraser kan sprida sig. En sådan är "det nya svarta". Ursprungligen kommer det från modevärlden som en kommentar till hur grått hade ersatt svart som modefärg, men nu används den i alla möjliga och omöjliga sammanhang och på ett sätt som gör den helt meningslös. Om man googlar på den frasen får man upp 1.160.000 resultat!

När skrivrobert googlade på "det nya svarta" fann han frasen i följande meningar:

Demokratin är det nya svarta/ När blev bitter det nya svarta?/ Mattsvart är det nya svarta/ Sjukhusmasken - det nya svarta/ Arbetslös är det nya svarta/ Kvinnor med kurvor är det nya svarta/ Transparens är det nya svarta/ 

Och 2001, flera år innan sbråkmakaren, denna argbigga, börjat argblogga, avslutade skrivrobert sitt inlägg så här: Ja, jag hittade till och med "det nya svarta är det nya svarta"!

Vart, som sagt, tar världen vägen? P1 kultur? Ska inte dom skärpa sig? Själv ser jag alltför mycket av nytt svart som påminner om det gamla svarta. Och då kanske jag inte menar intresse för antiken eller modefärger.

*Mer om "den lilla svarta i morgon"

Ens ambition att förstå den nya världen svämmar över alla bräddar

Med all säkerhet var det många som inte höjde på ögonbrynen av de ord som användes i radioinslaget om gullighet. Det här är tredje inlägget i bloggen och här fortsätter översättning av de (för mig) okända begreppen.

Online everyone is a girl, sa experten och menade att det är flicklighet som driver mycket av internets kulturer (andra sköts av mycket grov humor och pornografi!) K-popen är stor (koreansk pop) liksom kawaii-, anime- och fandom-kultur.

Japanska soptunnor i kawaiistil: Martin Lewison, Wikipedia

Om kawaii-kulturen skriver Wikpedia: En observatör från en annan kultur finner ofta denna gullighet fascinerande och ibland konstig eftersom japaner använder den inom ett mycket brett område, där det i andra kulturer skulle anses juvenilt och omoget. Japanska tecknade serier kallas manga, tecknad film anime (av animerad).

Fandom är en ”kollektiv beskrivning av den gemenskap som uppstår när folk samlas och entusiasmeras kring något”. Soft power projects är rörelser som vill gå framåt med mjukhet snarare än hårdhet och våld.

Flower boys betecknar följdriktigt pojkar/män med extra ”mjuk” uppenbarelse, hövligt uppträdande och passande kläder samt makeup. M a o motsatsen till toxic masculinity, alltså ”giftig maskulinitet”. Gullighetssträvan ger, sägs det. upphov till anti-toxic-masculinity och anti-queerness. Queerteori är samlingsnamn för kritiska perspektiv på sexualitet.

Säg inte att det inte är jobbigt för en åldring att förstå nya språk, hur gulliga de än må vara.

Digital sockerfix och gullighetsaccelerationism – man lär av radion

Under den gamla tid när man ansåg korrekturläsare nödvändiga var jag en av dem. Diskussioner på jobbet kunde bl a gälla s k svåra ord: skulle inte journalister bemöda sig om att skriva enkelt? Nja, jag var emot en alltför idog förenkling. För det första är det komplicerat att bestämma vad andra anser vara svårt eller ej. För det andra går det att slå upp sådant man inte förstår. Men att peppra texter med facksnack är att gå väl långt.

Det gäller alltså det radioinslag jag skrev om i går. Det var verkligen intressant, och det är kanske lite ogint att ge sig på experten – men en ordlista inne i SR:s hemsida hade varit bra. Här ska orden man kan snubbla på förklaras: 

Compilation (uttalades på engelska) är en samling eller sammanställning. Och eftersom experten pratade om att ”ta ut fenomen i verkligheten” så kan man förstå vad away from keyboard (afk) betyder. Doomscrolling tvingades jag slå upp. Med det avses överdriven konsumtion av nyheter, videor, ett digitalt frosseri helt enkelt.

Digital detox betyder digital avgiftning och digital sugar fix innebär (med ordet ”fix” antagligen snott från narkotikaslang) att bli ”hög” på mycken gullighet via nätet. För ”gullig” användes mest det engelska ordet ”cute”. Begreppet cute accelerationisms andra del beskrivs som ”Politisk idéströmning som bygger på tanken om att samhällsutvecklingen följer ett förutbestämt mönster på väg mot total kollaps”.

Nej, orkar inte översätta fler saker från det ca tio minuter långa inslaget, det får bli mer imorgon. Kanske också läsaren förstår alla de här begreppen, vad vet väl jag?

Ett upplysande inlägg som innehåller en massa obekanta fenomen

En hel del generationskamrater instämmer i min hårda civilisationskritik (som förutom mig sköts av Diogenes, Rousseau, Foucault m fl), men ofattbart många sväljer ett genomkommersialiserat synsätt och ytligt liv vad gäller alla tillvarons områden. Blä.

Förutom den skruttiga svenska (denna åsikt är skribentens egen) som används numera, tillkommer ett brutal och vildvuxet engelskt inflytande som skapar ett unikt språk för varje person. Häromdan ljöd ett belysande exempel ur radion.

Programmet Stil är märkligt såtillvida att det består av två delar: en ond och en god (det är fortfarande skribenten som tycker). Den onda delen rapporterar om mode på ett strömlinjeformat sätt som intresserar mig föga. Det goda är att programmen/reportagen vanligen är mycket välgjorda och skulle vara kanonbra med annat innehåll, om läsaren förstår den knepiga dikotomin (larvar mig).

