Joråvars, man är inte bara ohejdbar, man är ostoppbar dessutom

Gårdagens ”missmatcha” finns inte i de stora ordböckerna, ej heller ”ostoppbar” (som jag skrivit om förr). Deras motsvarigheter på engelska är ”mismatch” (både verb och substantiv) och ”unstoppable” (adjektiv). Man inser hur lätt det är att ta till dem, svenska ”gå ihop/passa med”, känns nog för långt för en otålig nutidsperson. ”Ohejdbar” sänder inga vibbar till engelska och ryker nog av den anledningen.

Det går att räkna ut med öronen att det dräller av den här sortens glosor och begrepp som ännu inte tagits upp i svenska ordböcker. Båda har riktigt höga staplar i KB:s tidningsdatabas från 2000-talets första del. Antagligen baseras ords väg (än mer i dag än förr) in i lexikon på ”brukarnas” användning. Som ju samtliga medier givetvis skvallrar om.

Ska kanske någon dag intressera mig för Svenska Akademiens ordboksarbete och försöka förstå hur man går till väga. Det är säkert enkelt att hitta något om Akademiens arbetsmetod. I värsta fall går det till precis som man misstänker.

Digitaliteten (ja, jag hittade på det just nu) möjliggör förstås ordböcker större än Guinness rekordbok kan drömma om. Alltså spelar det ingen roll om man helt enkelt bara mosar in de här mer eller mindre översatta varianterna även i svenska lexikon. Förloppet måste, som man inser, vara ohejdbart. Ni vet ju vad alla progressiva språkmänniskor säger: ”Språk är en föränderlig organism”. Kör på bara. Det är ju trots allt kul att någon organism klarar sig när alla andra dito försvinner och går under.

Vad är "en match" (förutom i sportens värld)? Något som hör ihop?

En missmatch för somliga kan betyda något moderiktigt för andra

Hur många gånger har man hört ordet mismatch? Många. Och verbet som konstruerats oppanpå detta, mismatcha? Många. Hur bör en svensk stava det? Tj, det vet man inte, för det finns inte i någon ordbok. Vanligen, om inte alltid, rentav, skriver vi miss-, engelskan mis-. Betydelsen är i stort sett densamma.

Googlandes fann jag en influerarinredare som skriver: Missmatcha. Ett ord så fritt att det inte ens räknas som ord i svenska språket. Ändå använder vi det – och älskar det. Inte minst i inredningssammanhang.

Om Nationalencyklopedin älskar missmatchning vet vi inte, men den säger så här om prefixet: miss- förled • med negativ innebörd {→van-}: missgärning; misskötsel

Men som allt annat approprierat här i världen så är missmatch i en del sammanhang något positivt, precis som inredarinflueraren skriver. Försöker man finna en gratis bild av begreppet mismatch (hos Unsplash), dyker ett par dojor upp, fotade (!) av Chanhee Lee.

Har man levt ett tag gäspar man åt fenomenet: det som experimenterades med i ens ungdom (och utmanade den s k goda smaken), försvann under en period bland knytblusar och spets, men dök sen upp igen (jag extraherar eror, om någon undrar).

”Matcha”, ett verb vi umgås enkelt med, togs in i SAOL först 1973. Förutom att vara en sportterm beskrevs det som ”går bra ihop med” (i färg etc). Läser jag Merriam-Webster rätt har engelskan haft betydelsen ”går bra ihop med” (kan gälla allt möjligt) i flera hundra år.

Om poddar egentligen hette proddar skulle de ändå bli poddar

Man ”tittar på” saker, överallt. Det betyder att man studerar eller undersöker dem. Kommuner, idrottsklubbar, myndigheter, politiker – alla ska de ”titta på det här”. I dag tänker jag titta på mitt envetna skrivande i denna blogg.

Under en tid har uppslagen blivit färre. Jag som hade ladorna fulla av knasigheter som yttrats eller skrivits. Men efter att ha ”tittat på” det hela är det lätt att hitta orsaken. Den här inbilskt självpåtagna uppgiften är övermäktig. Många av samtidens medieprodukter (tja, vad ska man kalla dem?) blir mindre lockande och det är svårt att orka se, läsa, lyssna.

Vi som annars gör det är utlämnade till vad tredje statsmakten sänder. Trots det s k uppdraget för SR/SVT känner man sig inte som nån bra mottagare av utbudet. Även om  honnörsorden är "allmänbildande, humanistiska värden, kvalitet, folkbildningsambitioner", alltså.

