”Fåter” ingår i mitt aktiva ordförråd, men verkar inte vara allmänt bekant. Det kan vara svårt att spåra den sortens ord (dialektala, skitgamla?) som kan ha kommit in i hjärnan av en endaste familjemedlem, kompis, geografisk plats. I alla fall är inte fåterna lättfunna på nätet. AI, som inte är någon att hålla i när åskan går, är ute och cyklar i sitt svar:
Ordet "fåter" verkar vara en felstavning. Baserat på din sökning är det mest troliga att du avsåg fötter (plural av fot), eller eventuellt uttrycket "får fötter".
Bloggen ”Petra – i ord och bild” har nog mer rätt, om det nu går att ha rättare än rätt. Hon berättar om att hon följt med sin ”älskling” till hans föräldrar på östgötska landsbygden och de använder roliga och speciella ord:
Fåter [få:ter] (t ex; ”(Vad är det för) fåter han/hon har för sig?” = ”Vad är det för olat, konstig grej, han/hon gör?”, t ex något slags underligt ljud eller annat konstigt man säger/gör.
Dialektal förankring förekommer i några träffar på nätet, och några ordböcker visar det man redan vet: man talar till viss del en sekelgammal svenska! Svensk etymologisk ordbok från 1922 har med ordet! ”Fåt” får där innebörden ”fel”, med franska ”faute” som ursprung.
I min användning vore betydelsen ”fel” lite för stark, mer passande är ”knasigt beteende, olater”. Och glädjande nog finns det även i SAOB, som skriver så här:
fel, felsteg; förr äv.: förseelse, brott, ävensom felaktighet (i räkenskap, avskrift o. d.); numera blott om relativt oskyldig handling som snarast förråder dålig uppfattning eller bristande omdöme o. dyl. eller. bristande takt (uppfostran); missgrepp; misstag.
Första belägget är från 1556 och det sista från 1905. Detta i den SAOB-artikel som skrevs om ordet år 1926. Gammalt språk, var det.
