Gamla slipsar på Åland är även ålderdomliga på engelska, tänk!

De inhemska människorna lyste med sin frånvaro ett bra tag, men så är de inte många heller, drygt 30 000. Hur pratar man där då? är som vanligt undertecknads första fråga vad gäller länder och självstyrande ögrupper som denna. På Åland finns ett enda officiellt språk, svenska. Så här skriver ”Visit Åland” om saken (förresten är det samma ”Visit” som klagades på i inlägget från 3 juni):

Många tror att man talar finlandssvenska på Åland, men faktum är att dialekten ligger närmare uppländskan. Ålänningarna själva betecknar normalt inte sin dialekt som finlandssvenska. Intressant är att Ålands internationella kontakter påverkat språket, inte minst har engelskan haft ett inflytande.
Ett typiskt åländskt uttryck är: Vemses flicka/pojke är du då? underförstått att i ett litet samhälle så är chansen stor att man känner barnets föräldrar.

Det där med uppländska har slagit mig, som har Upplandsfolk i min bakgrund, man kan även tänka på roslagsdialekt. Väl på plats går det förstås att fråga de infödda själva. Expediten i en affär berättade om en del tydliga skillnader, bl a om hur ålänningar använder ”inga” istället för ”inte”. Man kan t ex säga ”inga kan du gå dit, inga!” Dessutom sa hon något riktigt intressant: ”Det är många äldre som använder engelska uttryck”. Vafalls? måste man undra.

Historiskt obevandrad har jag ändå hjälpligt letat fram något litet om språkpåverkan från brittiskt sjöfolk på 1800-talet. Äldre herrar på Åland, sa expediten, brukade i stället för ”slips” säga ”necktie”. Nu säger man vanligen ”tie” på engelska, ”necktie” är även gammalmodigt i ursprungsspråket, berättar Oxford Learner’s Dictionary.

Några rader om möjliga uppehåll i det evinnerliga bloggandet

Från och med i dag kommer bloggen att bete sig något oberäkneligt. Undertecknad tar en liten sommartur och det kan bli si och så med de dagliga draporna och litaniorna. Resan går inte långt, men i bästa fall kommer det att kunna göras jämförelser med ett annat svensktalande område än det gamla vanliga.

Tradig låtrefräng (1994) gör sig påmind: är det NÅN som vet NÅT?

En rätt jobbig tre decennier gammal slagdänga hade som refräng de tänkvärda orden ”Vem vet, inte du/Vem vet, inte jag/Vi vet ingenting nu/ Vi vet inget idag”. ”Tänkvärda” var inte enbart ironiskt menat, innebörden i texten börjar kännas som en sanning, om än vag, för den som letar i språkets mening efter mening.

En journalist talade om något som skulle ”skjutas på framtiden” eller ”läggas på is”. Man kan eventuellt  ha missuppfattat det hela, men betoningen på eller antydde att de två uttrycken avsågs vara två olika saker och osäkerheten i rösten liksom ropade ”hjälp, vad heter det igen?”

Vad vet jag (ja, som nyss nämnts: ingenting nu eller idag), som börjar bli lika osäker som låttexten och rösten som sjöng den? Först gladdes jag åt en ”undertextare” som (i tv-serie, häromdan) översatt ”eye-opener” med ”tankeställare”. Sen sa informanten M att ”ögonöppnare” JU är ett jättebra uttryck!

Bara att dyka ut i det världsvida nätet för att se vad man fastnar i där. Som vanligt numera finns ingen direkt förespråkare för det ena eller andra, men ögonöppnaren verkar rätt nyligt inlånad via eye-opener. Den svenska plankningen har kommit med först i 2015 års SAOL och det kan vara intressant att kolla SAOB som blivit färdig efter drygt 130 års arbete. Där får man veta att en ögonöppnare av äldre slag använts om en liten sup man tar för att vakna, senare har även kaffe kallats detsamma. Inte mycket till bildlig betydelse, mer verklig: att få folk att vakna.