I P1 går programmet Fabriken (från UR) som egentligen är en podd. Det goda med den är att den inte kan vara svår att uttala för alla på radion som inte kan säga program. Det blir pogram. Nu handlade podden om ”hovjournalistikens svåra balansgång”. Må så vara, men i poddens ingress ställdes frågan ”Varför är vi sådana omättliga kärl av kunglig glans och ljuvlighet?” Ska inte besvära läsaren med att be den fundera kring såväl språk som innehåll i denna mening, ty jag är själv ett omättligt kärl av frågor om mening.

I avsnittet fanns många felsägningar av den art som blivit allt vanligare, men kanske ska man gå den ödmjuka vägen och inte kriarätta (vem är väl jag att döma?). Nå. En tidigare sändning i podden har titeln: ”Vem kan rädda den osexiga klimatrörelsen?” och där löd en del av den inledande texten: ”Vad krävs för ett ökat intresse? Eller sagt med andra ord: How to make klimatrörelsen sexig again?”

Svårt att veta, däremot finns snart svar på what makes this språkbloggare stop writing.

Inlägget är inte en once in a lifetime utan mer något av en cirkus

Det är en "once in a lifetime", sa någon. Det spelar ingen roll vem, för det hör man rätt ofta. Uttrycket är syskon med en ”dream come true”. Det spelar heller ingen roll om de med engelska som modersmål använder det, men det är säkert en floskel redan för dem.

Frågan är dock varför man importerar andras klyschor? Och gör vissa fraser till verbala mem? Tullar lite på sanningen (sanningen?) nu, mem är egentligen ett internetfenomen: ”något från början okänt, exempelvis olika typer av kortfilmer eller bilder, sprids via Internet och uppnår stor popularitet och igenkänning på kort tid bara genom just detta medium” (Wikipedia). De nyss nämnda, uttjatade fras-schablonerna sprids via alla medier genom världen.

En modersmålstalande svensk kan säga ”det här sker en gång i livet”. Den som önskar vara unik, som alla strömlinjeformade säger sig vilja, kan utmärka sig med ett: ”Det sker blott en gång, och aldrig mera”. Så börjar f ö en låt ur en tysk 30-talsoperett. Vill man vara ännu mer unik (som om det ginge), kan man förstås utbrista ”Das gibt’s nur einmal”.

Vill man ändå stjäla andras idiom, ordspråk och talesätt, kan man välja såna med mer kläm i. Nyligen, i en talkshow (där man pratar), nämnde en programledare ett polskt talesätt: ”inte min cirkus, inte mina apor”. Originalet är (hoppas jag) "nie mój cyrk, nie moje małpy" och det (fattar man), betyder ”inte mitt problem” eller andra avståndstagande formuleringar.

Let’s twist again, som vi åter gör, men det var ett bra tag sen sist

Bland alla stötestenar som dräller omkring när människor med modersmålet svenska lägger sig till med delar av ett annat tungomål, engelska, är många små, mycket små (men finns ändå). Ibland blir det mischmasch. Och se på fan! Där kom ett ord med ursprung från latin (miscere), släkt med tyska mischen, och säkert även engelska mix. Det betyder blandning. För att förstärka en sådan brukar (kanske) svenskar dra till med en ”salig blandning”.

I ett nyhetsprogram sa någon: ”De ska bli intressant att se vem som ska vinna twisten om guldet”. (Det gäller ett antal guldtackor som diverse människor gör anspråk på.) Då blev det vajsing, för av uttalet att döma användes det engelska ”twist”. Det har börjat uppträda vid sidan av ”tvist”, vilket är något annat, men just här hade varit det rätta.

”Ungdomen twistar med naturligt behag”

En hederlig gammal tvist är (förutom nåt inom vävteknik o dyl) enkelt uttryckt en osämja. ”Därom tvistar de lärde” är alltså inte samma sak som ”därom twistar de lärde”. Twisten dök upp som dans och in i flera språk i början av 60-talet. 

Namnet är begripligt eftersom den utförs med en ”vridande (twisting) rörelse. Den beskrivs (Wikipedia citerar okänd källa) som att:

man torkar sig om ryggen med en badhandduk samtidigt som man

fimpar en cigarett med foten.

Numera, långt efter att twisten både kommit och gått, är det många som ”twistar till det” i alla sammanhang. Antagligen att likna vid att något ”skruvas, snitsas, piffas till”. Problemet med att det ”twistas” i olika sammanhang, är att en svensk bör använda rätt uttal och sålunda fundera över om det gäller ”tvisten om guldet”, som några bråkar om, eller ”twisten kring guldkalven”? (Då menas dans) Kanske finns en advokat som med hjälp av en ”twist” i lagboken löser problemet? (Då menas abrovink, trick, krumelur).

