Var Tarzan och Jane AI-människor om man tänker efter ordentligt?

Den som gör en resa har något att berätta, sägs det. Man sätter sig bara på en långfärdsbuss och en annan passagerare berättar saker som man sen kan babbla vidare om, ut i tillvaron, ut på bloggen och nätet.

En dam av schweizisk börd talade om språksituationen i sitt gamla hemland och den är värre än den svenska som undertecknad ryar om. Landet har ju fyra officiella språk: tyska, franska, italienska och rätoromanska. Ca 65 proc talar tyska, men det finns 20 olika regionala dialekter som utgör vad som kallas schweizertyska.

Franska talas av ca 20 proc, italienska av 6-7 proc och rätoromanska en halv procent. Det finns alltså de som har anledning att sitta och sörja sitt gamla språk i en globaliserad värld. Dessutom måste väl alla dessa tungomål ha in sin beskärda del av den världsengelska som snart inte många förstår eftersom även den förenklas grovt.

Det är svårt att släppa bilden av framtidens människa som en halv robot som handskas med det tyngsta tekniska artilleri och säger saker som: Me Tarzan, you Jane. Coffee you? Me make. You sit. Moggbogg, kackmack, blabbblabb.

Å andra sidan lär inte Tarzan ens ha formulerat det korta ”me Tarzan, you Jane”. Bland andra som tar upp missförståndet kan man välja att läsa Hexmasters Faktoider. Där citeras en person som skrivit ner det här samtalet mellan T och J i filmen Tarzan – apornas son från 1932 och egentligen lär T enbart ha upprepat Tarzan, Jane, Tarzan, Jane, Tarzan, Jane, Tarzan o s v.

Så fort man tror att man vet nåt så stämmer det inte. Å andra sidan är ju T och J inte så väldigt verkliga. Som man föreställer sig framtidens AI-människor på ett ungefär.

Historisk exposé över en svulstig musiktävlings utväckling (jo: ä!)

Satir är inte den vanligast förkommande uttrycksformen i ett land vars tv-kanaler fyllds av människor som dejtar på allehanda vis, leker på allehanda vis, lagar mat i kubik o dyl. Tiden behöver antagligen inga kommentarer utan är sig selv nok. Ironi och satir uteblir.

De flesta medier (även riksditona) bugar, bockar och trallar med i en Melodifestivalcirkus som är på väg att ta hela året i besittning. Bland enstaka ännu vakna människor finns tecknarparet Berglins, som låter sina fåntrattsutseende figurer säga sanningar som heter duga.

I en nylig grupp serierutor löd konversationen: – Vad vill AI? – Världsherravälde förstås. Planen är att göra oss alla till underhållningsförlamade hjon.

Underhållningsförlamade, är ordet. Själv sitter man och undrar varför denna ”musik”-kalabalik alltid kallas ”Joråvischön”. Låt oss gå bakåt i tiden. Wikipedia:

Europeiska radio- och TV-unionen (engelska European Broadcasting Union, franska Union Européenne de Radio-Télévision, förkortat EBU eller UER) är världens största sammanslutning för nationella tv- och radiobolag. Unionen är framför allt känd för TV-samarbetet, den så kallade Eurovisionen.

När något sändes via Eurovisonen (svenska översättningen) spelades dess kända signaturmelodi, "Eurovisionhymnen", hämtad från första satsen (Marche en rondeau) ur Te Deum av den franske tonsättaren Marc-Antoine Charpentier. Musikstycket är från 1600-talet, men var länge bortglömt. (Wikipedia, igen).

Då betydde varken ”Eurovisionen” eller hymnen detsamma som gap- och skrikmusik samt spektakulära scenframträdanden. Den tävling som sen startade (hjälp oss alla milda herrar och damer som finns) hette inte ”Joråvischön” eftersom det är ungefär samma sak som att säga tv- eller radioprogram som sänds över hela Europa.

Tävlingen heter ”Eurovision Song Contest”, vilket blir ungefär ”europiska låttävlingen”. Länge har den haft ett svenskt bra namn, Melodifestivalen. Här är en bekännelse från språkpuristen: När tävlingen började kallas ”Mello” framkallades kräkningar. Sen blev det ESC och man mådde inte jätteilla, trots allt. Sen kom ”Joråvischön”. Kräkningar ånyo.

Kopplade grepp samt sätt att även snubbla över sig själv på

Två informanter, T och M, har med någon veckas mellanrum protesterat mot ”bortprioriterad”. Båda hade de försökt att analysera ordet, med tveksam framgång. Och jag gav dem i förstone rätt, visst låter det motsatsartat i sig självt, en logisk dubbelnelson.

Just detta grepp är 111 år gammalt

Vi blev alla offer för en Dunning–Kruger-effekt, tvärsäkra som vi var. Det finns fler smartskallar som sagt nåt liknande, Ashleigh Brilliant, är en annan (det hörs ju på namnet), och han sa (fast på engelska) ”Ju säkrare du är på en sak desto mer fel kan du ha”.

