Så här känns det att vara stridslysten och uppgiven samtidigt!

Vissa ”nyheter” återkommer, t ex de om nyttan av rödvin, fet mat, kaffe, vinterbad och annan mänsklig verksamhet. Ibland är det ros, ibland ris och någon gång ett jaså (vinterbad). Det blir kortare mellan varven om de olika buden. Dit hör larmet som gäller barns och ungas läs- och skrivförmåga. Och inget händer, förstås. SvD skrev häromdagen:

Elevernas handstil är oläslig, stavningen usel och versaler och gemener blandas i en enda röra. Skolan har drabbats av en skrivkris, menar flera svenska lärare.

Återkommande nyhet, som sagt. Men här är tillfället för undertecknad att skriva mer om de uttjatade läsningsfrämjande åtgärder som upprepas och där företrädarna har något fromt predikande i stämman. Själv blir man lika repetitiv när man värjer sig, i och för sig. Men vi är antagligen långt bortanför möjligheter att ”laga” det som brustit i skolan. Problemet är väl att hela tillvaron (i alla fall i vår del av världen) brustit. Mänskliga färdigheter har nonchalerats läääänge, för att lämna plats åt andra aktiviteter, låt oss säga mer åt konsumtionshållet.

Och nu kommer en egen, högstämt sorgsen känsla av förlusten. När den här bloggen startade, för sådär åtta år sen, var avsikten att sbråka om nonchalansen inför svenska språket. Den är utbredd (med hjälp att s k ny teknik) hos framför allt medier och alla institutioner/myndigheter som förr i världen la vikt vid sättet att meddela sig på till medborgarna.

Den bloggambitionen är givetvis ett löjligt tilltag: allt som sägs och skrivs i dag blir mer och mer obegripligt. Radioprogram, kanske egentligen ämnade för en större publik, kan enbart förstås av dem som är helt inne i den nya svenskan. Totally. Ofta är en mycket stor andel engelska, eller tillfälliga trendspråk med livslängd som dagsländors och vattenloppors.

I bloggens början skrev jag häcklande övermodigt om de ”språkprogram (i radio, vanligen) som inte vågade vara i närheten av normerande språk eftersom ”brukarna”, vi, bestämmer själva.

I sådana program (med ”folkbildande” syfte) diskuteras istället ”ofarligare” varianter som dialekter, talesätt och ordspråk. Diskussionerna måste stanna på den lite skojsigt exotiska nivån. Den som önskar stramare språktyglar placeras mot sin vilja i felaktiga politiska fack. 

Bloggen har sen ett bra tag tillbaka kantrat över i annat babbel än rena språkfrågor, och det kommer nog att fortsätta. Mer om de läsfrämjande stridsropen i morrn.