Spajkade på romancegenren berättas historier fram numera

Igår skrev jag att det inte är så svårt att kunna kolla (digitalt) bakåt i tiden: när börjar svensken med ens säga nya och (för mig) konstiga grejer? Ett antal gånger har nu frasen ”berätta fram” dykt upp. Formuleringar som ”berättar fram det som sker, berättar fram världen, berättar fram handlingen” tycks än så länge komma ur den litterära/konstnärliga sfären. Men jag går bet på att förstå varifrån de kommer. Möjligen finns ett ”tell out” som ligger bakom, men detta slags efterforskningar är inte alltid enkla.

Ett annat intressant tilltag är det ”ensamma” oavsett som ofta, är lätt att misstänka, kommer från ”no matter what”. Engelskans uttryck rymmer åtminstone känslan av ”oavsett vad som /än/ händer”. Följande mening såg eller hörde jag: ”Och på detta vis kommer ditt läkemedel alldeles oavsett se bättre ut”. Min ålderdomliga hjärna hade velat ha ”...kommer ditt läkemedel hur som helst (eller i vilket fall som helst) att se bättre ut”. 

Man ska inte frestas tro att kulturjournalistiken värnar speciellt mycket om språkets klarhet. Tja, eller bryr sig om läsare och lyssnare äldre än 45-50, då! Ett av P1:s kulturprogram talade om den nya genre som kallas ”romance”. Den hette förr ”kärleksroman, kärleksfilm” eller nåt med ”romantik/romantisk”. Vi har lärt oss ordet ”bromance” som inte tycks (fast vad vet man?) vara ett kärleksförhållande mellan män, utan innerlig vänskap.

Programmets beskrivna ”romance-serier” var tidigare populära historier med flest läsare och tittare (främst flickor) i tonåren. Den serie som nu diskuterades var, sa programledaren, ”spajkad på romancegenren.

Formuleringen känns inte glasklar oavsett vad orden innebär, men spajkandet tycks här ha engelska ”spike” i bakgrunden. På svenska brukar "spetsa" eller ”hotta upp” (hjälp!) användas, i drinkrecept, t ex: ”spetsa drinken med lite vodka”.

"Nya" frasen ”gå för guld” handlar märkligt nog inte om stålar

Det är inte svårt att titta bakåt och kolla om det ligger något i ens uppfattningar om vårt ”nya” språk, det många kallar naturlig språkutveckling. Som bekant är inte ”utveckling” en term jag vanligen använder. Det är ett redan väldigt gammalt skämt, men det som sker måste rimligen kallas språkavveckling.

Det är nästan omöjligt att kalla något rätt eller fel. Människor har, som vi vet, mycket olika känsla för vad som är ”rätt” och ”fel” i mängder av sammanhang och skiftande mänskliga verksamheter. Men det är intressant för undertecknad att försöka följa språkliga uttryck bakåt för att se om det finns förklaringar till det som gnager (hos ett fåtal).

Igår taltes om ”gå viral” och ”gå kortare” samt att uttrycken ännu känns konstiga. Och då, som en blixt från klar himmel (nej, nu överdriver jag, för detta är en gammal blixt) dyker det gamla sportuttrycket ”vi går för guld” upp. Första gångerna det nådde mina öron tänkte jag det enda raka: ”Vad är detta för larvsnack?”

Jag vet att mänskligheten har det jäktigt med sina nutida och viktiga sysslor, att den inte har tid att säga: ”Vi ska kämpa för att få guldmedalj”, som kanske jag eller Sven Jerring sagt. Den toleranta person som för pennan här kan även tänka sig: ”Vi ska tamejfan ta guld i år”. Eller: ”Vi ska göra allt för att vinna EM, SM, VM, DM”. Det finns m a o hur många personliga meningar som helst att forma runt denna önskan om att komma först. Men idrottspersonen (atleten, på ny svenska), säger: ”gå för guld”.

Fattigt, säger jag, hur mycket guld man än vinner. I Kungliga bibliotekets tidningsdatabas finner man att förutom ett par enstaka träffar sen 1870-talet gick inte någon för guld förrän i början av 2000-talet. Sen gicks det för guld så in i bänken, flesta träffarna är runt 2014. Och nu är det väl införlivat med modersmålet.

Sbråkmakaren har ännu inte rätt i allt hon skriver, men vänta bara

I undertecknad bor en korrigeringskonstapel som rycker ut ibland. Den är släkt (på långt håll, men ändå) med Blamageguden (Birger Sjöberg) och Själens furir (Göran Palm) samt håller lite koll på de alltför vida svängarna i bloggen.

I går skrev jag bl a ”... det engelska är ’jorå’ och kommer att ’gå världsvitt’, som svensken säger och menar ’bli världsvitt’.” Där har jag föregripit en del av framtiden – den jag siar och gissar om. Nu är nog gissningarna korrekta, men vi har inte kommit dit än och läsaren undrar kanske vad som menas med de här utfallen.

