Tippen eller toppen? Tipptopp eller soptipp?

Följande yttrades i radio av en språkprofessor (det handlade om ett visst sätt att uttrycka något): ”Det börjar kännas föråldrat eller daterat”.

Då slog det mig: i fortsättningen kanske vi får tala ”gammal” och ”ny” svenska samtidigt. För att vara säkra på att bli förstådda kan vi – som professorn –  använda ordet ”föråldrat” PLUS ”daterat” (som antagligen tagits över från engelskans ”dated”).

Senare samma dag, lustigt nog, dök denna mening upp i en nättidning: "Vi befinner oss kanske på tippen av en konjunkturcykel som pekar nedåt".

Det låter jättekul fast man inte riktigt vet varför. Visserligen handlade det hela om ekonomi, men det skulle lika gärna kunna vara en illustration av språksituationen: Visst befinner vi oss på tippen. Och visst går det att se en cykel framför sig, en som pekar nedåt.
Tippen syftar nog dock inte på soptippen utan snarare engelska ”tip”, alltså spets eller topp.

I det fortsatta sökandet efter tippar dök följande upp i en annan nättidning: ”...frågan om det verkligen finns en risk för globala tippunkter, eller ”tipping points” som det heter på engelska. Det vill säga brytpunkter eller trösklar bortom vilka hela biosfären kommer att skifta till ett nytt och förmodligen oönskat tillstånd”.

Ytterligare en röst som försöker förenkla genom att säga att "tipping points" alltså blir "tippunkter" på svenska. Dessutom lägger sagespersonen till "brytpunkter" och "trösklar".
I morgon fortsätter vi att gå till botten med tippen. Eller toppen.

Kärleksmarkeringens magnitud

Mumintrollet sjunger i sin visa ”det finns så många saker man inte kan förstå”. I förstone låter det som en banal sanning. Men så lyssnar man på eller läser något av ens egen tids betraktelser och då ter sig Mumintrollets utsaga riktig klyftig.

 
För något inlägg sedan kritiserades på denna plats det totalintiga uttrycket ”och sen tar vi det härifrån”. Nog för att undertecknads största käpphäst är den översatta engelska svensken talar, men inte långt där efter kommer den häst som handlar om det utstuderat innehållslösa blahaspråket. Man ser det ofta i vissa tidningars rubriker som väl ska ”locka till läsning” och vara s k klickbete.

De få hjärnceller man har kvar krullar sig vid anblicken av sådant som ”prinsessan Estelles kärleksmarkering till Oscar”. 

Ö h t vet jag inte hur man ska betrakta en konstruktion som ”kärleksmarkering till” – den verkar fel till såväl form som innehåll. Kanske vore "ömhetsbevis/ömhetsbetygelse gentemot” mer riktigt, men det låter väl 1832, kan man tänka. 

Hur kärleksmarkeringen markerades? Jo, det visade sig att storasystern, 6, klappade sin bror, 2, på kinden, och nöp sådär lite kärvänligt i densamma som det händer att folk gör med barn.
Kärleksmarkering, var ordet.

Om det problemet som inte stör många

Från en av nutidens uppburna klyschor (gårdagen) ska det nu bli pronomen!
En del språkliga förändringar sker utan att man kan härleda dem. De är inte särskilt upprörande, men man kan alltid sitta på kammaren och undra varför.

Man ser en mening eller hör ett yttrande, och, ja, kanske inte studsar, men undrar vad som står på. Så här stod det i bladet:

"San Francisco blir den största amerikanska staden som förbjuder försäljning av päls"

Den största staden som? Det heter väl den största stad (obestämd form!) som? Här skulle kanske en grupp sydsvenskar säga emot, får jag för mig. Men de säger ju också potatismosen i bestämd form (d v s potatismoset) så…

Vad gäller San Franciscomeningen så är ”den” determinativt, eller framåtsyftande, pronomen.

Jag vänder mig till min gamla språklära (författad av trion Rebbe-Gullberg-Ivan, från 1954) samt även ordklasser.se på nätet och hittar en mängd meningar som "Han köpte den bil som var dyrast" och "Polisen grep den person som misstänktes för brottet".

I de exemplen skulle man i dag ofta se/höra ”den bilen som” och ”den personen som”.
Inte är det stort, men den sbråkmakare som inte låter sig rubbas i första taget kommer nog att fortsätta följa vad Rebbe-Gullberg-Ivan föreslår.

Vad som än händer får man ta det härifrån. Eller därifrån

Det var en vacker vårdag när världen åtminstone smålog, som jag hörde någon säga: ”blablabla, och så tar vi det därifrån”.

Jag satt som slagen och insåg att jag just hört den mest filosofiskt rika räcka av ord en människa kan uttala.

I alla lägen: högt uppe på berget, i sängen, på en byväg om våren, vid spisen och mitt i trafikrusningen ”tar jag det därifrån”. Plötsligt insåg jag storheten.

Äh, jag tar det bara härifrån*

Vingslag kändes från tider som hyst stora tänkare i Kina, Mesopotamien och Grekland.

