Folks olika sysslor: En del är ute och cyklar, andra ute och simmar

Minsta barn använder ord och uttryck som ”säkerställa, leverera, efterfråga, optimera, skala upp”. De hörde i min ungdom (kanske t o m barndom) till vad som kallades byråkratspråk. Ett sådant skulle helst undvikas om man inte var byråkrat, men även i det fallet var det bra att skärpa sig när man talade till allmänheten.

En del av det moderna blajblajet kommer från engelskan – där det säkert inte väcker samma känslor som de översättningar vi bestås med! Men mycket tycks ha rotats fram ur de gömmor som eljest (!) anses pinsamt åldriga. Möjligen finns mer i ämnet att hämta ur en artikel i tidskriften Fokus från juli. Där skriver Susanna Popova (citerad i Sbråk häromdagen) under rubriken ”Vi lever i blajsvenskans tidevarv”.

Än har jag inte läst den, men vänta bara! Kanske har Popova och undertecknad något olika syn på vad som är blajspråk, men det här, hämtat från en intervju med en minister, är väl rätt nära: ” Jag kan försäkra svenska folket om att det varit högt prioriterat från den här regeringen att säkerställa att de beslut som fattats om utvisning också verkligen verkställs”. 

Detta enskilda uttalande är bara ett av miljoner som låter på liknande sätt och får lyssnaren att som mest tänka: Jajaja. Här spelar politisk riktning ingen roll, det är många som talar (och skriver) på det här viset, även privatpersoner. 

                        

Här verkställs optimering       Bild: Efe Kurnaz, Unsplash

De blir om inte annat stärkta av nya uppslagsverk, Wiktionary, denna gång, där verbet ”säkerställa” sägs betyda ”göra säker”, med synonymen ”trygga”. Exemplet som ges lyder ”Jag ville bara säkerställa att du var här”. 

Nå.Initialt ska detta inlägg de facto levereras. För att därefter optimera egna fysiska säkerställandet ska även viss rörelseverksamhet verkställas.

Är den bästa kvalitetslitteraturen verkligen bättre än den sämsta?

Sedan denna bloggs början har 2 302 inlägg av undertecknads hand publicerats. Då är det väl inte så himla konstigt att man känner ett behov av att upprepa sig? Den meningen var förmodligen det femtioandra försöket att ursäkta sådant som kommer igen och igen.

Men jag är inte ensam, det som upprepas här är ju sånt jag själv utsätts för om och om igen, så nu kör vi så det ryker (som säkert skrivits likaså tio gånger i bloggen)!

I tidningen SvD finns en återkommande mening, den är nästan som en lång rubrik, som man önskar kunde omformuleras nån gång. På kultursidan står en av alla dessa våra samtida listor, ni vet de där om vad läsarna bör se, läsa och göra:

 

Skrolla ner för att ta del av den bästa kvalitets­litteraturen just nu i alla genrer

Mina invändningar: Är inte den ”bästa kvalitetslitteraturen" någon form av tautologi (dubbelbabbel benämnt i denna blogg)? Eller finns det också en sämsta kvalitetslitteratur?

Den skulle man hellre vilja läsa än vad denna pretentiöst näsvisa antydan säger sig representera: ”det bästa”. Man vill säga som svenska ungdomar: ”Says who?”

Nästa veklagan gäller en översättning jag tyvärr sett flera gånger (ANLITA FÖR TUSAN PROFFSÖVERSÄTTARE OCH GE DEM BETALT EFTER KOMPETENS!) och det är är ”look the othe way” som på svenska blir ”se åt andra hållet” (hela den översatt meningen på textremsan till en film löd ”det finns folk som har en tendens att se åt andra hållet”. 

Den utsuddade svenska frasen lyder ”folk som blundar för något”.

Men för att nu inte vara orättvis ska här citeras vad SD-aren Sjöstedt sagt i en podd: ”Alla har agerat i good faith, i god tro”. Det här kommer att bli framtidens melodi, folk pratar till hälften engelska, men översätter den också. Då blir gemene man glad, men översättarna blir arbetslösa.

