Detta är inte något kärringsnack om nu någon trodde det!

Grammatik är något undertecknad slitit med under årens lopp. Inför vissa arbetsuppgifter eller studier har det varit samma sak: In i skiten igen, harva och tröska samt eventuellt skörda ett litet korn. En och annan läsare kanske höjer sitt ögonbryn – ”du måste väl kunna en del som hållit på så mycket med språk” – men detta är dagsens sanning*. Grammatik är svårjobbat och abstrakt, tycker somliga. En skriver här. Andra anser grammatik vara jättekul. De brukar vara nördar till skillnad från oss spralliga naturbarn som skiter i ordning och regler. 

Ack. 

Nu till det riktigt fina i kråksången: man MÅSTE inte kunna grammatik. Det finns de som är en fena på (ursprung: fenomenal) att tala och/eller skriva men inte kan en enda grammatisk term. Vad som däremot krävs är att andra skrivit en massa vettigt om språket i fråga och att ens omgivning haft och ännu har en gemensam uppfattning om hur modersmålet talas och skrivs.

 
För egen del brottas jag ständigt med grammatiken. Man måste ha ju på fötter när man sitter och gapar om språkets nedgång och fall på det sätt som sker här.

 
Men att det ska vara så förbenat (ytterligare ett ord som tycks ha med fiskar att göra, fast bara är en skojskrivning av ett svärord) svårt att hitta fotbeklädnader som håller! 

Dessutom: fanken igen! Det som skulle avhandlas i dag fortsätter att fladdra fram till morgondagen. Och den känner ingen, som Lorenzo di Medici skrev (redan på 1400-talet) i en dikt (sång) om Bacchus och Ariadne. Fast i ärlighetens namn skrev han ”di doman non c’è certezza”.


*Dagsens sanning är ett gammalt sätt att säga ”dagens sanning, rena sanningen” eller vad det kan bli. "Detta är .. inte något käringsnack, utan dagsens rena sanning", som SAOB har som exempelmening!

Det börjar med en tekopp och slutar med något rakt av

Man har inte alltid varit guds bästa barn. Innan stark vrede vederfors mig beträffande uttryck som översattes från engelska rakt av (som i sin tur antagligen kommer från ”straight off”) accepterade jag gladeligt att saker inte var ”ens tekopp”. 

För det blev jag kritiserad av äldre personer som redan hunnit fram till engelskilskan.
Men föga kunde de ana hur mycket av den varan som skulle komma att  levereras. "Leverera" används för övrigt numera hej vilt när sångare, författare och politiker levererar (eller ej), något endast transportföretag gjorde förr i världen (d v s den tid när saker ännu var som de skulle). 

Nu, när prinsar och presidenter ljuger medvetet i kapp, går det att grubbla över mycket. Så t ex om huruvida man föredrar en deskriptiv eller preskriptiv grammatik. Som bekant är ju ”språkbruket” (har skrivit ordet så ofta att bokstäverna på dessa tangenter är utnötta) det förhärskande. Det måste ju innebära att alla de nutidsförsiktiga språkarbetare som väjer för det normativa är ena deskriptiva rackare. De beskriver, de föreskriver icke.

 
Det där tål att tänkas vidare på och i morgon ska en annan språklära än den som nämndes igår synas närmare. Det är svårt att bärga sig, inte sant?

Inte längre min tekopp, jag gav bort den i somras till  någon som gärna ville ha den

.

Skiter vi i regler gör vi många en björntjänst*

Ja, då var det det här med ”en” istället för ”man”. Vid sidan av ”hen” är det vår tids mest idogt genomförda språkpolitiska manipulation. ”Hen” har många svårt att använda, de föredrar förmodligen en längre konstruktion med ”henne/honom”. Å andra sidan täcker ”hen” mer av en komplicerad könsidentitetsscen vars aktörer inte längre är enbart en "han" eller en "hon".

 
”Hen” är ett ord som inte funnits tidigare, vilket gör det lättare för undertecknad att stå ut med. Så är INTE fallet med det ”en” som används för det opersonliga "man". Med stigande ålder är man van att bli lite sedd på – och talad till – som ett museiföremål, men så länge sådana föremål ännu skriver och tänker är det svårt för dem att slänga över bord gamla kunskaper som funkat bra under många decennier. 

Andra museiföremål 

Svensk språklära av Rebbe-Gullberg-Ivan, rätt tunn men fullspäckad och med många decennier på nacken, lämnar en (se där en objektsform av ”man”) aldrig i sticket när man famlar i grammatikens djungler. Ur denna språklära (upplaga 1967): 

Man kan endast vara subjekt. Som genitiv används ens, som objekt och efter preposition en. EX. Man blir ledsen, när människor hånar en eller förtalar ens vänner. Som subjekt bör däremot en i vårdat språk inte användas liktydigt med man. EX. Innan en vet ordet av, har det hänt (skriv man) Till man hör dessutom refelxivpron. sig och sin. EX. Här kan man inte sätta sig. Man förstår inte alltid sitt eget bästa.