Fylld av ny visdom och en närmast andlig respekt inför alla föregångare och efterkommare som har gjort eller kommer att göra detsamma, upprepade jag ”De tog det också därifrån”.

Tankarna leddes nästan automatiskt vidare: Och tar de det inte därifrån så tar de det härifrån.

Man kan säga det på utländska också: I’ll take it from there (eller here). En global sanning öppnade sig och världen blev förklarad.

* Kersa (konstnärligt begåvad kamrat) tillverkade denne
numera skadade femtioåring som även han skådat ljuset och slutat deppa.

Varför är det så gott om "av"?

I gårdagens inlägg fick en felaktig preposition bli själva slutklämmen. Prepositionerna är illa ute, tycks det. D v s, det anser inte så många med journalist- eller andra högre utbildningar, speciellt inom språkämnen. Detta gör, bl a, att ”av” firar triumfer. Häromsistens skrev jag att att-et försvinner, men av-et, mina vänner, är något som vinner!

Van vid mothugg gör jag ändå en snabbmittåt (rättning i ledet): Det är klart att ”av” ska få finnas, men lite sovring vore finemang.

Det är numera vanligt med konstruktioner som ”det var sista dagen av litteraturveckan”. Det är säkert inte att betrakta som fel, men ”sista dagen på litteraturveckan” går också och, inte minst, ”litteraturveckans sista dag”.

Man misstänker att engelskans flertaliga of-konstruktioner kommer att göra ”av” än mer invasionsbenäget. Alla ”han är kungen av matlagning/golf/blues, hon är drottningen av pop/barnsånger/kaos" – ja, inte behöver man grubbla över deras ursprung.

♔♚♕♛♛♔♚♕♔♚♕♛♔♚♛♔♚♕♛♛♔♚♕♔♚♕♛♔♚♛♔♚♕♛♛♔♚♕♔♚♕♛

Jag har inte kollat det här men vill gärna hävda att alla ”av” svenskan har – och som är samma som det engelska bruket – rör länder och platser: Drottningen av Saba/England/ och kungen av Danmark/Arabien.

I vårt språk kan vi göra snygga grejer som engelskan inte kan: "matlagningskungen, golfkungen, popdrottningen och kaosdrottningen."

När kroppsdelar inte beter sig som de ska

Här kommer lite mer av den blandade kompotten från samlingarna, språkliga kroppsbilder, kan man kalla dem. Eller kroppsliga språkbilder.

Just de här exemplen har inte journalister eller folk med liknande jobb yttrat. Hur människor i allmänhet talar och vilka språkliga missuppfattningar som finns, ska egentligen inte tas upp i bloggen. Undantag sker. Men då används bara icke-skrivna uttalanden som också anonymiseras, det finns ingen avsikt att driva med någon.

Så fort man gör det åker man själv på pumpen, för såna tilltag finns snabbverkande karma.

En rätt kul hopblandning av verb fanns i meningen ”de tänker inte längre än näsan växer”. Kanske blandade sagespersonen ihop Pinocchio med det gamla talesättet ("än näsan räcker"). Carlo Collodi skrev för ca 140 år sedan sagan om en trädocka vars näsa växte var gång han ljög.

Nästa uttryck kommer från en person som inte har svenska som modersmål. Då ligger det nära till hands att ordspråk och talesätt blir tilltrasslade. Här blev det även en illustration till hur knepigt det kan vara med grammatik och ordkunskap eftersom sammanhanget var just språkinlärning hos invandrade.

”Man kan inte ge med ena handen och ta från den andra.”

Medge att det är ett finfint exempel på hur mycket en liten fjuttig preposition betyder!

Igelkotten i byrålådan

När man städar i en låda får man till slut lite samlade papper, foton, brev, pennor eller vad det kan vara. Sen blir det en hög ospecificerat över: gummisnoddar, skruvar som kan vara bra att ha, små metallbitar som hör nånstans (men var?), ett urrivet recept som verkar jättebra men halva är borta. Etc etc.

Här en sådan rest ur sbråklådan:

”Se upp i valborg så du inte eldar upp en igelkotte”, löd innehållet i en hänsynsfull tidningsrubrik. En igelkotte, hm. Säger jag själv igelkotte eller igelkott? Detta blev majs första dags stora fråga.

Svenska Akademiens stora ordbok säger att igel-kottens andra del kommer från en västnordisk ordform, "kǫttr", och ” måste förklaras ss. folketymologiskt ansluten till kǫttr, katt". (ss utläses såsom)

Kotte enbart och däremot, har bakåt i tiden liknande ursprung men kan också jämföras med ett norskt ord, ” kott, litet trådnystan; besläktat med kota, sbst., kudde o. kut; jfr kutting”

Sånt här är intressant. Jag säger igelkott och följer därvid den språkliga auktoriteten (hittills) Svenska Akademien som gett ut SAOL sedan 1874. Hela tiden har ordet igelkott stavats just så.

När man söker igelkott dyker även växten igelknopp upp. Den hör till familjen kaveldunsväxter. Namnet blir uppenbart när man hittar en bild av den.