Nu senast behandlades, intressant nog, den gullighet – och färgen rosa – som tycks ta över världen (samtidigt med andra krafter, måste tilläggas). En välutbildad akademiker berättade om den digitala gullighetsexplosion som tog fart med fenomenet kattvideor.

Under ca tio minuter förklarades de här fenomenen på ett lärorikt vis, så långt man förstår. Men att återge det är värre. En jädrans massa glosor – begrepp på engelska och internetska – måste först sökas för att man bättre ska fatta. Jag har börjat med att leta upp dem så att de åtminstone ska stavas skapligt rätt. I morgon ska de förklaras för dem som behöver. Dit hör undertecknad som p g a ålder och annan svaghet inte begriper vad riksmedierna berättar om.

Här är begreppen: Compilation, away from keyboard, doomscrolling, digital detox, digital sugar fix, online everyone is a girl, K-pop, kawaii-, animi- och fandomkultur, flower boys, soft power project, toxic masculinity, antiqueerness, cute accelerationism.

Västerlandets uppgång, nedgång och fall. Enligt Sbråkbloggen

Länge har följande förekommit: Någon frågar en språkvetare till råds om ett ord eller uttryck och får veta att det finns belägg redan i västgötalagen. Det där var en liiiten smula överdrivet (?), men grundidén hos många språkproffs är att finns det belägg så går det bra att använda!

Det är ett nästan sant och optimistiskt sätt att se på saken, men kanske är tanken inte jättebra, den att blanda århundradens svenska hej vilt. Särskilt inte nu när dessutom engelska tränger sig på mer än nånsin. Visserligen har vi länge lånat därifrån, liksom från andra språk, men det som nu händer är något egendomligt.

Nu måste min bakgrund (jäpp, den inträffade för länge sen) på en lokaltidning åter tas upp. Journalister skrev manus som sedan ”tvättades” av en redaktör – eller flera. Sedan gick texten igenom en mängd instanser i en process som ändrades med tiden, moderniserades, kan man säga. Där deltog typografer och korrekturläsare som alla, mer eller mindre, såg över resultatet. Slutligen satte en redigerare samman tidningssidan och den kollades även som helhet.

I takt med digitaliseringen har jobbet snabbats upp. Fort ska det gå. Vilket också märks i de flesta medier. Rubriker är ofta taffliga, felaktiga eller härmar tabloidpressens braskande sensationsrop. Klick styr vanligen den framtida profileringen av produkten: ”Det här vill folk ha, då ska de få mer av samma vara”.

Redan för ett halvsekel sedan lekte några av mina kompisar med tanken på att göra en film med titeln ”Våld, sex och spänning”. Det som var ett ironiskt skämt för skitlänge sen, funkar i dagens verklighet. Och märkligt nog är det få röster som protesterar mot att vi behandlas som mindre tänkande och vetande. Jag vet att det är skillnad jämfört med förr, jag var med innan tillvaron förändrades till ett nöjesfält med snabba kickar. Och klick. (Klickar är nåt annat.)

När det kommer till kommer återkomma kommer jag ha en åsikt

I ett mejl gällande en förfrågan, fick jag följande svar: ”En medarbetare hos oss kommer återkomma med ett personligt svar till dig”. Kommer återkomma är lika störande som när det kommer till, vilket 90 procent av befolkningen säger när de menar ”när det gäller" eller "när det handlar om…” I enlighet med mejlsvarets ordval kunde detta inlägg ha börjat med ”när det kommer till kommer återkomma”.

Slut på skojet. Det är nåt lattjo med infinitivmärket ”att” som många äldre, men långt från alla, saknar i texter av i dag. Men märkligt nog trycks ett ”att” dit där det inte är nödvändigt. Jag är för lat för att kolla den ”grammatiska” anledningen till eländet, ett exempel får duga, nämligen en mening som yttrades i Ekot tidigare i dag: ”Personen förbjuds från att kontakta…”.

Personligen skulle jag gärna ta bort såväl ”från” (det här nya från-andet har bloggen haft uppe då och då, det börjar tävla med upp-andet) som ”att”. Känner läsaren någon avoghet mot ”förbjuds kontakta”? Nej, tänkte väl det. Som alltid mycket sent ute finner jag ett citat från Språkrådet. Texten tas upp i P1-programmet Språket redan 2011:

Det är numera inte ovanligt att kommer konstrueras utan att. Det finns ingen anledning att motarbeta den att-lösa konstruktionen, även om det fortfarande står kommer att i nio fall av tio i tryckt text. Andra hjälpverb konstrueras alltid utan att: Vi vill/kan/ska/får/måste/bör komma. Men kommer uppför sig numera som många andra verb som kan konstrueras både med och utan att: börja, sluta, pröva m.m. Jämför en mening som: Han lovade (att) börja (att) försöka (att) sluta (att) röka.

Språkrådet har länge varit proaktivt och kämpar sällan för ett enhetligare språk. Till språkvetares ständiga försvar hör att blicka bakåt för att finna enstaka exempel som legitimerar låt-gå-mentaliteten, och citatet ovan avslutas med följande snärtiga kläm: "Företeelsen är inte heller så ny som man kan tro. Det äldsta kända exemplet är från Strindbergs novell Måste i Giftas: Så har han gjort i tolv år och så kommer han göra till döddar".

Ett ”nutida” språkhistoriskt avslöjande följer imorgon.