Man kan bry man sig om vad man vill säga eller så skiter man i det

En gång i en avlägsen forntid (låt oss säga 70-80-tal) bekvämade sig många med att välja så korrekta ord som möjligt för vad det nu var som skulle beskrivas. Jag översätter det nyss skrivna till modern svenska: man valde ett specifikt ord för specifika situationer.

På alla slags redaktioner, tidningars, radios eller tv:s, fanns alltid några som vaktade särskilt på ordval. Inte bara korrekturläsare – redaktörer, skribenter, grafiker: många var de ögon (öron) som betraktade (lyssnade på) det som skulle ut till allmänheten.

”Så här kan man inte skriva”, var en vanlig kommentar. Vanligen (men inte alltid alltid) yttrades den av äldre medarbetare. Avsikten var inte (alltid) att klaga, ej heller att kränka någon. Personen kan helt enkelt ha känt till att ett ord eller uttryck var felaktigt. Numera är det inte många som bryr sig. ”Så kan man också säga”, hörs från håll som borde veta bättre.

Allt det här dyker upp i minnet när nyhetsuppläsaren (radio), apropå en amerikansk musikfestival där tumult utbröt, säger: ”Publiken rammade kravallstaketen.” Vad som hände är snarare att publiken stormade scenen, ”tryckte på mot scenen”, som SVT nyheter korrekt skrev. ”Folkmassan började tränga sig mot estraden”, skrev svenska Yle, bra uttryckt även det.

Verbet ”ramma” är något som fartyg brukat göra. Ursprungligen var ”ramm” ett slags anfallsvapen på ett fartygs förstäv. Detta skulle förstöra fiendens båtar. Ordet används i dag även om annat (med motor) som med full gas körs rakt in i eller på något.

Men en publik rammar inte saker. Den typen av kunskaper fanns hos en del medarbetare som förr befolkade mediers redaktioner. Nu normaliseras felanvändningar av ord på ett nästan tvångsmässigt sätt: inget är fel. Folk rycker på axlarna. Äsch, liksom.

De många översatta uttrycken ger språket en främmande dräkt

Gårdagens inlägg slutade med meningen ”Kan någon som själv inte orsakat någons död ens börja förstå hans situation?” Ämnet för artikeln är, inser man, allvarligt, och tidningen hör till de större i landet, så nog kan väl språket få nagelfaras?

Bättre vore ”Kan den som själv inte orsakat någons död ens sätta sig in i hans situation?

Förutom det lite slappa ”dubbel-någon” vill jag påminna om det uttryck på engelska som ligger bakom den underliga meningen, ”begin to understand”. Haken är ”börja”: på svenska låter användandet av denna exakta översättning mycket främmande.

I stället för ”ens” skulle vi också kunna välja ”över huvud taget”. ”Förstå” skulle förstås kunna stå kvar. På svenska finns ett stort antal varianter att välja på:

Kan en person som själv inte orsakat någons död förstå vidden av hans situation?

Kan den som själv inte orsakat någons död verkligen sätta sig in i hans situation?

Kan den som själv inte orsakat någons död överhudtaget förstå hans situation?

Med flera. Det ruggiga med översättningssvenskan är att många andra möjliga varianter ryker all världens väg till förmån för en engelsk som låter osvensk och, värre, jättekonstig.

Frågan är om någon ens kan börja förstå vad jag är ute efter?

Det enda jag är ute efter är ett språk de flesta av oss är skapligt överens om som kommunikationsverktyg. Det behöver inte vara litterärt eller ens vackert, det viktiga är att det fungerar – man accepterar vanligen inte andra halvdana eller trasiga grejer! Tänker genast säga emot mig själv och ta upp en fråga som är intressant både funktionellt och estetiskt sett. Och dessutom omtjatad intill leda i denna blogg!

Folk som lyssnar på pangschisradiofavoriten Ring P1 har hört exemplet otaliga gånger. Där säger programledarna ”nu har du lyft frågan”, när någon sagt sin mening. (D v s innan programledaren börjat bjäbba emot i något som kallas ”diskussion” eller ””debatt”.)