Jo, så här är det: Alltför många gånger ser man uttrycket ”gå viralt”, som i ”det här klippet gick viralt”. Motsträvigt går jag med på ”viral” som betyder ungefär ”virusliknande, snabb spridning”, och skulle kunna heta enbart ”snabbt spritt” på svenska. Men här har engelska ”go viral” översatts. Ett sådant ”gå” använder vi inte på samma sätt utan säger ”bli viral”.

Samma slags översättning exemplifierades i bloggen 2 juni när det handlade om kjollängd. En person sa ”jag skulle gå kortare”, vilket uppenbarligen betydde ”jag skulle välja en kortare kjol. ”Gå kortare” kommer förstås från ”go shorter” som det heter på engelska. Idiomatiskt.

Tillbaka till ”gå viral” (googla gärna och se mängden av denna underliga kombination). En stor del svenskar, antagligen de yngre, berättar om en massa grejer som ”går virala”. Men strax efter att jag gjort mig rolig (mja) över uttrycket (gårdagens inlägg) läste jag ”bli viral” i en tidning samt hörde detsamma av en programledare i radio. En del svenskar talar alltså ännu svenska.

Här är självkorrigeringen: det kan tyckas överspänt att sitta här och ta upp sådant som många ännu inte lagt märke till. Men, som sagt, i det långa loppet har jag rätt. Samma analys gäller engelska verbet ”come” som gripit in i svenskan på liknande vis: ”Byxorna kommer i brunt och svart”, t ex. Men det gör de ju inte, de ”finns” i nämnda färger. Inget man beställer ”kommer” i presentpaket, det ”levereras” i den sortens paket. Och (jag påminner!) det heter inte ”när det kommer till” utan ”när det handlar om” eller ”när det gäller/gällande”. Om jag får bestämma. Och när det gäller (handlar om) språkliga uttryck lyckas jag ju skitbra (ironisk grimas).

Ett avstamp i euro-uttal, men avslutningen är betydligt allvarligare

Det är väl ingen som vill slå vad med mig om hur euron snart kommer att uttalas? Ett kort besök i ett euro-land där också många andra svenskar befann sig, antyder att ”jorå” numera vinner över vårt (tidigare inhemska) uttal ”evro”. Tyskarna säger ”åjrå”, italienarna ”äoro” (tror jag), fransmännen ”öro” och övriga säkert andra varianter. Men, som sagt, det engelska är ”jorå” och kommer att ”gå världsvitt”, som svensken säger och menar ”bli världsvitt”.

Omständigheter gjorde att jag lyssnade en hel del på P1 under dagen och sådant ger vanligen en skörd av ”hjälphjälhjälp-vad-hör-jag!?” Man vill inte låta som den felfinnare man uppfattas som, men det tar inte många minuter innan något anmärkningsvärt i språkväg dyker upp.

I fallet för dagen finns, det måste tilläggas, en svår nöt att knäcka för gammelmedierna.

Dessa har valt att citera en nöjesparks vd som säger: ”Med respekt för olyckan och alla inblandade så har vi beslutat att stänga Jetline för gott”. Citatet återges i massor av tidningar, samt i P1 flera gånger. Nu är nyheten av ett mycket känsligt slag och det är inte svårt att begripa hur en person som vd-n vill koncentrera ett sådant meddelande.

Men tidigare gjorde de flesta journalister och redaktörer sitt bästa för att omvandla ”knepiga” citat som detta på ungefär följande vis: ”Vd säger att man av respekt för de inblandade i olyckan beslutat att…”  Många anser nog en sån här kommentar (min, alltså, nu) vara petimäteraktig och dum. Men det kan inte hjälpas: vem hyser respekt för en olycka?

Att så mycket inblandat mediefolk inte känner av språkliga valörer är allvarligt för framtiden, det måste man få tycka. Av respekt för framtidens samtliga människor.

På Åland härskar egensinnet, Latrin Kings med slamsugning

Aktuellt konstverk på färjan mellan Svinö och Degerby

Egentligen behöver man bara röra sig från sina invanda cirklar och mönster för att lägga märke till Det Annorlunda. Ens vanliga hemmablindhet blir tydlig om man tar olika cykelväg till och från samma punkt. Och här sitter jag och kanske är överdrivet observant på ålänningarna för tillfället.

Under vinjetten Norden runt på 80 rader (Foreningerne Norden, 20 juni 2022) står följande om Ålands öland:

Den 9 juni firade Åland 100 år av självstyrelse. Sedan Ålands lagting sammanträdde för första gången 9 juni 1922 har dagen kallats för Ålands självstyrelsedag. Devisen för jubileumsåret är 100 år av egensinne, och utan envishet, stolthet och gott självförtroende skulle inte ålänningarna ha kunnat hålla på sin självstyrelse i ett sekel.

