När det gäller de trevliga vinerna lockar det att uppträda lite falskt

Man ska som bekant misstänka allt man ser. T ex kan ett gyllene vin egentligen vara vatten som färgats av te

 I förbigående (helt sant: jag gick just förbi ett par personer) hördes en tidstypisk konversation: ”OK, kl 11, ska vi köra på det? Köraren fick ett jakande svar och jag översatte automatiskt från en annan värld: ”OK, ska vi säga så, då? Eller ”då säger vi så!”. Förhoppningsvis förstår läsaren hur jag har det. Men egentligen skulle dagens ämne vara ett annat.

Inte för att man ska ta heder och av alla amatörvinälskare, men håll med om att de kan vara jobbiga. Och egentligen är det proffsens fel, de som ständigt figurerar i vinkrönikor och tio-i-toppvin-listor stup i kvarten. Av dem har jag lärt mig att, i sammanhang där det verkar betyda något, säga det ögontjänande: ”Nog är väl ändå spanska viner, helst riojor, trevligare än de ofta aningens spetsiga italienska?”

Ingen har ännu sagt emot. Tänk om det är så att alla babblar på utan grund? Jag menar, hallå, som man sa förr: hur i alla glödheta kan man kalla ett vin ”trevligt”. Det tycks drälla av viner med just den personligheten. Åter: det är lite förmätet att kliva in på vinälskarnas marker och rya, men det har slagit mig att en hel del av omgivningen kring ”trevliga viner” kräver andra trevligheter: maten, sällskapet, temperaturen – det finns nog fler vinvariabler än så.

Det kan finnas de som verkligen kan skilja ut fin- och fulheter i såväl dryck som mat. Men om undertecknad är någons gäst är dyrbara droppar verkligen att kasta pärlor för svin.

Verksamheterna för dagen: runda, åtgärda, avslöja och korrigera

Nu rundar vi! Nästan ropade programledaren för Ring P1 myndigt när en person pratade på lite för mycket. Det rundas en hel del numera. Radiomannen har antagligen fallit för den nya vanan att inte säga ”runda av”, som väl var det gängse förr.

Verbet ”runda” utan ”av” har betytt två saker: 1) få (forma) något att bli runt. Exempel: ”man rundar dörrhandtagens design” respektive ”han tänker runda ön/udden”. Den nya användningen: banker, regelverk och vad det kan vara som rundas i våra dagar verkar helt enkelt betyda ”gå förbi”, kanske "smita förbi".

En vidare titt på mina exempelsamlingar ger följande som informanten A skickade häromdan, och som kommer från TV4-nyheterna (om jag minns rätt): ”Regeringens åtgärder mot mäns våld mot kvinnor ska bekämpas med samma åtgärder som gängkriminaliteten”. Man får, som sagts många gånger förr, arbeta mycket själv för att förstå vad medierna vill meddela en. För ”bekämpa åtgärder med åtgärder” låter väl inget vidare?

Följande rubrik skrev jag ner samma dag som den publicerades: ”SvD avslöjar: Så diskuterar svenska män om aktier”. När medier ”avslöjar” grejer brukar det vara lite och så med magnituden på avslöjandena. Förutom det lättlarviga begreppet tänker en petig typ som jag att man ”diskuterar aktier”, eller så ”pratar man om dem”.

Kan man lära sig något av slarviga rubriker? Ja, kanske att man bör vänta nån dag med att läsa tidningar på webben, alltså till dess någon av rubrikmakarnas kolleger korrigerat felaktigheter/otydligheter i efterhand. Eller tills någon gammal tant eller gubbe ringt/mejlat bladet i fråga och bidragit till att korrekturläsa det i efterhand.

Förfasas av läs- och skrivavvecklingen eller nonchalera den?

Tillbaka till inlägget från i förrgår, då påbörjades några tankar kring en text av Claes Wahlin. Den handlade om (min egen tolkning) hur vi fasthållare av gamla läs- och skrivvärden kan tröstas respektive förskräckas av den språklig förändringen.

”Skärmarna” är något som kan skrämma eller entusiasmera, beroende på om vi själva befinner oss på förfasningsskalan (som undertecknad delvis gör). Men visst har man hört forna tiders skräck inför vad läsning kan ställa till. Jag minns från barndomen hur det sas att man kunde bli konstig om man läste för många böcker, om inte annat kunde man bli "förläst".

C W skriver om läkare på 1600–1700-talen som vittnade om ”hur läsning, framför allt hos kvinnor, dessa bräckliga varelser enligt tidens syn, orsakade sömnlöshet, andnöd, darrningar, magproblem, yrsel, huvudvärk, tinnitus, med mera”. Och, tillägger C W, ”flera av dessa symptom känner vi igen från kritiken mot skärmanvändning”.

Författarna till antologin som nändes i förrförra inlägget försvarar framför allt ”den långsamma läsningen, omläsningen där texten begrundas, avkodas och närmast idisslas”. Men den kvalificerade läsförmågan, ”den som leder till att kunna resonera kring och tolka en text, behärskas av allt färre, framför allt unga”, skriver C W och det är vi väl några som bevittnat.

