Gårdagens programpresentatörer och -ledare talade tydligare

Det händer att människor frågar om jag lyssnar på P1:s Språket. Kanske tror de att programmet passar som hand i handske för undertecknad. Vanligen passar inte den handsken (eller galoscherna), för många av dem som arbetar med språkfrågor har en attityd som går ut på att det mesta som låter och skrivs är fajn.

Som synes är jag inte sen att ursäkta vems som helsts språk, f a det egna. Nu har jag visserligen skrivit samma mening så ofta att tangenterna är utnötta, men försöker ändå: De som vänder sig till allmänheten och vill ha något sagt och/eller förstått, bör bemöda sig om ett tydligt språk. 

Man talade bättre förr, på Olle Björklunds tid. Bild från 1960

Alla kommer inte att förstå: treåringar kan ha svårt, människor som inte kan tillräckligt med svenska eller de som har andra problem med att tillägna sig kommunikation. Men det finns en nivå att lägga sig på som är bekant för de flesta med utbildning och bildning nog för att tala till folket.

I nämnda Språket handlade det om hur viktig röst, uttal och ”tilltal” är för den som vill nå ut, som det heter. Men givetvis dras det vanliga om att det minsann inte är så strikt längre utan att man nu använder ett "vardagligt" språk. Detta ska uttryckas kort, annars går blodtrycket upp, igen:

Trots ett inslag med en klarspråkig logonom (som tydligen anlitas av SR ibland, fast man inte tror det…) som påpekade vikten av en rösts kvalitet och modulering, samt sättet att betona och använda svensk satsmelodi, utmynnade det hela i just ingenting.

Lite kvävda skratt om vad man fann viktigt förr, var väl i stort sett enda kommentaren. Jag är inte ensam om att stänga av vissa radioprogram för att betoningarna, tonfallen och tonlägena gör det svårt att koncentrera sig på innehållet. Det finns ännu många som är mycket tydliga och bra att lyssna till – i radio, på tv – men många kommer snart att falla för det s k åldersstrecket.