Mer än en fläkt av den fina världen är detta nonchalant, var är TT?

På en tidning för inte länge sedan hölls en jädra ordning på orden. Redaktionen hade massor av böcker att slå i. Inte enbart, som man skulle kunna tro, ordböcker utan även diverse fackdito. Och där fanns TT:s skrivregler i häften som kom ut med viss regelbundenhet. Ett av de sista, utgivningsåret står inte tryckt i det, är 38 sidor långt. Så var de, små till formatet, gigantiska till innehållet.

 
Dessutom hade ofta redaktioner ”egna” skrivregler. De avvek inte stort från dåtida språkråd, men kunde låta ungefär så här: ”På denna tidning använder vi inte förkortningspunkter” (där skrevs m fl och t o m).

 
Generellt fanns i landet gott om språkliga ”tillsynsmän” som gav råd om (”bestämde”, kan man

t o m säga) vilka ord som skulle användas i officiella sammanhang när tveksamheter uppstod.

 
Det här kom jag att tänka på när journalister och intervjuade i ett radiosamtal omväxlande använde orden ”respirator” och ”ventilator”. Under lång tid har det på svenska hetat respirator. Då har de flesta vetat vad som menas. 

Nu tar man den vanliga vägen och använder engelsktalandes ord för saken: ”ventilator”. Då går det för många som för översättningstjänsten Google Translate. Skriver man ”ventilator” på engelska och ber om det svenska ordet får man ”fläkt”.

Här ska ni höra på en som inte skyr det ålderstypiska gnällandet

En tendens: Den som reagerar på underligt (ofta dåligt) språk får på nöten. ”Den här personen är så ung, är så utländsk, gör så mycket övrigt bra, kan så mycket om teknik” – ursäkterna haglar för att täppa till käften på en.

 
Jag hör det alltför ofta och för miljonte gången: jag är inte ute efter Tilde, Abdullah, Najma, Jonte eller någon annan individ utan det slappa samhälle som nedvärderar språket som kommunikationsmedel. Och som låter efter- och uppgivenhet vinna terräng.

 
Hur tänker politiker, myndigheter och folk som ”har nåt att säga till om”, om försämringar i all slags kunskap, dåliga skolresultat från förskola till universitet? Hur ska det avhjälpas? Om ett lands modersmål inte funkar går det inte att undervisa på. Kanske inte ha som gångbart meddelandemedel alls. Klassklyftorna ökar snabbare än man kan säga ”mello” och ”bitcoin”.

 
Omplåstrande åtgärder botar inte ytan ens. Men hur återtar man ett språkligt allvar – allvar över huvud taget – i nöjesparken vi bebor? Själv har jag minnen av en värld där svordomar och könsord inte ingick i vardagsvokabulären. Har jag sagt det förr? Nå, jag gör det gärna igen.

 
Jag minns även något vi kallade ”integritet”. Man kastade inte ut sig själv med kropp och själ i offentligheten. Man slapp, följdriktigt, också se andra göra det.

 
Bättre förr? Vad är för en gammal tråkmåns som sitter här och gnäller? Jo, det är en som inte tänker ”hänga med” till varje pris för att verka ”uppdaterad, ungdomlig” eller vad nu många anser viktigare än att se mänsklig nedgång och fall i vitögat. Jamen, du kan ju inget göra”, säger jämnåriga (överlöparna). Kanske inte det, nej, men jag kan sitta här och skrika. VSB.

Preppa är inte bara preppa och peppra inte heller alltid peppra

Det finns de som är värre språkgalningar än undertecknad som utanför den här stränga bloggen tillåter sig att prata lite hur som helst. En kompis får spader varje gång vi bestämmer en preliminär tid för att träffas och jag då säger: ”Vi prellar det”.

Någon preppar (pepprar) sin pepparkvarn

Men använda ett sånt påhittat ord i en text riktad till en större publik som, exempelvis, tidningsläsare eller lyssnare/tittare – nej. Tanken kom flygande när jag såg ordet ”preppa”, skrivet av en journalist. Av sammanhanget framgick att det skulle betyda ”förbereda”, men det ord man förkortat är antagligen engelska ”prepare”.

Nu har man ju under senare år, särskilt det senaste, sett det användas ihop med ”preppare”, en person som inte förbereder mindre saker utan gör sig beredd för krig, kriser och katastrofer.

