Nog är väl -ish mera usch om man jämför med kvistar och snår?

Man lär så länge man lever. Ibland kan det gälla omlärning, d v s något dyker upp som ingen sagt i ens omgivning under långliga tider, men som funnits i mångas ordförråd. Först kom nu ett helt nytt ord farande, och det skulle påminna om något gammalt. Ska jag sluta tala i gåtor?

Det ord jag aldrig hört (såvitt jag minns, är bäst att tillägga) var ”dagkvist” och det yttrades helt självklart av en programledare i P1:s Naturmorgon. Hon sa, som svar på en lyssnares fråga, en mening som lät ungefär så här: ”Den här fågeln ser man sällan på dagkvist”.

Ja, det är klart, finns både kvälls- och nattkvist, så varför inte. Särskilt som frågan handlat om en fågel (uggla) som mest är ute och jagar mat i mörker. En googling visar också att dag(s)kvist är något som vanligen fåglar ägnar sig åt att sitta på. Själv har man kunnat befinna sig på morgon-, kvälls- och nattkvisten men då, som synes, oftast en kvist i bestämd form. Sara Lövestam, språkvetare, bl a, skrev i en krönika (Sv DK, 20/12 2020):

När nattkvisten hade slutat vara en trädgren och blivit en ungefärlig tidsangivelse, blev den snabbt till både morgonkvist och kvällskvist. (Den enda kvisten som inte riktigt tagit sig är väl dagskvisten.)

Krönikan är underhållande, hon tar sig också an ytterligare en något obestämd tidsangivelse – likaså hämtad från naturen – nämligen den som slutar på -snåret. ”Jag kommer vid sjusnåret” – ja, det har jag nog personligen använt oftare än kvistangivelserna.

Kvistarna och snåren skulle kunna användas av de svenskar som envisas med att stjäla det motsvarande, engelska, -ish: ”Jag kommer sisådär sju-ish”. Bra konstigt förresten, även ”sisådär” antyder ju något ungefärligt. Precis som "cirka".

Känns språket som rena grekiskan, lägg då till latin och myntsidor

Var och varannan politiker (samt annat folk) påpekar dagligen att det är bra att kunna ha två tankar i huvudet samtidigt. Men det är användbart med ännu fler tankar i huvudet på samma gång. Kanske inte hundratals, men i svåra frågor är två inte tillräckligt. Då blir det lätt svartvitt.
  

En annan bild som viktigpettrar brukar frammana är den om att varje mynt har två sidor: men i själva verket finns det tre. Om man ska vara noga. Vilket inte är lätt, ska gudarna veta. Mycket i svenskan är rena grekiskan, och inte bara det, ibland även latin.

Förr brukade s k bildat folk klara av husbehovsord och -ändelser från de båda språken men nu är det mera si och så. En akademiskt högt utbildad person sa i radion ”blablabla…utifrån en diagnoskriterie”. Förutom att ”en” nog var en vanlig felsägning är ändå dessa ständiga -ie-ändelser (som ska vara -ium) ganska iöronfallande (ja, förlåt, ordet existerar inte officiellt).

Det blir ofta -ie i grundformen av kriterium, stadium, akvarium, gymnasium m fl. Inte ens de stora tre svenska (tillåtande) 0ordböckerna fuskar och skriver in de felaktiga grundformerna. 

I bestämd form har alla -iet: akvariet, gymnasiet.

En deltagare i en s k realitysåpa (bättre än "såpopera", enligt mig) kallade ”utvecklingen” av ”dramatiken” ett ”mardrömsscenarium”. Men nu heter ursprungsordet ”scenario” (och får i bestämd form -t, scenariot). Kul nog finns även formen ”scenarium”, som tas upp enbart av SAOB, och motsvarar dagens ”sceneri”, vilket SO förklarar som ”verklig om­givning som upp­fattas som en teaterscen”. Ja, mången realitysåpa ser verkligen ut som ett mardrömsscenarium.


PS För intresserade: googla ”Knepiga böjningar, TT-språket”

Det går att sätta ”konsumtion” som efterled på de flesta substantiv

Man ligger inte bara lite efter i samhällets diskurs*, man ligger långt, långt efter. Samtidigt känns detta avstånd bra. För om det gick att förstå det som dryftas i samtiden måste man antagligen bli en annan. Och det är sent påtänkt.

Diskursen ovan, med en stjärna (*), förklaras inledningsvis så här i Nationalencyklopedin: 

diskuʹrs (franska discours ’samtal’, ’yttrande’, ’tal’, av latin discuʹrsus ’samtal’, egentligen ’kringlöpande’) betyder i dagligt tal samtal, dryftning. I filosofiska och besläktade sammanhang kan ordet beteckna en helhet av sammanhängande uttryck, utsagor och begrepp, t.ex.