Så talade de flesta till för inte så länge sen. Utan att de läst den nämnda språkläran.


*Om man undantar infödda, särskilt barn, är det a och o med tydliga regler när de lär sig svenska. Mer språkmoral i möra.Äh, vaddå? Det säger man där jag bor, typ.

Etymologiska efterforskningar som får slaktdetaljer att tröttna

Ja, kära hjärtanes, som man sa förr. Eller: ”som en sa förr”. I den sista meningen vittnar ”en” om en dialektal påverkan - en äldre sådan. Ungefär från tiden man sa kära hjärtanes. Nu har jag inget emot det, men frågan är om detta är bekant för de (framför allt yngre) personer som byter ut det personliga pronomenet ”man” mot ”en”. I subjektsform. 

De kanske i sin tur inte har något emot just det? I gårdagens inlägg fanns en exempelmening från Wiktionary: ”Är det en medfödd talang eller är det något som en målmedvetet kan tillskansa sig?” Meningen skulle egentligen ge betydelsen av ordet ”tillskansa”, som i och för sig visade sig felaktig, men själv hoppade jag högt vid bruket av ”en”. 

Avsikten med "en" är förmodligen av avkönisera (ordet hittade jag på nu!) ”man” som kan verka vara ett patriarkalt påfund från kvastfeningens första tid. Antagligen är det dock samma ”man” som engelskan har i ”man/mankind”. Ska man ge sig på det ordet får man alltså gå långt bak i historien när mannen sågs som Människan och kvinnan mer som ett arbetande hus- och avelsdjur. Eller hur de nu hade det ordnat på den tiden.

 
Nå.

Engelskans ”man” i en mening som ” man has destroyed the earth” betyder ”människa”*. Som plåster på såren för faktum kan påminnas om att det genus vi använder för människa på svenska är femininum. Det lär helt simpelt ha att göra med att de flesta personbeteckningar på -a (som ju också många kvinnonamn slutar på) får feminint genus.

 
Fanken också. Är inte framme vid huvudpoängen än på långa vägar.
Detta pladdrande, dessa villovägar! Förutom att människan sabbar jorden är hon allmänt stökig.


* Försökte hitta kuliga saker om ordet människas ursprung, men hamnade hos en gammal stamfader, Mannus, och sen kom det vanliga med revbenet. Som slaktdetalj slutade jag läsa.

Ibland tar det aldrig slut med dessa tradiga inlägg!

Välkommen tillbaka till tankesmedjan Tillskansa.
Här följer upprepningar och de som läst denna blogg tidigare får blunda ett tag.

Det kan vara en feluppfattning, men nog verkar det som om språkmänniskor oftare framhäver att ”bruket” av språket spelar roll för vad som anses vara ”rätt” (citattecknen måste vara där för det där med rätt och sanning är knepigt, vänd er med förtroende till Wittgenstein, Leibniz och W James).

Det senast genomgångna ordet/uttrycket ”tillskansa sig” har enligt (även moderna) ordböcker en negativ innebörd, det innebär något i stil med att man ”självsvåldigt skaffar sig något”.

Sidor med namn som glosor.eu, synonymer.se, tyda.se och ett oräkneligt antal digitala ”ordlistor” har även med betydelsen "erhålla" – utan negativ konnotation således.

Förmodligen skapas såna sidor med "hjälp" av alla texter och inlägg (många…) som lagts ut på nätet. Inga auktoriteter som universitet, språknämnder eller liknande ligger bakom.

Men eftersom de flesta av oss googlar på, ex-vis, ord/uttryck kan vi hamna på Wikipedia, eller – i detta sammanhang – Wiktionary. De här "uppslagsverken" skrivs i hög grad av oss själva, om vi är insatta eller ej (det finns moderatorer, jovisst, och de måste ju veta mer än pöbeln).

Enligt Wiktionary betyder det reflexiva "tillskansa sig" sådant som"lägga beslag på (vanligtvis utan att ha rätt till det), bemäktiga sig". Dock är W generösare än traditionella ordböcker/-listor och ger även exempelmeningen: ”Är det en medfödd talang eller är det något som en målmedvetet kan tillskansa sig?”*

Likt de flesta som inte bott under en sten (uttrycket antagligen översatt från engelska) vet så håller en del gamla auktoriteter på att förlora desamma eftersom de kanske alltför "listigt spelat (till sig) något" (apropå ursprunget till ordet "skansa", SAOB, se gårdagens inlägg).

Snart kommer folket att ohämmat, individ för individ, säga vad fan det vill. När det sker MÅSTE ju en ny språknorm upprättas. Så har jag tänkt, för att inte tappa förståndet.
För sent, tycker någon.