I SAOB och ett belägg från Expressen 1962, står: ”Ungdomen twistar med naturligt behag”. Naturligt behag var det…

Vad är det vi hör och ser? Man önskar sig mer styrka i alla detaljer

Man är förstås inte den första att bli gammal, så pass mycket går att förstå, även om var och en av oss är rotade i mitten av våra egna centrum. Lät det töntigt? Nåja, jag avstod i alla fall från att skriva ”i våra egna epicentrum”. För genast grep ödet in: nånstans har jag läst att ordet används om jordbävningar, men inte mycket annat. Hör vad Wikipedia och Språkrådet säger:

I vardagligt tal och i media används epicentrum även i utvidgad betydelse för att ange centrum för andra katastrofala händelser, till exempel nedslagsplatsen för en meteorit eller komet, ursprunget till en smittsam sjukdoms utbredning eller ursprunget till ondskefulla handlingar. Språkrådet avråder från att epicentrum används i dessa fall.

Som i undertecknads egocentriska fall, alltså. Åter till åldern: Omvärlden känns brutalare för var dag som går, kan en som varit med länge tänka. Även gällande sådant som andra kallar bagateller: det mesta blir råare och mer obegripligt.

Att inte kunna ”läsa av” tillvaron hör dit. Det gäller inte enbart vad mina belackare ser som bagateller: att svenskan är halvt engelsk för de flesta individer (d v s vi har inte längre samma ordförråd), att den uppblåsta skitsnackssvenskan växer som mögelsvamp, etc, etc. Såna saker.

Nu ett par dar har jag bl a försökt förstå tv-reklam, man är ju ändå konsument! Men jag fattar inget annat än: ”det här är en god glass, köp den! Alla små filmsnuttar där folk flyger i luften (tycks populärt hos fastighetsförvaltare och teleoperatörer) och andra konstigt konstruerade ”sketcher”, vad säger de? Märkligt att dessa svårbegripliga budskap existerar samtidigt som många talar om "narrativ" och "berättelser".

Ja, inte har man sån tur som hunden i reklamen. Om honom säger ägaren efter att ha serverat en speciell hundmat: ”Jag ser hans styrka i alla detaljer”.

Går in för något är vad jag gör i bloggen, går ut för kaffe inte alls

Språkets vägar är outgrundliga, skrev jag för ett par dar sen, men frågan är om inte minnets vägar är mer outgrundliga (går det att komparera?) Äldreglömska i all ära, men mitt eget minne har det varit lite sisådär med i alla dar. Därför är det desto konstigare att de hågkomster som hör ihop med världens tekniska förändringar är så tydliga.

En svåger som hörde till de tidiga medieteknikglada visste inte till sig av glädje över videobandspelaren: ”Fantastiskt! Man behöver inte vara hemma! Om ens favoritprogram går en kväll när man ska bort är det bara att spela in! Och titta sen!” Det var lätt att inse att videobandspelaren slutligen ensam skulle få se alla program man spelat in och sen glömde.

Hur det senaste i ”tittväg” ska utvecklas är svårt även för spåkulan. Ej heller har min omvittnat synska hjärna kunnat klura ut framtiden för det s k bingeande (sträcktittande), som kommer av en överflödstillgång på underhållning.

Mobiltelefonen gick också att begripa (nästan hela) vidden av, när den för första gången råkade sitta bredvid mig på ett pendeltåg. Den som telefonerade pratade onaturligt högt så ingen skulle missa att han var en viktig person med kontakter och exporter i och till månget fjärran land.

Vid något som kan kallas påskstädning dök nyligen en bit av en kvällsblaska upp. Det är bara att titta på rubriken för att påminnas om varför den sparats. En författare hade avlidit och tidningen skrev: ”Hans fru gick ut för en kopp te, så blev det tyst”. Vem som citerats är obekant.

För egen del vet jag att den meningen signalerade en ökad påverkan från engelska, en sådan påverkan som de flesta inte lägger märke till, men snart har anammat. Jag är nästan till hundra procent säker på att svenskar inte brukat ”gå ut för en kopp”. Nu hör man ofta att ”de går ut för en kaffe”. Kanske "går de in för en kaffe" när de jobbat klart i trädgården, vad vet man?

Personligen är jag mycket FÖR kaffe, mer "för" än så blir det aldrig. Förresten, tidningsurklippet var från 2007.