För länge sen kände jag dock en kvinna som "älskade böcker", särskilt dem med ljusblå pärmar, ty de gjorde sig så bra i hennes sovrum. Hyser inga betänkligheter direkt, hon var ju mycket uppriktig om dessa böckers roll.
Ett annat minne från ungdomen: vissa stoltserade med fyllda bokhyllor, de var statusprylar på samma sätt som andra använde sin Volvo P1800. Nu har böckerna ändrat gestalt. Deras rent konkreta värde har dalat, men hör man nån säga att den läst Marcel Prousts idiotlånga romansvit, så är det nog meningen att man ska falla i vördnad. Och varför inte, mänskan har ju då läst 4 000 sidor och bör komma först i vilken läsartävling som helst, se gårdagsinlägget.
Men hur än bokälskarna kråmar sig och har sig så sjunker inte bara texter, utan även ord och bokstäver ner i konsumtionsträsket. På en hylla kan någon ha en snidad samling bokstäver som formar den ofullständiga kommentaren LOVE. Och även om många inte längre kan skriva så är deras kroppar fullklottrade med sentenser man sett för ofta: carpe diem och annat tänkvärt.
På armar och bringor och rumpor står det bland drakar, rosor och blader ”Ing-Marie, Kevin, MAMMA” och namn på andra viktiga personer i de tatuerades liv. Låter det här föraktfullt är det inte sant helt och hållet, det känns snarare tragiskt.
På T-tröjor kan man likaså läsa en hel del roligt, provocerande och klichéartat. För att inte tala om väskor med, exempelvis, ordet ”Hamlet” i jättebokstäver skrivet över sig. En del har helt och hållet kopierat romanernas omslag med titel och författare. Men är en väska.
Medge att detta är intressant när människans läsande, skrivande och stavande samtidigt till stor del gått i putten.