Språkvård: förekommer ett fel många gånger, blir det slutligen rätt

Vad göra de dagar man inte har tänkt något själv. men känner sig manad att ändå sträva vidare på den språkklagarväg som känns så ensam att beträda? Jo, söker efter medhållare, såklart. Visserligen finns det gott om hel- och halvgamla med ungefär samma åsikter, men lika långt som undertecknad orkar gå, klarar de knappast.

Å andra sidan har de kraft att gå långt om vi talar om det mer konkreta promenerandet och vandrandet. För att hitta de verkligt hängivna får man söka med ljus och lykta. Och så dyker plötsligt någon upp, någon som går att sno idéer och citat från.

I dag blev det journalisten och författaren Susanna Popova. Hon svor nyligen i kyrkan genom att klaga (SvD, 20/8) över hur språket i radio ofta låter: Övermodulerade dramaröster, galet uttagna dialekter, en del vanliga talfel som problem att säga s eller att uttala sje- eller tje-ljud, kort sagt knackig svenska är vanligt förekommande.

Det har hon säkert fått fan för, som man säger. Problemet slätas alltid över av såväl chefer på radio (och tv) somt folk i allmänhet: ”nej, inte är det så farligt, inte”. Men de som känner till vikten av språk (ALLA språk) vet att det är farligt, och i grunden en demokratifråga, den som många annars tar upp och synar.

För några år sen skrev Popova (också i SvD) där hon med hänvisning till P1:s lättsinniga program Språket, konstaterar att i det lästa ordets förfall är språkvård ersatt av teorin att ifall ett fel förekommer många gånger, så blir det rätt. Det är fel, och det vet den äldre delen av den högutbildade fjärdedelen.

För ett sådant uttalande har hon säkert fått på moppo.

Anglofiler och frankofiler: här dryper det av högintressant kunskap

En utrikeskorrespondent sa i ett reportage: ”det här fick folk att se svart”. Man måste sansa sig och inte se rött av ett sådant uttryck. Journalisten befinner sig i ett land där uttrycket, om det översatts till svenska, mycket väl kunnat lyda ”se svart”.

Personen ifråga kan även ha blandat ihop vårt ”se rött” med ”det svartnade för ögonen”. Det senare beskriver ibland ett sjukdomstillstånd som svimning eller medvetslöshet, men funkar också som bildlig beskrivning av just ilska: ”Han blev så arg att det svartnade för ögonen”.

Nästa fras för dagen kom också ur radion. En datasäkerhetsexpert berättade hur man skulle akta sig för att öppna länkar som mejlats till en från okända personer. Om man inte gjorde (eller gjorde) på det ena eller andra viset (här tappade jag intresset för datasäkerhet), så ”var det bon voyage”, sa experten, och lät som om saker då ”gick åt skogen”.

Uttrycket är mig obekant, men så har jag heller inga franskkunskaper. Varför ändå inte spekulera vilt? I barndomen sa folk sådant som: ”Och så var det baj väst med den” om något som försvann eller gick sönder. Det lär väl komma (på något vis) från ”bye west”.

Spekulerandet kring ”bon voyage” går ut på samma sak. Det betyder ”lycklig resa”, men visst vore det sjutton om jag inte har rätt i att uttrycken har likartade betydelser. I sanningens namn bör tilläggas att det ofta varit både baj väst och bon voyage med en del egenuttänkta förklaringsmodeller.

Människan rör sig mellan det invasiva, fridlysta och innovasiva

Fel uttal av ord var ämnet häromdagen. Och det är inget ”kasta sten i glashus”, ty undertecknad är medveten om egna tillkortakommanden. Fast andras fel tycks lättare att bära än egna. Förresten är det lätt att bli språksmittad.

För en tid sen pratade en person om dagens klimat- och miljöeländen och nämnde bl a fenomenet ”innovasiva” arter. Det lät på något vis trovärdigt och innan jag visste ordet av (!!!) hade jag använt det.