Om denna negång fortsätter kan det leda till att ”allt färre medborgare saknar det främsta redskapet att förstå både sig själva, samhället de lever i och världen. Så länge inte örat eller skärmläsningen har nått samma kompetens att tillägna sig text som ögat i dag har av tryckt text, kan konsekvenserna för både samhället och individen bli allvarliga”.

Slutligen några ord ytterligare från Botho Strauss, ett citat som C W kallar en ”melankolisk, för att inte säga förtvivlad slutsats": Jag kan inte samtidigt leva mitt liv inom en bestämd kultur och beräkna dennas objektiva nedgång. Med andra ord: endast det man älskar går under. Allt annat förstår att utveckla sig desto kraftigare.

Ens tankar kan gå till SVT/SR och de flesta av våra dagstidningar.

Handlaren verkar trygg med såväl sill och gräddfil som färskpotatis

Sillen var under ett antal år allt annat än trygg. Bild: Uw Kils, Wikipedia

Chefen för en livsmedelsbutik fick mig att fundera kring den moderna användningen av ord som ”trygg, trygghet” och deras kombinationer med andra trygghetsskapande ord. De flesta äldres roliga hjärnor pekar snabbt på psalmen ”Tryggare kan ingen vara”. Googla titeln, förresten, och se hur den en av de första träffarna säger ”Låt av Carola Häggkvist”.

Det vet vi är osant, för den skrevs av Lina Sandell, bl a känd psalmförfattare. Tillbaka till nutid. När jag ringde banken häromdan berättade först en röst det vanliga om att samtalet spelas in. Meningen fortsatte ”…för din trygghet”. Lite går det att förstå tanken, men nog funderar man ändå på vilken trygghet det handlar om.

Butikschefen, då? Jo, denne intervjuades i radio inför anstormningen av folk som inte planerat midsommarpartajet i förväg. Han berättade att man dock stod beredd med en massa sill, gräddfil och så kom slutklämmen: ”jag är trygg när det gäller färskpotatisen”.

Min specialare är att förflytta mig till gångna tider, säg 60- eller 70-tal, och försöka föreställa mig hur en dåtida svensk tänkt när någon säger sig vara "trygg med färskpotatisen". Dagstidningsdatabasen (KB) visar att kombinationen  ”trygg med” knappast förekom före 1990.

Sen dess har denna lilleputtfras, ”trygg med”, växt till en rejäl nutida stapel. På samma sätt som ”hota, hata, kränka, förnedra” var YTTERST allvarliga ord (och ovanligt förekommande), hade även de mer positiva ”trygg, trygghet” MYCKET djupare innebörder som sällan hade med potatis att göra.

Även om allt går snabbare i dag: är skärmskräcken överdriven?

I förrgår förutskickades att bloggen skulle koncentrera sig på tre skribenter, vars (nyliga) texter lite svepande kan sägas handla om läs- och skrivfrågan. Här kommer person nr tre: litteraturvetaren och kritikern Claes Wahlin, som 17 juni skrev en s k understreckare i Sv D med rubriken ”Håller vi på att glömma hur man läser?”

Tyvärr måste jag sätta upp mig själv på listan över den sortens ”glömmare”. Anfrätt av den vrålsnabba tillvaron måste jag ta sats för att orka igenom längre texter. Böcker har jag till stor del slutat läsa. Mer om det en annan dag. Claes Wahlin var det, och han diskuterar tankar, egna och dem hos författarna till antologin ”Människan och läsandet”. Brasklapp: en dag full av andra sysslor kommer att låta dagens epistel bli full av citat. Slappt, men äsch! Först några ord från tyske författaren Botho Strauss (f 1944):

När man /…/ i högt civiliserade länder nuförtiden klagar över tilltagande analfabetism skulle det också kunna ha att göra med en begåvningsförskjutning, då i framtiden, i en värld där piktogram blir allt vanligare, kommunikationen människor emellan inte nödvändigtvis kommer att vara knuten till skriftspråket. Och vad skulle vara förlorat om människan ånyo började tänka i bilder, i drömsekvenser, i nya hieroglyfer, om så att säga även en magisk sinnevärld skulle återkomma till henne i den digitalas släptåg?

Tja, även om det låter deppigt för en korrekturläsare med en mycket begränsad tid på jorden, lyser ändå en viss optimism genom raderna.

C W menar att det ligger något i detta: ”Allt sedan människan uppfann skriften har dess plats och funktion förändrats genom tiderna”. Men trots att vi ändå överöses med ”trycksaker och textformat som läsning”, anser han att synen på ”digitaliseringens skadliga effekter på läsförmågan och den psykiska hälsan har skapat en oro, ofta berättigad”.

Men för att vända på kuttingen, skriver han att ”nya medier sällan slår ut gamla” och han påminner om att ”varje nytt medium har mötts med misstro och oro”. Om jag inte missminner mig är det också en del av budskapet hos den profetiske professorn Marshall McLuhan (1911-80), ”ofta citerad och en viktig källa inom medie- och kommunikationsvetenskap” (Wikipedia).