Särskilt en av journalisterna säger ALLTID ”nu har du lyft frågan”. Det finns andra sätt att uttrycka samma sak, åtminstone någon gång emellanåt: Nu har du tagit upp (påpekat, uppmärksammat oss på, framhållit) detta/ämne/frågan/saken/problemet”.

Och nu lyfte även jag frågan. Igen.

Här kommer en till. Det gäller en enda mening i en tidningstext, en mening som antagligen inte skulle kunnat formuleras så för något decennium sedan. I morgon ska den diskuteras, debatteras och dissekeras. Lyftas, för den som vill. Här är den:

 
Kan någon som själv inte orsakat någons död ens börja förstå hans situation?

Förklaring till hur flaskan blir "flarra", men franskbrödet "fralla"

Angående ”dirren” från i går: Läste nyligen en språkspalt där skribenten, lingvist till professionen, tog upp hur man skapar den typen av kortformer. Som ”dirre” för ”direktör”, alltså. En rad såna ord nämndes: ”virre, flarra, schyrre” (av whisky, flaska och schysst). Okej, tänker man, där finns en regel som heter ”stoppa dit rr så blir det ett kul slang- eller kortord”.

 

Men så stöter man på ”fralla, prälle, prilla” för ”franskbröd, präst” och ”pris” (snus-). Varför inte ”frarra, prärre, prirra”? Jo, säger lingvisten, orden ”innehåller alla ett r i början av sig”. Då känns det fel med rr för svenska språkanvändare som i stället väljer ll. Fenomenet kallas dissimilation (och här följer citat från Wikipedia), ”inom lingvistiken en ljudförändring där ett ljud blir mer olikt ett annat. Det är således motsatsen till assimilation.” (Googla "assimilation, lingvistik!")

 
Själv använder jag (några kompisar himlar med ögonen åt detta) ”prella”, med betydelsen preliminärt bestämma något. Vid en sökning på ordet är en av träffarna min egen blogg (ondgjorde mig över det häromdagen, närmare bestämt den 31 oktober).

 
Först med något är man dock sällan. Vad gäller ”prella” ligger en något inbilsk kommentar på Urban Dictionary: ”Verbet togs fram våren 2020 av Tyra, Stella och Nora och har nu börjat sprida sig över Göteborg.” Mja, det är nog frågan hur mycket Tyra, Stella och Nora har med saken att göra. I min bekantskapskrets har vi använt det under flera år, men vi var nog inte heller först…

Varför stuberten stavas med endast ett b, det är frågan för dagen

Egna misstag var det ja. I ett inlägg av den 20 april 2018, har undertecknad stavat ”stubberten” precis så. Skriver man stubberten i sökrutan på Google får man frågan ”Menade du stuberten?” Mitt svar är: det vet jag inte.

 
Men i ett avsnitt av P1-programmet Språket (8 oktober 2013) diskuterade språkprofessor Lars-Gunnar Andersson bl a det ordet. Han kunde inte härleda det helt och hållet, men antagligen kommer den folkliga (låter det som) varianten från ”på direkten” eller ”på stubben”.

 
En egen gissning är att en slags ”kontaminasammanblandning” (populärt folknöje) av de två ligger bakom. Men fortfarande är inte frågan ”ett eller två b?” besvarad. Det är förstås bara att svälja förtreten att ens egen stavning anses vara fel. Själv skriver jag också ”schysst” med två s, medan SAOL bara har ett, ”schyst”, men även ger alternativet ”sjyst”. SO anger alla tre.

 
Antagligen är ”stuberten” det rättare (om nu ordet "rätt" kan kompareras) då ju ”direkten” inte stavas ”dirrekten” och uttalen av de båda överensstämmer. Man uttalar inte direkten med långt e, ej heller säger man (uppenbarligen) långt e i stuberten.

 
Men stubborn (hoppsan, ett helengelskt ord!) är ett karaktärsdrag hos undertecknad som fortsätter att skriva ”stubberten”. Men kommer man samtidigt på ett ord som ”dirrekten” (som jag, nyss) dyker det även upp en ”dirre”, alltså ”direktör”. Om dirren och annat ska morgondagens text handla. Och då ska jag luta mig mot en riktig lingvist. Det ordet går f ö omöjligt att göra om till något roligt.