Vi lämnar messerschmittarna och går till den förklaring som Frågelådan (sköts av Språkrådet) gav på någons undring: ”Kan man säga bortprioritera eller prioritera bort?” Svaret blev: 

”Ja. Ordet prioritera har två betydelser: 'ge företräde åt’ och ’rangordna’. I den senare betydelser kan man lägga till ord som upp, ned, låg, hög (prioritera ned, nedprioritera, lågprioriterad). Det går också utmärkt att lägga till bort, bortprioriterad om något som rangordnats så lågt att det får utgå.

Fasiken också. Tittade fort i en tidning för att hitta en rubrik att klaga på. Det gick fort. Vad sägs om den här: Stjärnan njöt på nervpärs till cupfinal: ”Inte ens lack”.

Hänger på några skojighetsfel av den typ vi alla kan få till när inte haspeln är på. Någon intervjuad i radion sa: ”Vi står i en svår sits”. Visst ser man det framför sig? Detsamma gäller en kompis som löste ett problem och utbrast: ”Det här grejade jag på sittande fot!”

Ska vi plocka frukter i andras trädgårdar eller bara ta våra egna?

Gårdagens slutkläm om ”lågt hängande frukt” satte fart på hjärncellerna. Uttrycket kändes väl igen av några (av mig) tillfrågade personer utan att de funderat över innebörden. Åter får jag här en möjlighet att berätta hur inlåning av engelska idiom går till (d v s jag är övertygad om att ha rätt (ska jag behöva trycka dit en smiley för att markera ett ironiskt avstånd till mig själv?)).

Uttrycket är så lättolkat att det inte kräver stora ansträngningar att lista ut dess överförda betydelse: man måste knappt tänka på verklig frukt som hänger lågt på riktigt på verkliga träd. Men det är intressant att googla. I en träff från 2009, i Magasinet Arena, stod så här:

 
Lågt hängande frukter är en term som myntades av Världsbanken 1997 inför Kyoto-avtalet. Den används oftast om projekt som rika länder genomför i fattiga länder för att minska utsläppen där i stället för här.

Amerikanska lexikonet Merriam-Webster säger att första kända användandet av frasen är från 1909. Hundra år före Arena-citatet, m a o. Märkligt är att denna enkla bild förklaras mycket utförligt på sina ställen. Den typen av överdrivna självklarheter ser man ofta – numera.

Det är ingen idé att göra någon affär av hur de lågt hängande frukterna beskrivs i parti och minut, hur de ser ut och lätt plockas, samt hur de kan översättas till andra verksamheter. Kanske kan den förtjusningen förklaras med att uttrycket, som bildligt fenomen, är ganska nytt på svenska? Kanske måste inte engelsktalande berätta lika ingående för varann vad fördelar med lättillgängliga frukter är. (Hjälp!)

Ska jag berätta om ”liten tuva stjälper ofta stort lass”? Jo, det kan alltså vara så att en liten grästuva kan vara i vägen för någon som oförsiktigt kör sin stora vagn med sin viktiga last utan att se sig noga för. Hela skiten kan välta trots att upphöjningen på vägen var pytteliten. Det här kan man alltså även använda i andra sammanhang, i överförd bemärkelse, är ni med? Är läsaren uttråkad? Och jag inte klok? Jodå, jag sitter inne med en mängd viktiga upplysningar.

En av de viktigaste i dag är att det framgår hur lätt det är att importera ord, begrepp och uttryck från andra språk, framför allt engelska. Att plocka lågt hängande frukter är lätt som en plätt. Detta sista uttryck förklaras på ett ställe som ”lätt att klara av eller att genomföra”. Som att plocka lågt hängande frukt.

Vi rör oss via topping och inkapacitet till lågt hängande frukter

Gårdagens inlägg hade en dålig rubrik. Det är bara att inse för den som ibland sitter och gafflar om just dåliga rubriker. Så här stod det: ”Recept är likt annat svårare att förstå om man jämför med 1908”. Vad som egentligen skulle uttryckas var följande: I texten klagades över receptspråk som nuförtiden oftast är fullt av matlagningsengelska.

För undertecknad har det visat sig enklare att förstå vad som står i kokböcker från 1908 (en sådan var avbildad igår) – möjligen med undantag för måttenheter som inte använts under lång tid. Jag brukar minnas när vissa ord plötsligt börjat användas efter att tidigare ha lyst med sin frånvaro bland bakverk och maträtter. ”Topping” var ett sådant ord. Det ersatte ofta ”fyllning”. Och när det (80-tal?) stod ”toppa med kokos”, hade man förr sagt: ”strö kokos över kakan”.

