Ur Sanningens trut: ett meddelande i versaler som trumpetats ut!

Kör i vind! Så löd gårdagens behandlade idiomatiska uttryck. För vissa åldrar, ska tilläggas: det är nog inte vad dagens unga utropar. Med den erfarenhet av engelska man har, främst genom underhållningsindustrins försorg, kan man ha fått en känsla för några av det språkets likartade idiom. Eller inte, ibland har man bara fel. 

Del av bild på Wikipedia

Efter valet av ny borgmästare i New York, meddelade Trump på sitt sanningsmedium: ”…AND SO IT BEGINS”. Med gängse versaler. Just i detta fall bestod texten endast av en kort suck, eller vad man ska kalla det. Förmodligen skulle en svensk motsvarighet vara det halvt uppgivna ”nu börjar det”, alternativt ”nu börjas det”.

För en tid sen skrev samme president i sin kanal: “What’s with Russia violating Poland’s airspace with drones? Here we go!” En stor svensk morgontidning översatte det till: ”Vad är grejen med att Ryssland kränker Polens luftrum med drönare? Här åker vi!” Antagligen låg en icke mänsklig översättare bakom: svenskar som lärt sig en smula engelska reagerar nog på sista frasen.

Lite senare ändrade tidningen till det något bättre, men ännu kryptiska ”Vad är grejen med att Ryssland kränker Polens luftrum med drönare? Nu kör vi! var Donald Trumps

omedelbara reaktion”. Sökte efter kommentarer om det här och hittade en i Dagens industri: ”Trump publicerade sin kommentar i ett inlägg på Truth Social och avslutade med en svårtydd formulering: Here we go”.

Så kul att någon reagerade! Det går sällan att förstå vad Trump menar, men lika gärna som "nu kör vi"  skulle det kunna vara något i stil med ”so it begins” – alltså vårt ”jaha, nu börjas det /igen/!” Inte insatt i den här politikens problematik, är det förstås svårt att veta om det fanns fog för en sån kommentar. I vilket fall som helst måste man hela tiden betänka att översättningar sällan är att lita på. Särskilt inte när AI sköter dem.

Kör i vind, sa Kalle Blomster. Vem han var tvistar ingen längre om

Skriver man en litet stycke varje dag blir man medveten om egna tillkortakommanden. Det gäller t ex ens ordförråd: inte är så stort som man önskar. Rimligen borde det öka, men känslan är den motsatta, att det krymper. Men nu skiter vi i det.

I alla fall återkommer ett uttryck i bloggen: ”kör i vind”. Ibland kan det i stället bli OK, uttalat okej, någon enstaka gång ålrajt, som inte finns i stavningsprogrammet, men funnits så länge att de flesta svenskar känner till det. Även om de skulle stava det ”all right”.

För en tid sen sa en programledare i det ögonblick en syssla, ett arbetsmoment eller vad det var, skulle påbörjas: ”Kör i vind!” Där skulle jag själv aldrig använt ”kör i vind” utan ”sätt i gång!” Typiska och intressanta funderingar som dyker upp, eller hur? Men nejdå, det är ingen fara, jag har en meningsfull tid utanför bloggen också!

Som bekant: den som söker han finner, eller den som googlar hon hittar. Lika bekant är Sbråks litanior om och kring svenska ”språkvetare”. Citattecknen antyder inte direkt förtjusning, och tongångarna är ofta njugga och spydiga. Desto större glädje när man ramlar på de större elefanterna, d v s dem man känner respekt för.

En språkkrönika om ”kör i vind” av Siv Strömquist (SvD 2011) är en träff på uttrycket. Hon kallar det ”en aning generationsbundet”. Nu, ytterligare femton år därefter, låter man väl som de numera lika okända pilsnerfilmerna. För länge sen sa man ”kör i vind, sa Kalle Blomster”, men tiden har uppenbarligen ätit upp själva ursprunget, som dock förmodligen har att göra med ”vind i seglen”. SS skriver att det inte spelar någon

roll vad talesättet anspelar på. Det är den underliggande betydelsen som är viktig för en fungerande kommunikation. Och att den är ungefärligen ’en bekräftelse på att man går med på något’, är vi väl alla överens om. För den som tycker att uttrycket är otidsenligt går det alltså bra att ersätta det med ett okej.

Fajn.

Kan inte hindra folk att stup i kvarten säga/skriva ”stoppa från”!

I går upprepades ett personligt avståndstagande gällande en kombination av verbet ”förbjuda” och prepositionen ”från”. Inte heller blir jag sams med ”stoppa från”, men i det fallet får man fikon av SAOB. Som bekant blandar svensken engelska och svenska prepositioner hej vilt nu och gamla regler kan man fetglömma, som svensken däremot inte har något emot att säga.

Ibland har man själv fel och det visar sig att både det ena och det andra "tillåtits". SAOB har med ”stoppa från” i en artikel som skrevs om verbet 1971. Det var två år efter att undertecknad gått ut gymnasiet. Användandet av ”stoppa från” kallas ”vardagligt” i nämnda ordbok.