SAOB fortsätter: om (omvälvande) händelse eller situation som leder till ändrad uppfattning eller inställning (hos ngn); särskilt i uttrycket ”ngt är eller blir en ögonöppnare”
Talande är att här finns två belägg: ett från 1893, ett från 2021. Som ofta förekommande har detta ord använts för jättelänge sen, men återuppstår igen p g a den engelska som sänkt sig över landet som ett ständigt duggande. Om "tankeställare” skriver ordboken: (otrevlig eller obehaglig) händelse o dyl som ger någon något att tänka på eller som får ngn att tänka på ett (moraliskt) riktigare eller bättre sätt.

I nyare SAOL och SO tangerar betydelserna varann på så vis att det är svårt att veta vad man ”vet nu eller idag”. Sai Johansson Nordlund skriver i Narren som ögonöppnare (C-uppsats,  2016): ”De fiktiva världarna fungerar ironiskt nog som ögonöppnare eller tankeställare för läsarna”. De används som synonymer, m a o. Men vem vet?

Hur mycket High Chaparral kan legitimiseras utan protester?

Tillrättalagd vilda västern

En mycket van radiojournalist/programledare sa nyligen i ett av alla politiska utfrågningsprogram: "Men då legitimiserar man ju det här". Jag hånar inte eller klagar på personen, men det som är riktigt anmärkningsvärt är det faktum att många som egentligen är mycket kompetenta gör allt fler märkliga fel.

Ja, så var det tänkt att inleda detta inlägg. Vilket också skett. Men eftersom språksituationen blivit som den blivit kan var och en av oss plötsligt känna sig tveksam inför vad som är svenska och inte. Den som googlar ”legitimisera” kommer att finna ett otal exempel, såväl från privatpersoner som vad som borde vara mycket etablerade medier och liknande. Det engelska ordet är ”legitimise”. 

I en tidning stod rubriken ”Sveriges ekonomi växer igen” och det är inget fel med det, ”igen” betyder i detta fall ”åter” (eller ”ånyo”, för den som är sån). Själv fick jag tänka någon sekund: hur kan en ekonomi växa igen? Nej, sannerligen säger jag er, det är språkbruket som växer igen och ser ut som en vanvårdad trädgård. Det finns förstås charmigt eftersatta och lummiga trädgårdar, men när det gäller tal

och skrift börjar det likna High Chaparral, som en gammal chef brukade säga.

Paneuropeiska påhitt i pandemistil och annat osorterat språkgrejs

Här sitter en annan och funderar över beredvilligheten hos svenskar att plötsligt och i mitten av en mening stoppa in ett engelskt ord, bara lite random så där. I tidigare klagovisor har jag, oftast och svepande, påstått att detta beteende vanligen uppträtt bland unga. Nu vete fanken.

De här grubblerierna är allvarligt menade eftersom jag själv faller i samma gropar stup i kvarten. Varför säger en äldre människa ”just a minute” i ett vardagssammanhang när hon menar ”vänta en sekund”? Det intressanta är inte bara faktum i sig, utan att de två språken, tror jag, avviker i fraserna vad gäller tidsangivelsen för ”väntandet”. Givetvis har man väl fel, men något i ens hjärntvättade hjärna (öh?) säger att uttrycken används i likartade situationer fast ena språket väljer ”minut” och det andra ”sekund”.

Blir intressant att se hur länge man kommer att bli åtminstone halvskapligt förstådd. Ett nyhetsinslag i dagens medier (samma grejer dyker som bekant upp överallt) gäller den nya trenden ”coolcation”. Det är nån skojighetsminister (och när hörde man det ordet senast?) som bildat det ordet oppanpå ”vacation”.

Kanske är det ett paneuropeiskt tilltag, ett som liknar pandemitidens påhitt ”hemester”. Som i och för sig var lite kul. ”Coolcation” skulle begås av främst sydeuropéer som numera har det för varmt i sina hemländer. En dag som denna är det inte särskilt kyligt i gamla Svedala heller.

Hur som helst: en representant för någon turistisk institution sa att dessa sydländska turister även ville hit för att det inte är så ”crowded” här. Det svenska ordet ”trångt”, ni vet. Personen i fråga jobbade visst på något som heter Visit Sweden eller liknande. Ett ”visit” som inte betyder vad svensktalande menat med sitt gamla visit (som från visitkortstiden) utan det ”visit” som har ett annat uttal, är engelska och mer betyder det vanligare ”besök”.