Lite grann som den här bloggen, alltså: dagligt samtal och dryftning. Men egentligen skulle dagens inlägg handla om konsumtionskultur, kulturkonsumtion, konsumtionsnyheter och nyhetskonsumtion. Av dessa fyra är det bara en ”konsumtionsnyhet”, som inte går att finna på Google. En tidsfråga, tro en luttrad.

Det händer ofta att jag hoppar högt av förvåning. Så bl a när ordet ”konsumtionskultur” nämndes för någon månad sen. Men det är ett gammalt begrepp. Och föremål för forskning, t ex hyser Stockholms universitet ”Forskargruppen för konsumtionskulturteori”. Dessförinnan hade jag, den fåkunniga, endast använt termen som skällsord: ”den j-a konsumtionskulturen”.

Senaste åren har bestått en med fler skrämselhopp, kulturkonsumtion, är en, och en annan är nyhetskonsumtion. Till dessa båda finns också, förstås, kultur- och nyhetskonsumenter. Inga konstiga begrepp för många, förstår jag. Men hur kan de ens bildas?

Jag försöker med fler omöjligheter: upplevelsekonsumtion, skönhetskonsumtion, känslokonsumtion, livskonsumtion. Alla har satts samman av människor och skrivits om. Wikipedia förklarar ”konsumera” så här: ”/köpa och/ använda upp”. Synonymer.se ger ”förbruka, använda, göra slut på, förtära, äta, dricka.” Det får vara nog sagt för i dag.

Ett till inlägg från ett tidigare underlag men även lite om underlägg

För de två senaste inläggen har en tysk tidningsartikel utgjort underlägg, höll jag på att skriva, vilket är rätt kul. Tyska ”Unterlage” kan betyda både ”underlag” och ”underlägg” på svenska, men det hade passat bättre att kalla artikeln ”underlag”, med innebörden ”utgångspunkt”. 

Nu ska vi inte trassla in oss, men det underlägg man får på lokal i Tyskland under ölglaset heter där ”Bierdeckel”. Fast tyska ”Deckel” är också detsamma som vårt ”lock” och även släkt med ”täcka”. Och som många känner till betyder tyska ”Öl” på svenska ”olja”. Nu får det räcka.

Tillbaka till Berliner Zeitungs skribent som även tog upp engelska ”ghost/ghosting”, som ju också använts länge i svenskan. Vi har inte översatt ordet, men försvenskar böjningen: ”han ghostade henne”. Tyskarna gör likadant, er hat sie geghostet. Hjälp oss milda herrar och damer!

Språktidningen, ett av de organ som inget har emot anstormningen av engelska ord och uttryck, skrev redan 2016 om ”ghost”: Ett sätt att avsluta ett förhållande är att försvinna likt ett spöke. Utan att förklara sig och utan att svara på några kontaktförsök. På engelska används verbet ghost för detta fenomen. Nu har ordet lånats in i svenskan.

Pscha, lånats in och lånats in. Det finns inte i någon svensk ordbok än. Lika lite som mitt eget pscha, en interjektion bildad av ”phö” och ”tja”.

För tyskarna har en direktöversättning som den av ”I see your point“ blivit mer komisk än hos oss: ”Ich sehe deinen Punkt“ låter som om någon ser en fläck eller prick (i ansiktet, kanske) på den som tilltalas. Hos oss slinker ”jag ser din poäng” lättare in i språket, även om man givetvis borde använda ”jag förstår din poäng”.

Ett annat av våra sinnen, hörseln, behandlas illa av direktöversättningen från engelska: ”I hear you” till svenska ”jag hör dig”. Enligt min ampra smak låter den översatta frasen näbbig, man vill gärna ghosta dem som använder den.

I en enkel värld sa bara läkarvetenskapen toxisk, om svampar, bl a

Den tyske skribent som citerades i går hade fler exempel på engelska lånord som tagit sig in i tyskan – och vi har desamma i svenskan (och vem vet hur många andra språk). Han skriver:

Vid sidan av de allestädes närvarande ”narrativ”, finns även sådant som ”det här triggar mig” och ”detta går nu viralt” samt ”den där personen är toxisk”.

I svenskan är uttrycken ”trigga, gå viral, toxisk” nästan totalinknådade i det dagliga språket. Vi kan väl som vanligt formulera dessa fenomen på egna sätt annars: ”trigga” har kunnat sägas som ”utlösa, främja, framkalla, åstadkomma visst tillstånd, sporra, egga”, beroende på vad ”triggandet” gäller. SAOB har visserligen belägg från 1951, men att ordet ökat i användning är ställt utom rimligt tvivel (se där en poppis formulering ur kriminal- och juristvärlden).

