Tradigt tradigt yada yada när vi har blajblaj, blaha och bla bla bla

Här kommer gammalt och nytt i en salig röra: och med ”gammalt” menas inte gammalt som för 40 år sen utan för 10-15 år sen. Politikern sa: ”Vi har inte landat i hur /något ska utföras/”. Trots att folk säger ”landa” i parti och minut för sånt som är nåt annat än landa, vill jag föreslå ”vi har ännu inte bestämt hur vi ska göra”.

Ekonomijournalisten sa: ”Människor har olika storlek på plånboken”. Den där plånkan är ingen bra ”bild” längre, min har krympt till ett fodral för några kort nu. Om ens. Mobilen har som bekant ersatt plånboken. Är inte ”människor har olika god ekonomi” bättre?

En annan journalist sa (om en politiker) det numera rätt uttjatade ”man måste hitta en sexigare fråga”. Min uppfattning om det språk som används ”till alla” är inte bara rigid, den önskar sig även hut, hyfs och god stil samt dito samtalston. Men det är bara att blunda med öronen: jag har hört en förälder säga till sitt barn (i tioårsåldern) att hon har en sexig outfit.

Ytterligare en (som jag brukar tycka seriös) journalist yttrade följande mening: ”Andra tycker att det är nonsens och yada yada”. Till för inte länge sen sa svensktalande, förutom nonsens: blablabla, blaha eller blajblaj. Låter inte de mer inhemska?

Fast det får man väl inte säga i det här j-a landet. I mitt amerikanska favoritlexikon, Merriam-Webster, anges att första belägget för "yada yada" noterades i USA 1967. Inte några historiska vingslag, precis. Modern blajblajengelska som får ersätta modern blajblajsvenska: Jorå, det här blir nog bra i det långa loppet, serru.