Att män klär sig i kjol är väl långt från det värsta de kan ta sig till?

En kritiker talade om en ny tv-serie, vår tids kanske största mentala maträtt, och sa: ”Serien vet inte vilket ben den ska luta mot”. Den typen av – får man kalla det felsägning? – är rätt underhållande. Det ger en helt annan bild än det gamla vanliga ”…vilket ben den ska stå på”.

Och på tal om ben. Som bekant tas ju numera alla viktiga nyheter upp i de flesta medier och på ett antal ställen har jag läst och hört om folks tankar kring män som går klädda i shorts i värmen. De lär ha fula, kantiga knän och håriga ben till skillnad från de naturliga kvinnoben som inte kostar pengar och tid alls i diverse krämer och rakningsprodukter. 

Här har jag svårare för håret än kjolen. Bild Howard Lowell, Unsplash

Personligen tycker jag att det är kvinnor som mer frivolt slänger nakna kroppsdelar omkring sig, men vi tycker ju olika vi människor. Nå. Nu hörde jag på radion en djärv manlig journalist som gick ut klädd i kjol, för att känna hur det kändes och höra vad folk sa.

Han frågade en kompis hur denne tyckte att han tog sig ut och polaren svarade att det såg bra ut. Sen tilla han: ”Men jag skulle nog ha gått kortare”. Nu är jag välsignad med att ha hört så mycket av det moderna icke-språket att jag vet vad ”go shorter” (i detta fall) betyder, nämligen nåt i still med ”jag skulle nog valt en kortare kjol”. Med detta kan man åter påminna om de positivt glada språklaxar som upprepar att engelskan inte påverkar svenskans ordförråd och satslära på nåt negativt sett.

Med vem ska man tala sitt underliga, i stort sett utdöende, språk?

Det är bara att acceptera: man talar inte som en stor del av omgivningen. Snart går det bara att prata med ens jämnåriga. Men det gör ju alla andra också, så varför inte. I mina samlingar går lätt att se hur vissa ord och uttryck härrör från engelska. Som i och för sig även är en modernare engelska, främst den amerikanska varianten.

Ibland hör man att något inte är svenska fast orden själva och i sig är inhemska. I en radio-prat-show berättade en person om hur han gjorde flera saker samtidigt i nåt sammanhang. Då utropade samtalspartnern: ”Jag äääänlskar hur du utnyttjade tiden!” Där sitter man med sitt gamla jag (vilket som helst av de sista två orden kan betonas, eller båda) och undrar vad-i-17?

Nästa är nog en översättning från en tv-textremsa: ”Den här gången är det inte om dig!” På originalspråk ”This time it isn’t about you”. Jag, min gamla petimäter, skulle ha sagt ”den här gången handlar det inte om dig”.

Så var det en medicinman (någon inom läkarvärlden) som deltog i en diskussion om nuvarande brist på mediciner. Det gällde huruvida någon dött som följd av detta. Svaret blev: ”Jag kan inte relatera ett enskilt fall”. Va? Här har man långt om länge gått med på det engelska och uttjatade ”relatera till” det ena och andra. Menar han ”påminna mig ett fall”? Eller ”nämna”? Eller glömde han ”till”? Eller har jag missuppfattat det här med just ”till!?

Slutligen i denna dags skörd: en HR-chef i det som numera heter en (av landets) region(er). Denne sa: ”Det här är rätt nivå för nu”. HR-chefen (personalchefen) är sedan länge inte ensam, uttrycket griper omkring sig, som man sa förr. Dessutom är det direktplankat av ”for now”, vilket är slött, slött, slött. ”För tillfället” vore passande. Eller ”just nu”.

Om man inte klarar en så pass enkel och vardaglig svenska är det nästan bättre att säga frasen på engelska, ”for now”. Jag tror att det här översatta slappisspråket retar fler. I alla fall stör det mig riktigt rejält.