Alltså var det i svang redan på 70-talet: varifrån kommer då de starka motimpulserna i ens inre? Särskilt som vardagligt språk aldrig varit något besvärande. Kan det vara så att vi blev duktigt drillade i olika stilnivåer? Det låter lite imposant, men om man tänker på hur hårt (med ilsken rödpenna) våra uppsatser bedömdes, vete sjutton.

Häromdagen skrev jag ner en mening som störde mig (inte som jag störde mig på, som det väl heter i modernt språk sen trettio år tillbaka…), kanske var den även rubrik: ”Domare stoppar Trump från att sparka federala anställda”. Finns det ingen mer i hela världen som känner att ”stoppa från” är fel? Har jag en stilmedvetenhet som ingen annan har? Eller är det en sjukdom? Det känns som om det enda raka vore ”hindrar”. Utan preposition! ”Domare hindrar Trump att sparka federala anställda”.

Apropå stilmedvetenhet. I morse talade en journalist (gällde det förestående klimatmötet) om ”de storutsläppande stormakterna”. Möjligen skulle estet-stilister tycka att det låter åbäkigt och tungfotat i en seriös text, men plötsligt tycker jag, gnällspiken, att det är suveränt formulerat. Smaksak, m a o.


PS Uppenbarligen (har googlat) är ”hindra någon från något” lika vanligt som ”stoppa någon från något”. Glöm hela inlägget…

Oppositioner mot prepositioner (typiskt tvångsmässig Sbråkpoesi!)

Inte blir ens klagomål angående prepositionsbruket färre, precis. Och gudarna ska veta att det inte är enkelt, men det är ingen överdrift, å andra sidan, att se den engelska påverkan stöka till detta bruk ännu mer! Först en gammal (men ständigt aktuell) protest mot användningen av nyss använda (ursvenska) mot som i hög grad kommit att ersätta för. Hur faen då, kan en enkel själ undra, dikotomin (snobbsnackar bara…) för – /e/mot är ett vanligt motsatspar (som dikotomi betyder). Exempel dyker upp varje dag. Senast hamnade i mitt öra/öga en mening om ”Läsfrämjande satsning riktad mot barn och unga”.

Att rikta saker mot folk är ännu inte etablerat i ens hjärna, som hellre vill att välvilliga, läsfrämjande satsningar riktas till barn och unga. Men man är väl för känslig. Dessutom, vilket inte hör hit, tror en gammal cyniker inte på något ord med efterleden -främjande. Att få de unga man vill få att läsa böcker att läsa böcker är oftast mer en önskan än främjan.

Det senaste ordet heter tydligen och egentligen ”ett främjande” som substantiv, men rimmar då inte på önskan. I bloggen tas konstnärliga friheter utan ände. Verkliga och utan konstnärliga ansatser är däremot citaten ”/…/ arbetar mot fordonsstölderna” samt ”arbetar mot problematiken” (där ”problematiken” är ”fordonsstölderna”). Där funkar mot-et som ett mot och allt känns rätt. Å andra sidan hörs det på betoningar vilket mot det handlar om, så man har väl bara delvis rätt som vanligt.

Nästa exempel är av den allvarligare sorten: främst innehållsligt, historien talar för sig själv. Rubrik till denna vidrighet i en av de stora drakarna: ”Vill förbjuda Shein över sexdockor”. Men ändå kan man undra över ”över”. Förbjuda någon över något låter inte klokt. Ofta används även förbjuda någon/något ”från” något vilket inte heller låter bra. Vad tusan säger man? Visst kommer väl en att-fras efter förbjuda? Och man måste formulera om sig: ”Vill förbjuda Shein att sälja sexdockor” Inte heller bör det väl heta ”förbjuda Shein från…” ?

Men språkanmärkningar skiter omvärlden i. Och papper- samt webbtidningar måste skapa rubriker som håller måttet. Då avses enbart konkreta mått.

Tidens nya utmaningar: Hur planera för sin digitala hädanfärd?

”Kom ihåg ordet planlöst” till idag, löd en bön i gårdagens inlägg. Men det räcker med ”plan”, ty en mening med ordet i, en rubrik, jävlas med mig. Egentligen sker detta var dag numera: rubriker i tidningar blir alltmer kryptiska. Man måste egentligen ha en liten handbok som förklarar vad rubriken försöker rubricera. Verkar inte det fel?

 

Bild Ryunosuke Kikuno, Unsplash

Så här stod det: Många svenskar saknar plan på nätet efter döden

Nej, förresten, ska genast ta tillbaka, såklart man förstår! Det betyder att man inte har planerat för hur man ska ta bort – i den mån man kan – sina digitala spår. Innan man går hädan. Men ändå, är det inte nåt märkligt med ”saknar plan på nätet efter döden”? Ett varv till: ”plan på nätet”?

Det här händer oss lite till mans, i och för sig: man sitter och stirrar på ett eller flera ord och tycker plötsligt att det ser främmande eller jättekonstigt ut. Man blir mentalbanal, eller banalmental. Fast det går

inte att backa, den där rubriken låter som vore den skriven av en marsian.