Alltså: Om man nu menar ”förbereda” sig av annan art än köpa 500 konservburkar och 50 kilo mjöl kan man lika gärna förkorta ”förbereda till ”förba”.

 
”Preppa” finns inte i någon svensk ordbok. Än. Det närmaste man kommer är SAOB:s ”preppla” (eller ”präppla”) som är ett gammalt finlandssvenskt ord för ”prata, pladdra, sladdra”.

 
Men låt det finnas två ”preppa”, det finns ju även två ”peppra”. Ett betyder krydda med peppar,  det andra har överförd betydelse: ”han blev pepprad av fem skott; ​han pepprade sitt tal med svordomar”. (SAOL)

Fler folk eller mer folk? Som vanligt finner man svaret i Finland

Ja, gott folk, det finns så mycket att bry sig om, respektive skita i, så det är inte klokt! Så här sa en kaféägare (inget ont om denne, i talspråk skulle nog vem som helst kunna yttra samma sak): ”Vi vill att fler folk ska komma till fiket”.

 
Precis som med allt annat skulle det gå att leta fram grammatiska förklaringar, men – som ungdomen sa för 10 år sen – ORKA! Däremot finns ännu kvar minnen av vad som lärts ut till en under ännu fler decennier. ”Eller vad som är rätt”, som man frestas att säga, tills den obönhörliga repliken faller (den kan komma från ”språkvården”): ”Det finns inget rätt och fel!”

 
Säger man ”det kommer mer folk i morgon”, är det även mer rätt, hävdar jag djärvt. ”Fler folk” i exempelmeningen betyder att man önskar att spanjorer, nepaleser, norrmän, bolivianer och andra folk ska hitta till ens kafé. Det vore förstås ännu bättre, men så var antagligen inte tanken i pandemitider. Nu googlade jag i alla fall och se så lätt det är!

Mer eller mera ska du använda när det handlar om en mängd, alltså något som inte går att räkna: Jag vill ha mer(a) mat.

Fler eller flera ska du använda när det handlar om ett antal, alltså något som du kan räkna: Jag vill ha fler(a) vänner. Vi kan erbjuda fler(a) lediga jobb.

”Ofta fungerar både mer och fler”, får man också veta. Språkkänslan brukar leda en rätt. Vem står då bakom en så pedagogisk och enkel förklaring? Jo, det gör Mediespråk.fi – språkråd för de finlandssvenska medierna.

Här kommer nåt jag sagt förr: Finland är inte landet fyllt av lingon och morän, men det är (förlåt språkbytet) ”the country where I want to be”. Den som inte hört den kända låten kan googla orden ”Monty Python Finland” och lyssna på andras hyllningar till landet i fråga.

En björntjänst gör ju ingen glad, oavsett hur världsvan man är

Björntjänster ska man vara försiktig med. Inte bara såna som verkligen blir vad de heter – man får se upp även med dem som av många uppfattas som motsatsen: att göra någon en riktigt stor tjänst. Det går att googla sig fram till mycken kunskap om den här vanliga  missuppfattningen, björntjänsten är värd lite möda!

På liknande vis ska man passa sig för att kalla något hög- eller lågoddsare utan att ha konfererat med vana spelare, t ex travdito, som kan berätta hur det går till att hamna fel bland oddsen.

 
Nämnda fällor är lätta att falla i, men ändå så pass kända att de kanske kan undvikas. Då är det värre med ord vars innebörd glider iväg från sin ursprungliga betydelse på ett mer dolt, nästan lömskt, vis.

Genast här ett exempel från en tidningsrubrik: ”Världsvant par sadlade om när barnen kom”. Reportaget handlade om ett par som bott i en mängd olika länder, något de tyckte var bäst att sluta med när barnen kommit. Det enda ”världsvana” med dessa föräldrar visade sig vara just detta: De var vana vid att bo i olika länder.

”Världsvan” beskriver  SO som: ”van vid att upp­träda i sällskaps­livet och där­för skicklig i att konversera etc.” SAOB säger att den är världsvan ”som har stor erfarenhet av världen o. vet att föra sig i sällskapslivet (i (internationella) umgängeskretsar med högt socialt anseende)”.

 
Som vem som helst kan räkna ut är det dock möjligt att flytta runt bland jordens alla länder utan att bli det minsta världsvan.

Så här jävlas orden. De ser ut att ha en enkel innebörd, men kanske inte används av grannen eller kompisen för att beskriva samma sak. Det beror på vad man lärt sig av föräldrar, medier, kompisar, skolan, litteraturen och andra ställen där en överenskommelse om ords och meningars betydelse spelar en avgörande roll för språket i fråga.