Hur som helst var rubriken dålig, men det är ju något nutidssvensken fått vänja sig vid: skitrubriker som får toppa artiklar. Och då är det bara att övergå till ”fyllningen”, d v s ord som numera utgör språkets inkråm. Detta är en av tidens nya ingredienser: inkapacitera. Ingen av nutidsordböckerna (SAOL och SO) har fått med glosan. Jag går till Wikipedia som skriver:

Inkapacitering är en straffpåföljd som syftar till att försvåra möjligheten för fortsatt brottslighet. Påföljden är ett frihetsbegränsande och kan vara både kroppsligt och rumsligt.

Varför känns detta som lufttugg? Brukar inte avsikten med straffpåföljder vara just det som nu fått en ny orddräkt? I en artikel om inkapacitet i SAOB (från 1935), står att ordet betyder ”oförmåga”. Vidare står att ”kapacitet” betyder ”förmåga”.

Det här påbrödet ökar medborgarnas inkapacitet att förstå det modersmål som är deras. Och det gör en och annan rasande, särskilt dem som inser vilka lågt hängande frukter allt handlar om. Förresten har "den låga frukten", precis som många andra anglicismer, rakat i höjden från 2010-talet och framåt.

Recept är likt annat svårare att förstå om man jämför med 1908

Inte för att man vill spoila andras matglädje, men HALLÅ (som folk började utropa då och då för länge sen utan att direkt mena hallå)! Då kan man ju säga det svenska "förstöra" som engelskans ”spoil” betyder, väl? Och plus ”skämma bort” och kanske lite till.

Engelska modersmålstalare är något att vända sig till när man vill skapa ordning bland spoilers. Nyss sade sig nån (som så ofta) inte vilja ”spoila” filmen. Och visst kan väl en svensk säga att någon förstörde filmen, men man måste ju också veta att det sker genom att slutet eller delar av handlingen avslöjas.

Det går förresten också att förstöra andras filmupplevelse på andra sätt: genom att prassla med godispapper eller samtala högljutt med kompisarna. Hur som helstgör den som vill uttrycka sig så bra som möjligt klokt i att söka på sajter där modersmålstalare hjälper dem som har frågor. Det finns HiNative, italki och med all säkerhet fler ställen. 

Hemmets kokbok, 1908

Men vad menades med inledningens ”spoila andras matglädje”? I själva verket var det nog min egen matglädje som förstördes. Genom att läsa ett recept. Bra konstigt, läsa om mat brukar vanligen glädja mattokiga.

Det var så här: Rubriken till ett recept löd ”Burnt ends”. Ålrjat, brända ändar kan kanske vara gott, tänkte jag, och läste vidare. Man börjar med en fläsksida och ”trimmar ner fettet”. M s o (med svenska ord) ”skär bort lite”. Sen ska man ”rubba köttet med valfri rub som passar till fläsk”.

Med kännedom om att ”rub” betyder ”gnida”, antar jag att man gnider med passande gnidning. I ett senare skede ska man låta fläsket ”gå i en smoker”. 

Kanske bäst att läsa recept på andra ställen (som i boken 

t v) än i en dagstidning anno 2024. 

Gårdagens programpresentatörer och -ledare talade tydligare

Det händer att människor frågar om jag lyssnar på P1:s Språket. Kanske tror de att programmet passar som hand i handske för undertecknad. Vanligen passar inte den handsken (eller galoscherna), för många av dem som arbetar med språkfrågor har en attityd som går ut på att det mesta som låter och skrivs är fajn.

Som synes är jag inte sen att ursäkta vems som helsts språk, f a det egna. Nu har jag visserligen skrivit samma mening så ofta att tangenterna är utnötta, men försöker ändå: De som vänder sig till allmänheten och vill ha något sagt och/eller förstått, bör bemöda sig om ett tydligt språk. 

Man talade bättre förr, på Olle Björklunds tid. Bild från 1960

Alla kommer inte att förstå: treåringar kan ha svårt, människor som inte kan tillräckligt med svenska eller de som har andra problem med att tillägna sig kommunikation. Men det finns en nivå att lägga sig på som är bekant för de flesta med utbildning och bildning nog för att tala till folket.

I nämnda Språket handlade det om hur viktig röst, uttal och ”tilltal” är för den som vill nå ut, som det heter. Men givetvis dras det vanliga om att det minsann inte är så strikt längre utan att man nu använder ett "vardagligt" språk. Detta ska uttryckas kort, annars går blodtrycket upp, igen:

Trots ett inslag med en klarspråkig logonom (som tydligen anlitas av SR ibland, fast man inte tror det…) som påpekade vikten av en rösts kvalitet och modulering, samt sättet att betona och använda svensk satsmelodi, utmynnade det hela i just ingenting.

Lite kvävda skratt om vad man fann viktigt förr, var väl i stort sett enda kommentaren. Jag är inte ensam om att stänga av vissa radioprogram för att betoningarna, tonfallen och tonlägena gör det svårt att koncentrera sig på innehållet. Det finns ännu många som är mycket tydliga och bra att lyssna till – i radio, på tv – men många kommer snart att falla för det s k åldersstrecket.