Ett långt inlägg om hur man ska bete sig med rutor och luckor

Fortsätter i gårdagspåret om det språk man hör i etern eller annorstädes. Här följer några nästan exakt återgivna meningar från en intervju med en uppburen s k nöjes- alternativt kulturprofil. Avsikten är INTE att förringa eller förnedra någon utan att peka på hur dagens språk låter. Och för miljonte gången: de flesta av oss kan ”säga fel”, men detta är mer än ”halka” på orden, det är en trend. Vem som än pratar.

Den intervjuade säger sig inte ha fått något ”kulturellt kapital” hemifrån och intervjuaren svarar: ”Du är beläst trots att du inte hade nån av dom boxarna när du var liten att checka i.

Jo, man förstår att ”checka i boxarna” ska betyda ”kryssa (för) i rutan”. Redan det låter konstigt, enligt min åsikt. Men dessutom tycks det heta antingen ”check the box” eller ”tick the box” så ”checka i” betyder att i-et från ”kryssa i” kommit med, något som ofta sker när en svensk använder uttryck som i grunden är engelska.

Den som vill roa sig en stund kan f ö googla och hitta saker som ”check the check box” med mera användbart!

Intervjupersonen vill vidare beskriva vissa tillkortakommanden och säger: ”Jag har mina svarta punkter, nej, vad säger man, inte svarta punkter, utan ’blank spots’, blanka ytor, där det är så där: ja, det kan jag inte.”

På en ledande fråga till en jämnårig får jag förslaget "blind fläck" istället för "blank yta". Ja, det har man väl hört. Eller att folk snott uttrycket från de ”vita fläckar” som mest använts inom geografi. ”Vita fläckar” på kartan har inneburit ”okända, outforskade” områden.

 
Men även om ”blind fläck” kan funka får uttrycket inte användas i bestämd form, det är upptaget. ”Blinda fläcken” är en medicinsk term som beskriver ett område i ögats näthinna.

 
Tyskarna har ”Bildungslücke”, som man kan roa sig med att översätta och använda: bildningslucka. Men om man hellre vill säga ”kunskapslucka”, verkar även det upptaget. Googlar man framgår att ordet används om allvarligare luckor än ens egna.

 
För de egna kunskapsluckorna gäller att de snarare borde heta kunskapssåll. Så varför inte välja vad den intervjuade personen säger sist i meningen: Ja, det där kan jag inte.

”Det här ska du få äta upp” har fått en betydligt djupare innebörd

Ofta befinner jag mig i en loop, cirkelbana, kan en svensk kalla den – jag hamnar hos mig själv när jag med ljus och lykta letar efter någon annan som intresserar sig för samma slags språkbruk, samma begrepp och uttryck som dem jag (vanligen) ställer mig frågande inför. Vid nätsökningar hamnar jag allt oftare i min egen blogg. Typisk rättshaverist!

Det kan hända att det går för mig som för ormen i en sån där fyra-rutors-teckning jag såg en gång. Den liknelsen får läsaren förstå bäst läsaren vill! Se den som ett uttryck för ensamhet: är det bara jag som stup i kvarten drabbas av språkliga förskräckelser? Eller finns ens likar bland dem som ännu inte begynt nyttja internetet? Kanske – troligare –  är de döda.

Lite smådesperat spanar jag i kristallkulan efter det språk som ska användas i framtiden – med tanke på hur det talas idag: ”Vi måste ta fram åtgärder för att ta tag i situationen här och nu”. Eller så säger någon: ”Det här påverkar folks vardag as we speak”.

De senaste exemplen yttrades av tongivande personer, politiker, journalister eller andra som från diverse ansedda positioner talar till folket.

Den sista meningen, kommer från en ung person som tillfrågades (ute på gatan, av radioreporter) om sin åsikt angående att så många blivit besatta av det egna utseendet: ”Du är en person i världen, gör din sak”. Jag tror han menade: "Äsch, folk får väl göra vad de vill". Men nog låter det MER? Existentiellt-poetiskt, liksom.