Må vara som det är med egensinnet, tillbaka till att ens uppmärksamhet är mer skärpt i okända trakter. Kan inte påstå att jag hemmavid observerar loggor och texter på ”arbetsbilar” eller sådana som representerar olika företag, men den dag som i dag är skedde det. Förbi åkte ett jättestort slamsugaråk med texten ”Latrin Kings”.

Bloggen gör inte reklam för något: läppstift, köttbullar eller slamsugarfirmor, men detta är svårt att låta bli. ”Avloppsexperten Åland – med 40 år i branschen” beskriver på hemsidan sina tjänster med tillägget: ”Arbetsområdet är hela fasta Åland”. Och fasta Åland är, som det kallas, ”den sammanhängande landmassan runt och norr om Mariehamn”.

Språkliga frågor och andra undringar av minimala mått, men ändå!

Säg mig var är brödet, broder?

Ja, inskränkta är många, inte minst när det gäller språk. Hur många svenskar har man inte hört skratta sig fördärvade åt norska och indiska (om hindi, punjabi eller andra indiska språk spelar nog ingen roll). Men en global rättvisa i detta fall är att mången människa från andra länder tycker att svenskan låter underhållande med sitt sjungande läte – den språkets ”sång” ett stort antal inhemska är obekant med.

  
Själv minns jag en italienska som för sådär 40 år sen inte kunde hålla sig för skratt när jag talade. Förmodligen låg också min osköna dialekt där bakom och skvalpade samt förbättrade den roliga upplevelsen för henne. På mitt eget skuldkonto i ämnet finns den gång (lika länge sen) en person med finlandssvenska som modersmål sade att hennes man befann sig i "bakrummet" i deras butik.

Bakrummet – jättekul för en som ännu inte rört sig så långt från hemmet. Nu är det mest intressant med det småttiga finliret. De ord som skiljer sig mer eller mindre mellan nordiska språk (bl a de ”falska vänner” som nämndes i går) går att googla fram som allmänbildande kuriosa. Svårare och diffusare är sånt som det en åländsk sagesperson berättade om i går: ”Svenskar har ordet hämta som i kan du hämta min väska och svaret kan bli jag ska söka den åt dig”.

”Söka” betyder ”leta” för en svensk. Då uppstår inga problem, men en lätt förvirring. Detsamma gällde den lapp i en åländsk butiks kak- och brödhylla som i det närmaste var tom. Där stod: ”Fråga efter hjälp”. Förutom att undra vilken fråga man kan ha angående en tom brödhylla (”Var är brödet?”): skulle svensken skriva ”be om hjälp” eller hellre ”säg till om du vill ha hjälp”? Men det korthuggna meddelandet behöver förstås inget ha att 

                                                         göra med språkskillnader, det inser t o m jag.

Hur det åländska svartbrödet än bakas - mångstekt är det nog inte

Nu fortsätter vi med lite Ålandssvenska till. Eller svenskan i Finland. Informanterna T och L berättar om sin biltur längs finska västkusten för ett antal år sen. Då fick de lära sig att det vi kallar frallor hette semlor. Detsamma gäller även tyska där franskbrödet, frallan, heter Semmel.

Fenomenet med likalydande ord som betyder olika saker brukar kallas falska vänner. Väl känt är svenska ”rolig” som på norska och danska betyder ”lugn”. Ålandsdamen (nämnd i går) berättade om ett vanligt ord som svenskar hoppar högt av: att någon ”pajar hunden”. Husdjuren blir inte förstörda av sina hussar och mattar som i stället ”klappar” dem.

En brödgrej till från Finland och T och L. Under resan fick de även lära sig ”att det vi kallar baguette heter batongbröd!” Och apropå det skriver Brödinstitutet:

I Frankrike finns det ett bröd som heter pain riche, vilket betyder rikt bröd. Det har en traditionellare brödform och bakas med ånga av siktat vetemjöl och är inte likvärdigt med det som idag kallas baguette.

Förr i världen minns jag att svenskar uttalade allt utländskt på engelska och ”pain riche” blev då [pejn risch]. Vad ålänningarna kallar sina långsmala vita bröd har ännu inte framgått för undertecknad. De är kanske nöjda med sitt goda svartbröd.

 
Men allra roligast hittills (för en svensk) är att en ort på ön heter ”Mångstekta”. Har förgäves försökt hitta varifrån namnet kommer. Det nämns i en rolig artikel i Hufvudstadsbladet 2022, där läsarna röstat om vilka Svenskfinlands roligaste ortnamn är.
”Långstekta” kunde ju vara ett ord, men ”mångstekta” låter en smula märkligt. Fast tänka så är nog att vara inskränkt.