Människan rör sig mellan det invasiva, fridlysta och innovasiva

Fel uttal av ord var ämnet häromdagen. Och det är inget ”kasta sten i glashus”, ty undertecknad är medveten om egna tillkortakommanden. Fast andras fel tycks lättare att bära än egna. Förresten är det lätt att bli språksmittad.

För en tid sen pratade en person om dagens klimat- och miljöeländen och nämnde bl a fenomenet ”innovasiva” arter. Det lät på något vis trovärdigt och innan jag visste ordet av (!!!) hade jag använt det.

Är det en vickerväxt eller - fasa! - en slags guckusko?

Men genast slog en nyetablerad hjärnfunktion till och undrade: "Vad sa du, sa du?" Man är lite van som åldrig att ibland behöva backa tanken en sekund: ”Heter det verkligen så här?” 

Det är när ens små grå, för att tala med Poirot, både har en släng av glömska och en tveksamhet inför det nya lingo som heter svenska.

Invasiv var inte den gul-lila blomma som stod aningens undanskymd i en skogsbacke häromsistens, och som jag aldrig sett tidigare. Utan att tänka mig för plockade jag några, och först senare slog tanken till: Tänk om den är en fridlyst blomma! I bästa fall är den innovasiv.