*Om vad en kan göra och hur en tänker och känner när en skriver en blogg kommer (också upprepning) att redogöras för i morgon

Att tillskansa sig kunskap är lättare sagt än gjort

Den roliga felstavningen av ”tillskansa” är inte värsta, skrev jag igår. Det dräller naturligtvis av felstavade ord, men toleransen för felaktigheter från akademiker, journalister, politiker m fl makthavare bör vara ganska liten. Och betydligt större gentemot dem som inte har skrivande som yrke.

Förmodligen ligger ”tillskanska” nånstans i utkanten av det fenomen som kallas folketymologi, d v s ord blandas ihop men skapelsen pekar på en tanke som kan gå att härleda. Gamla ofta citerade exempel är undervisitet (universitet), skärkötteri (charkuteri) och öppenhjärtlig (öppenhjärtig). Mitt eget ”urskuldra” ligger på flajen* tillsammans med ”tillskanska”. Från ett modernare samhälle kommer ”coolugn”, ”collegeblock” och ”handburgare”.

Det här fenomenet hör man ofta hos barn. Föräldrar brukar gärna berätta vad deras lilla smartskalle till Nils-Bengt har fått ihop och allt är bara gulligt. En dag får man dock ta seden i vacker hand** och lära sig att stava ord samt förstå deras innebörd om man vill samtala med omgivningen och dessutom bli förstådd.

Men – och här kommer dagens scoop!  – man tillskansar sig inte kunskap!
Man ”tillägnar” sig den (får den, skaffar sig den etc). Slår man upp ”tillskansa (sig)” på etablerade ställen får man följande förklaringar:

mer l. mindre självsvåldigt l. orättmätigt l. hänsynslöst skaffa l. förvärva (ngt) åt (ngn) (SAOB)

självs­våldigt skaffa (SAOL)

(självs­våldigt) sätta sig i besittning av ngt konkret el. abstrakt värde (SO)

Samma betydelse finns i alla de ordböcker av papper som finns i mitt hem.
Ursprunget till ”skansa” är, enligt SAOB, antagligen ett gammalt ord som betyder ”att listigt spela (till sig) något”.


*Som jag letat efter en förklaring till ”på flajen” utan att finna den!

** Snott från en tråd där några skojproppar roar sig med medvetna knasformuleringar: http://www.aspergerforum.se/vm-i-mixade-metaforer-t7064.html

Hur går det till när man tillskanskar sig det ena och det andra?

Gårdagsinlägget handlade om det felstavade ”tillskanska”. Verbet "tillskansa sig" är reflexivt och måste alltså användas med speciella pronomen enligt följande: jag tillskansar mig, han tillskansar sig, vi tillskansar oss.

Ordet är en smula ovanligt och ber nästan om att bli felstavat och missuppfattat. Själv satt jag länge i villfarelsen att ”urskulda sig” hette ”urskuldra sig”. När ett ord känns obekant tar man något bekant eller liknande och stoppar dit till den dag man undrar vad fanken en ”skuldra” har med det hela att göra.

Folk får fel saker för sig, de tänker inte på det, är dyslektiska eller ger blanka sjutton i hur ord stavas. Är det många som skriver tillskanska", undrar förstås en undersökande sbråkmakare och letar på nätet.

 
Jo, nog går det att hitta ”tillskanska sig”. Förutom träffar från privatpersoner finns även ett antal från universitet, regeringen, Arbetslivsinstitutet och, nästan mest skrämmande, från diverse sidor som heter t ex glosor.eu (där man även får uttalet av tillskanska med talsyntes), Quizlet (med underrubrik Svenska-orden) och How to pronounce Swedish.

 
Ett svenskt universitet (och dess institution för svenska språket) beskriver hur studenterna ska tillägna sig ett visst sätt att skriva: "Akademiskt skrivande faller i stort sett alltid tillbaka på vad andra har skrivit i relation till den text man själv skriver, och då kan man inte bara tillskanska sig andras teorier, hypoteser och resultat utan måste redogöra för vilka personer de tillhör". 

Och en teknisk högskola, med gott renommé, vad jag vet, skriver (övergripande ämnet är arkitektur) att "studenterna ska tillskanska sig fördjupad kunskap i byggnadens olika element och delar". 

Det finns ytterligare universitet och utbildningar som önskar att studenterna tillskanskar sig ett och annat. Men i (den snart uttjatade) rättvisans namn måste sägas att det även tillskanskas i betydligt äldre texter än vår samtids.

 
SAOB, SAOL, SO och diverse andra ordböcker (liksom stavningskontrollen i Word) känns inte vid detta ord som antagligen blandats samman med ett f d cementgjuteri. Denna blandning är dock inte lika hållbar som man hoppas att rätt hopjoxad cement varit, är och blir.

Vi är inte framme vid det värsta än, det som ska leda bortom skärkötterier.