C W igen: ”Vad som sker är ett slags förhandling kring funktioner. Vad kan det nya mediet göra bättre än det gamla? Vad passar inte från de äldre formaten i det nya?”

Nej, för tusan, min tid räcker icke till, C W:s och antologins funderingar får anstå till midsommardagen. I morgon kan det bli lite åt hållet sill, gräddfil och färskpotatis i bloggen, även om min fäbless för högtidsbundna maträtter är nästan obefintlig.

Ett aningens stött inlägg om hur språkexperten tar läsarna i örat

En annan av de skribenter som nämndes i gårdagens blogginlägg skriver krönikor om språk i tidningar och tidskrifter. Han är en mycket skicklig språkvetare, inget snack om saken, men passar ofta på att ge kängor till dem som reagerar på förändringar i modern svenska. Nu anser jag mig visserligen inte höra till de värsta käpphästkramarna inom språksnutfalangen, men får erkänna att jag provoceras lite av inledningen till en av denne språkvetares krönikor:

Den absolut vanligaste typen av läsarmejl till denna spalt handlar om att man vill att vi ska fördöma vadhelst mejlaren råkar uppfatta som dålig svenska. En av de vanligaste underkategorierna till denna i sin tur handlar om befintlighet och riktning (ungdomen säger vart när den menar var, och så kan vi ju inte ha det).
Så nu kommer det att handla om riktning och befintlighet – om än, min vana trogen, inte på det sätt som kommenterarna önskar.

Det är förståeligt att han ser på språkanvändande och dito förändringar ur en annan synvinkel med sitt expertperspektiv, men jag har stor förståelse för dem som inte känner igen sitt modersmål. Och då kan jag ändå personligen skippa distinktioner som var-vart, före-innan – men har svårt att glädjas av den ill-liberala de-dem-dom-debatt som stöder "dom" i alla lägen.

Tillbaka till språkmannen. Han skriver en väldigt rolig och på en massa sätt givande krönika om skillnaden mellan olika språk vad gäller ord för riktning och befintlighet som utlovas i inledningen. Bl a sägs den s k ”väderstreckmodellen” dominera i Australien samt att aboriginer har bättre koll på väderstrecken än västerlänningar (när placerade i tidigare obekanta miljöer). Sen kommer en slutsläng åt oss som förfasas över hur dagens svenska ser ut i medierna, ja, överallt:

Samväldeslandet Australien har som bekant en ovana att köra på fel sida vägen. Vi kallar det ”vänstertrafik”. Den som suktar efter ett rejält mindfuck kan fundera en stund på hur det skulle se ut om inte aboriginerna trängts undan av europeiska nybyggare. Hur skulle det fungera med lagstadgad ”västertrafik”? Samlas i grupper och diskutera.

Man kan samlas i grupper och diskutera vad som helst av världens exotismer, men det avlägsnar inte oron för vart (sic) ens eget språk och sätt att kommunicera tar vägen.

Redaktörers med fleras försvinnande skapade medie-vilda-västern

Den läsare som till äventyrs läst flera av Sbråks inlägg kan ana bloggarens blandning av vilsenhet, ilska och ödmjukhet inför språkets tillstånd. Dessa känslor bottnar antagligen

i ungdomliga erfarenheter. Här spökar förmodligen bakgrunden som korrekturläsare och ett jobb där man inte fick missa stavfel eller andra slags oegentligheter.

Många människor får (och har alltid fått) uppleva att det de jobbat med en hel livstid inte är så mycket värt när de blir äldre. Man är i sällskap med sumprunkare, sättare, biografpianister. Ingen idé att hänga läpp, men det är intressant att försöka orientera sig – som det heter – i det nya landskapet – som det också heter. Den observante anar hur osäkerheten att skriva kopplat sitt grepp på undertecknad.

Med några dars mellanrum råkade ögonen falla på vad tre olikartade skribenter har att säga i skriv- och läsfrågan. En av dem är Ola Sigvardsson, journalist som jobbat som reporter, redaktionschef, chefredaktör och medieombudsman (tidigare pressombudsman).

I Journalistförbundets facktidning Journalisten skriver han en krönika med rubriken ”Redaktörernas uttåg ökar risken för att journalistiken landar fel”. Så kommer ingressen: 

Allt färre behärskar den särskilda yrkeskunskap som de gamla redaktörerna besatt. Det har ökat risken för enkla misstag och att halvfärdiga alster publiceras

Redaktörerna hörde till de grupper som för något decennium sen började försvinna runt reportrarna. Dessa kom att jobba utan det skyddsnät redaktörerna utgjorde. Till detta nät hörde också korrekturläsare, grafiker, fotografer – och kanske fler jag inte kommer på nu – alla deltog de i den färdiga produkten. Även de har försvunnit i stort sett.

 
"Med redaktörernas uttåg försvagades en länk i nyhetsredaktionernas kvalitetskedja", skriver Ola S. Som gammal korrekturläsare vill jag även tillägga det man märker som läsare och tittare, hör som lyssnare: ofta finns ingen som ens ögnat (lyssnat) igenom artiklar (programinslag).