Det händer att den visa är vackrast som aldrig kommer på pränt

”Det vi tittar på nu är att vi vill ha en utredning som tittar på det här”. Sa politikern. Det är förstås inte rättvist att slå ner på en mening yttrad i stunden. Ens egna uttalanden skulle inte heller vara sköna aktstycken utskrivna i text.

Men låt meningen vara ett exempel på det språk vi hör MYCKET av i dag. Blogginlägget 21 april handlade om ett ord på endast tre bokstäver (”och” eller eventuellt ”oui”). Kanske var det p g a sin korthet som ordet blev mer innehållsrikt än politikerns tuggummiblabblabb.

Blev påmind om det ännu inte skrivna, eller uttalade, av en sekvens i en film. En amatörpoet skrev varje dag dikter i en omhuldad anteckningsbok. Den existerade bara i den verkliga världen och saknade datorns backup-räddningsmöjlighet. Så den var oåterkalleligt borta när hunden käkade upp häftet med de poetiska alstren.

En japansk turist på besök visade prov på synska gåvor när han hamnade bredvid den olycklige mannen på en parkbänk. Efter ett kort samtal om just poesi överräckte turisten en gåva – en anteckningsbok – samtidigt som han sa: ”Ibland erbjuder tom sida mest möjligheter”. 

Det kan få en att tänka på begreppet tabula rasa och hur vi från början är oskrivna blad. Snart för vi pennan över ett papper (ja, slår på några tangenter, då) och skriver att vi nu tittar på en utredning som tittar på något.

När det kommer till tjatigt beteende tar man nästan första pris!

Här skulle en annan skribent kunna skriva att det nu ska bli ”favorit i repris”. Jag nobbar den sortens uttryck på grund av att de är både lockande och tydligt sprungna ur och bundna till vår egen medievärld, en historiskt sett ännu kort period. Det kan låta envist och tjurigt men de två adjektiven beskriver undertecknad rätt bra, särskilt när det handlar om språkhantering.

Och apropå ”när det handlar om” och ”när det gäller” uppstår ofta ett behov av att demonstrera, sittstrejka eller nåt, för att fästa svensktalandes uppmärksamhet på det faktum att de formuleringarna snart raderats ut.

”När det kommer till” – så lyder den snart enda använda konstruktionen. Verbet ”kommer” har rent allmänt ökat i mängd. Bruket är tydligt kopierat från engelska och påverkar stora delar av svenskan nu. Bl a (ja, här kommer en repris, men knappast favorit) överväger det i kommersiella sammanhang som ”jackan kommer i blått och brunt” eller så ”kommer” samma tröja i storlekarna S, M och L. Det hette till för inte många år sen ”tröjan finns i…”

Det mesta som ”finns, produceras eller levereras” utsägs ”kommer” nu för tiden: ”kaffebryggaren kommer med två snygga muggar”. Själv kommer jag från en annan tid och en sådan formulering får mig att se en kaffebryggare och muggar komma dansande – som i marschen med leksaker i julens Kalle Anka-film.

Vi lämnar prylbranschen och ser att man på 1177.se kan läsa ”febern kommer med andra symptom”. Här sa man förr (med ett mer varierat språk) att febern "uppträder med andra symptom”. Detsamma gäller förstås ”sjukdomen kommer med många komplikationer” som stod skrivet på annat håll.

Och så återgår vi till det inledningsvis nämnda ”när det kommer till…” som kan sägas på en mängd sätt. Förutom de vanligaste ”när det gäller, vad gäller, när det handlar om” eller ”i fråga om” kan man omformulera frasen till: ”och om/när vi nu talar om smörgåsmat, fransk 1900-talsfilosofi, hyacintlökar”. Exempelvis. Möjligheterna att undvika den slentrianmässigt direktöversatta engelska räckan ord är stora.

Likväl hörde jag en författare av skaplig rang, en person som arbetar med just ord, använda ”när det kommer till” fem gånger på mycket kort tid i ett litteraturprogram i P1. Där talas om böcker, det skrivna ordet och för all del andra konstarter med fnittrande sirapsröster. Ooooo, vad jag önskar att dessa röster någon gång talade lika vitt och brett och förtjust om författares – nej, allas – främsta kommunikationsmedel. Språket.