Det där med ”gå viral” begrep jag aldrig. Jo, det gjorde jag förstås, men varför låg det inte närmare till hands att säga ”bli viral”? För en som inte förstår algoritmer (utan bara paroxysmer) sker något konstigt om man googlar ”gå viral” respektive ”bli viral”. Träffarna är samma, och sökmotorn väljer ”gå” eller ”bli”, beroende på vilket verb man själv skriver in.

”Toxisk” är förstås "giftig, förgiftad". Ordet har länge använts i svenskan utan att låta underligt, men det har vanligen gällt förgiftningar åstadkomna av farliga svampar, t ex. På sista tiden har jag bara hört/läst det i samband med toxiska relationer, alltså taskiga/farliga förhållanden. 

   

Dubbel uppsättning toxisk relation.      Bild från Transly, Translation Agency, på Unsplash

När en harmsen tysk möter en förbittrad svensk sbråkbloggare

Sverige är inte på långa vägar ensamt om att förlora sitt språk, det är en pandemi. I evigheter och över hela jorden har folks modersmål förtryckts av olika anledningar och krafter. Det märkliga med många länder i västvärlden är att människor frivilligt byter ut sina språk mot en halvdålig engelsk imitation. Ingen vinner på det, inte heller de som har engelska som huvudspråk/modersmål.

Med ett par svenska informanter som bott länge i Tyskland får jag rapporter om läget där. Från A kom en artikel (ur Berliner Zeitung), skriven av en sån där ”språkpolis” som undertecknad. En ödets ironi har gett skribenten efternamnet Harmsen. Hur roligt det är vet endast de äldre som känner till svenska ordet ”harmsen”, på tyska "entrüstet” eller ”erbittert”.

I artikeln som handlar om översättningslån från engelskan, citeras Harmsens landsman, författaren Max Goldt, som kallar fenomenet ”primitiva översättningsanglicismer”. Ett exempel på dessa är redan så gammalt hos oss att knappt någon reagerar: ”jag är fajn med det här”. Den tyska ”stölden” låter ”damit bin ich fein“ och kommer som var och en kan räkna ut från ”I’m fine with that”. Såväl tyskar som svenskar sa förr ”jag håller med om det” (eller andra inhemska exempel utan ”fajn/fein”).

Även ”narrativ” tas upp, ett ord som både tyskan och svenskan gödslar, ödslar och slösar med. Skribenten Harmsen förklarar inledningsvis att engelska ”narrativ” innehåller mer information än tyska (och svenska) ”berättelse” respektive ”historia”. Men efter att kultursidesfolket tag i det "hamnade det på gemene mans köksbord". Det här gäller många begrepp från engelska, enligt artikelförfattaren. Och folk imponeras av den plötsliga användningen: ”Det låter så viktigt och bildat”. (Tyskan fritt översatt av undertecknad.)

Åter ett blogginlägg skrivet utifrån ett genomförandeperspektiv

Man är en enkel människa med otillräckliga kunskaper för att förstå omvärlden. En av alla journalister som rapporterar från något av krigen sa om en skadad person: ”Han har knutit en tourniquet kring armen”. Nu vet jag hur det stavas, men eftersom man inte är beredd på franska lånord tog ett tag att gissa sig fram för att kunna slå upp det. Så här lyder en förklaring: ”För att stoppa en artärblödning i arm eller ben använder man en tourniquet”.

Det är klart att fackspråk måste finnas, men dessa verkar nuförtiden leta sig ut till allmänheten genom alla snabba medier. Kanske hade ”tryckförband” varit lättare för oss icke-medicinare att förstå. Hur ska de enkla människor (som bl a nämndes i inledningen) känna till namnen på snickarens alla verktyg, kirurgens och ortopedens dito eller förstå arkeologers inbördes lingo?

Nå, nå, nå, som engelskspråkiga säger. Nej, det gör de inte alls, de säger ”well, well, well”. Det är användbart om man tänker efter, men inte är det nån som översätter de tre ”wellen”, inte. Roligast av alla jobbspråk är nog ändå det väldiga byråkratsnacket. Nånstans stod att läsa om en lösning (på vad-det-nu-var-för-problem) som visade sig vara ”den bästa utifrån ett genomförandeperspektiv”. Det låter som sällsam lyrik, och inte är den helt ovanlig.

Hos Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser finns mer sån poesi under rubriken Hur kommer lärande in i processen på ett strukturerat sätt? Hör bara:

Förändringarna och motiven till dessa förändringar ska dokumenteras och göras tillgängliga för senare utvärderingar. Ur ett genomförandeperspektiv kan det också vara klokt att tidigt involvera insatsens intressenter i diskussion om såväl utvärdering som genomförande.

Tänk att många kan prata så här! På jobbet likväl som utanför detsamma. En anekdot om Salvador Dalí hoppar upp i minnet. Han lär varje morgon framför spegeln ha sagt något i stil med ”jag beklagar alla människor som inte är Dalí”. (Mja, källan kanske inte är helt säker...)