Tiden går men möglet består, kan en rubrik till detta inlägg lyda

Även om man kan få spader av alla nya ord och begrepp som tränger sig in i språket och ställer till det, så händer också motsatsen: gamla ord som fanns en gång i världen kommer tillbaka och ställer också till det.

Den här intressanta cirkelrörelsen kan man få en hum om av SAOB, den som kallas vår historiska ordbok. Exemplet för dagen kom av AI, en ibland färgstark spelare i vår samtid. Den kan även lägga ut dimridåer, så möjligen krävs det omfattande kunskaper hos användarna. Och ett mått av misstänksamhet.

Men detta fall var glasklart. På en fråga om hållbarheten hos ett visst örtte svarade den artificiella intelligensen att det visst gick att dricka ett jättegammalt te av den speciella sort det gällde, men: ”Om örten luktar muggigt eller ser missfärgad ut bör den dock slängas”.

Muggigt, det skulle ju kunna var ett svenskt ord, tänkte jag, Men tänkte också vidare – att det skulle kunna vara ett engelskt ord som heter ”muggy”. Vad rätt jag tänkt! Först SAOB, där ges synonymer som ”möglad, möglig; unken”. Det senaste belägget är från 1838, och artikeln om ordet skrevs 1945. Man kan sluta sig till att ”muggig” redan 1945 var ett mycket gammalt ord.

Kollar man dess etymologi, ser man att det är besläktat med ”mögel” och har ett ursprung som sträcker sig så långt bakåt att man nästan känner lukten av det det heter! Engelska ”muggy” betyder främst (om jag fattat rätt) ”kvav, fuktig, tryckande” och används m a o om klimat-

fenomen. Därutöver finns en massa ”muggy” som är slang för allt möjligt, men ta med dem vore att överdriva ambitionerna för glosan i fråga.

Detsamma gäller försöken att leta efter barndomens låt om Muggevigge, muggevigge, tuff, tuff. Den heter ibland Mugge Bigge och lär vara skriven efter det att en egen barndom passerats. Detsamma gäller en sång i liknande genre: Hela familjen går ut med geten. Båda tillskrivs samme upphovsman, jag blir förvirrad, men inser att det är dags att inte leta vidare.