Till nästa språkgåta! Som bekant verkar det konstigt när en ordmänniska (i detta fall en författare och journalist, samt inte helt ung) säger märkliga grejer.

I en radiokrönika yttrade personen: ”icke desto trots har vi givit namn till…” Där sitter en lyssnare och gapar. Inte skriker, utan gapar av förvåning, tappar hakan. Skulle uttrycket ”icke desto trots” existera utan att man hört det?

Bland drivor av okända ord brukar man ändå inte ha missat vanliga svenska uttryck. Men det finns faktiskt ganska så många Googleträffar där folk skrivit (eller sagt) ”icke desto trots”. Lusläser SAOB:s texter om ”desto” och ”trots”. Den här märkliga ordkombinationen går inte att finna, men icke desto mindre känner man sig märkligt osäker.

 

Är man en seriös människa? Mjae, allvarlig, kanske. Äh, seriöst?

Socialstyrelsen har en definition för ”brukare”, ett ord som folk vanligen inte gillar, nämligen: ”person som får, eller som är föremål för en utredning om att få, individuellt behovsprövade insatser från socialtjänsten”. Men det finns många slags brukare. Språkprofessionen i Sverige brukar (!) kalla dem som använder svenska språket för ”språkbrukare”. Man säger vanligen att brukarna bestämmer.

De finns rimligen i alla länder: tyska, japanska och zambiska brukare, vad vet man? Är man nu en sådan och därmed, på gott och ont, kommer att påverka modersmålet, ja, då ska jag be att få beskriva en knepig sak. Eller vadå, är jag inte klok? Exemplet visar säkert bara på en egen missuppfattning ELLER ett utstuderat finlir som inte går att intressera en endaste själ för! 

Följande är en ingress i en tidningsartikel om hudvård, ett av samtidens favoritämnen:

Laserbehandlingen är omtyckt, beprövad och beskrivs av vissa läkare som ”metoden som fungerar” för en slätare hy. Men alternativen är många och kan innebära seriösa risker.

”Seriösa risker” – varför känns det fel att säga så? Kollar man i lexikon ges framför allt ”allvarlig” som synonym, och något i bakhuvudet, eller i alla fall NÅGONSTANS, säger att risker inte främst är seriösa, utan allvarliga.

Kan det vara så att det vanligen är människor som är seriösa, även om det finns för många oseriösa? En köpare kan kallas seriös, liksom en säljare. Man kan hitta seriösa affärsmän, konstnärer och skådespelare. Det betyder väl inte att de måste vara allvarliga? Det finns ju faktiskt seriösa humorister. Men de seriösa sjukdomarna är snarare ”allvarliga”.

Ja, det här är sånt som kan slå en mitt i en mindre seriös helg som i och för sig skojar med allvarliga ting. Och är seriöst kommersiell? Slutsatsen av alla planlösa* tankar hit och dit är den vanliga: Är vi månne påverkade av engelska serious och förlorar den egna distinktionen seriös/allvarlig?


*Kom ihåg ordet planlöst till i morgon!

Översatta idiomatiska uttryck låter lindrigt sagt oftast idiotiska

All slags sport, suck! Den talas ofta på ett språk som kan få en att gå bananas. Å andra sidan är det inte rättvist att ge sig på facksnack som ju sportspråket är, särskilt inte om man är riktigt okunnig i ämnet i fråga. Men tycka får man väl i det här j-a landet? Grovt? Nej, det användes endast som ett språkligt mem. De flesta uttalar mem på engelska, meme [miim]. Uttrycket sägs vara myntat av etologen och evolutionsbiologen Richard Dawkins.

Här kommer alltså lite åsikter. En sportjournalist sa om en fotbollsspelare ”Hon går för det” och si, det låter rätt konstigt för en svensk, hur flitigt det än används. Somliga idiomatiska fraser och uttryck blir lätt underliga i andra språk. Antagligen skulle olika individer använda egna varianter av innebörden i ”gå för det”: ”Hon kämpar /stenhårt/, hon fajtas för att vinna” och annat en sportointresserad inte kan komma på.

Engelska originalversionen, uppmaningen ”go for it!” inför en match eller tävling, känns mer märgfull än ”gå för det”. Samma invändning är lätt att ha inför flera uttryck med ”it”. Ett annat nu vanligt, konstigt nog, är att någon ”tappar det”. Mja, den typen av uttryck bör stanna i sina respektive hemländer.

Har hittat fler: ”Halmstad måste ju vinna den här matchen. Jag tror att de kommer gå för det”. Där är ju också att-et borta, det att vi äldre saknar. ”De kommer gå för det”? Samma problem med nästa exempel, även om ett (1) att sluppit igenom: ”Vi får förvänta oss att de kommer gå för det redan från nedsläpp och måste vara påkopplade direkt”.

”Påkopplad” är ordet, även för en själv. Man blir inte direkt avkopplad av alla tvångsmässigt direktöversatta och vanligen korta utrop som inte enbart har den nackdelen med sig att de låter knasiga: det försvinner en hel hoper gångbara svenska uttryck när man går för det!