Är det en vickerväxt eller - fasa! - en slags guckusko?

Men genast slog en nyetablerad hjärnfunktion till och undrade: "Vad sa du, sa du?" Man är lite van som åldrig att ibland behöva backa tanken en sekund: ”Heter det verkligen så här?” 

Det är när ens små grå, för att tala med Poirot, både har en släng av glömska och en tveksamhet inför det nya lingo som heter svenska.

Invasiv var inte den gul-lila blomma som stod aningens undanskymd i en skogsbacke häromsistens, och som jag aldrig sett tidigare. Utan att tänka mig för plockade jag några, och först senare slog tanken till: Tänk om den är en fridlyst blomma! I bästa fall är den innovasiv.

Bestämd eller obestämd form? En del struntar i saken, andra inte

Har man inget annat för sig kan man tänka lite på substantivs bestämda respektive obestämda form. Det är i och för sig ett exempel av tusentals som många inte lägger vikt vid. Det gäller särskilt de som säger ”huvudsaken är att man förstår”.

Uttryck, fraser, idiomatiska vändningar sitter som berget i några av oss. Tar man sådant som ”lägga sten på börda, mota Olle i grind, sticka under stol” så har de i min värld saklöst obestämd form på ”börda, grind, stol”. De gäller dock inte den stora mängd människor som säger ”sticka under stolen med något”.

Vi har förstås lärt oss olika, och dessutom är uttrycken förmodligen uråldriga samt har de klamrat sig olika mycket fast. Jag skulle inte säga ”sticka under stolen” eftersom det då skulle betyda att det handlade om en särskild stol.

Å andra sidan heter det ”sopa under mattan”, så konsekvens kan man glömma. Nu till nästa. Bland mina samlade anteckningar finns en rubrik från SVT:s skrivna nyheter på nätet. ”Ryssland har skiftat fokuset”. Enligt min personliga, rigida, åsikt skulle det hetat ”Ryssland har skiftat fokus” – i enlighet med något språkmönster jag tror mig kunna.

Med detta händer något som är ganska vanligt: googlar man rubriken, ”Ryssland har skiftat fokuset” – i detta fall – hamnar man i precis samma artikel men med en ändrad rubrik. Nu står det mycket bättre ”Ryssland skiftar fokus”.

Ofta, ofta, sker det: texter i medier blir förbättrade, korrekturlästa, rentav, i efterhand. Vad man ska dra för slutsats, mja. Kanske att man bör läsa nyheter efter några dar, en vecka – då redaktionerna har hunnit korrigera sina grejer.

Den skira grönskan kan kallas spirande men knappast skirande

Just när hösten knackar på och vill in kom en rolig felsägning i radion att påminna om våren. Nej, jo, det mannen (en författare, om jag minns rätt) talade om var något som började växa och då lystrar man – särskilt när våren är ens favoritårstid. De flesta talar sig varma för alla fyra – ”de har var och en sin charm”.

Snack, tänk er en fin sommar och sen blir det vår. Och så därefter sommar, och så vidare. Den roliga felsägningen? Jo, mannen talade om ”ett skirande skott”. Det är en mycket bra missuppfattning, och vem vet, kanske var den medveten.

Själv brukar jag t ex säga ”självsvådlig” och ”skratta åt förgängelsen” – och detta så ofta att jag måste tänka efter vad det egentligen heter.

Ett skirande skott! Om nu inte misstaget var med vilje och på flit, så har sagespersonen förmodligen blandat ihop det spirande skottet med, kanske, en skir grönska, eller något skimrande. Den vanliga funderingen dyker upp: är detta ett vanligt fel?

Ja, det finns en hel del skirande grönskor på nätet, men i de tre stora ordböckerna finns bara ett verb ”skira” och det är vad man gör med smör när man smälter det. Men presensparticipen skirande finns nog inte. Om man inte känner behov av att säga att någon stod i köket skirande sitt smör. Det vore f ö ett konstigt behov.