Visera är ett sätt att se saken, kika ett annat, något vardagligare

Det finns ännu lite rester kvar att det gamla formella språket som (enligt denna skribent) inte låter lika larvigt som det nyformella språk som talas av viktiga nutidsmänniskor. En sådan liten rolig rest är att vissa tågvärdar – de kallades förresten konduktörer tidigare – ännu använder ordet ”visera” när de kollar biljetterna. 

Det följer förstås med jobbet och kommer kanske att användas ytterligare några år. Minst lika vanligt är att denna visiering annonseras som: ”Vi kommer snart ut och kollar era biljetter” alternativt ”vi kommer snart och kikar på era biljetter".

 

I SAOL beskrivs ”kika” vara ”vardagligt” för ”titta”. En text om ordet, skriven 1935 i SAOB, säger om uttrycket ”kika in” att det kan betyda ”titta in” (på ett kort besök) med det lite märkliga tillägget ”numera bl. ngn gg starkt vard”. Det utläses: ”numera blott någon gång starkt vardagligt”. Hur ska man toka det?

I enlighet med de två tidigare Sbråk-inläggen om att medier bör lägga sig vinn om ett anständigt språk, vill jag påstå att det är något lite störande när man hör polisens talesman efter ett hemskt brott säga: ”Vi är kvar på plats och kikar på vad som kan ha hänt”. Och jadå, det är en sträng syn, men varför inte?

Lite besynnerligt är det faktum att av de båda olika verben ”kika” det ena har grundbetydelsen ”se/titta”, och det andra är samma ord som ”kikna”. Kikhosta har ju inte precis med ”glo, se, titta” att göra. De båda orden har givetvis olika ursprung och kikhostekikandet är släkt med det ljudhärmande ”kippa”, som i kippa efter andan.

Man ska inte skräpa ner i skogar, man ska förhålla sig till vägskäl

Så fort man låter ett gyllene skimmer falla över forntiden kommer nån rackare och påminner om att folk begick misstag även då. Angående att de flesta medier var försiktiga och anständiga förr (se gårdagens epistel) berättar informanten T om radiostationen som för 40-50 år sen rapporterade om att en person hittats död i ett dike. Direkt därefter spelades låten "Man ska inte skräpa ner i naturen”.

Olycksfall i arbetet, förstås. Låten (sjöngs vanligen av Edvard Persson och skrevs 1938!) fick nytt liv med Håll Sverige rent-kampanjen på 1980-talet. Ja, så kan det gå: ”vi måste ju se skogen för alla träden”. Så sa nån expert på nåt i radion. Det krävs lite eftertanke eftersom man lärt sig att det heter ”man kan inte se skogen för alla (bara) träd”. Benar man i ordföljd och innebörd så blir väl betydelsen densamma. men man kan knappast klandras för att känna osäkerhet angående språket: varje individ i hela universum skräddarsyr nu sitt eget språk, sin egen verklighet och förväntar sig dessutom att andra ska fatta. Och de i sin tur sitter där med egna språk och verkligheter.

Informanten M suckade häromdagen efter ständiga digitala tillkortakommanden: ”Den här världen kräver mer av en människa som vet allt mindre”. M får lära sig att se skogen för alla träden. Tar för vanans skull med en engelsk skuffelse och citerar ur en tidningskrönika: Som när jag hör mig själv säga till en kompis som överväger olika alternativ för nästa ben av sin karriär att man ska akta sig för energitjuvar: man ska försöka hålla sig till människor som ger mer energi än de tar.

Innehållet må vara, men vad är ”nästa ben av sin karriär”? Nåt man missat igen? Men jag har hört engelska ”leg” användas i betydelsen ”etapp”. Och M påstår att ”ben” används för ”etapp” i segling. Kanske funkar också ”del” eller ”steg”.

Journalisten är eller har varit stationerad i USA och det går att förstå hur detta ”ben” kom in i texten. Men en redaktion värd namnet bör alltid ha medarbetare som läser varandras texter. För texter ska vara ledsagare (undantag: det lallare som undertecknad skriver) åt den allmänhet som tar del av nyheter och information. Här passar ett citat från en akademiker vem-det-nu-var i radion om något-vad-det-nu var: ”Det här är viktiga vägskäl att förhålla sig till”.

Den enorma gulligheten till trots – hjälper den i en brutalare värld?

Bild:Mauyr Gaia, Unsplash

För länge sen, tre-fyra decennier, kanske, fanns det gratistidningar på tåg, bussar m fl ställen. Man förutsåg ännu inte papperstidningens snara och plågsamma hädanfärd. Gratistidningarna var inga under av saklighet, etik och moral, utan en mer braskande variant än kvällspressen.

Mycket vatten har flutit under broarna sen den tiden, flodmassor. Det är att göra sig löjlig om man påstår att fler medier då ändå var anständigare än dagens. Jag ska nu göra mig lite löjlig. I ett samtal med purunga journalister (det kan ha varit på 90-talets början) var vi några som undrade varför man plötsligt måste skriva så detaljerat – och mycket – om vidriga saker.

Ungdomarna flinade och sa att vi var rädda för verkligheten. Vi gamlingar (kanske 45 då) förstod inte poängen med att gräva fram mord, tortyr och  kannibalism som utövats av enskilda långt bort i Tjottahejti. En skapligt funtad människa vet att det sker mängder av hemskheter överallt på jorden i denna sekund.

De unga vidhöll att vi var rädda för hur livet ser ut. På den tiden jobbade vi medelålders på en lokaltidning där man ännu upprätthöll regler om anständighet, respekt, känsla för integritet samt sånt även fan och hans moster stod för. Då.

Nu är det annat. Snaskigt ska det vara – eller det som med nutidens ord kallas explicit och grafiskt. Om det så gäller våld eller sex (denna ytterst privata syssla) så ska det ut, ut, ut över mänskligheten. Det här pågår i det som kallas information, i alla slags medier, eller den kanske ännu större verksamhet som heter "underhållning".

Det finns många ställen som skulle tjäna på lite överhållning: ”roliga” tv-program, filmer, serier,  kultursidor och liknande. Men för att nu ta det enkla begreppet ”anständighet”. Eller ”stil” och ”respekt”. Såg någon av oss tidningsarbetare att en sida låg färdig och ett reportage om en katastrof råkat hamna bredvid en annons för en skojig skratt-show, larmades ansvarig redaktör. Sidan gjordes om.

Nyss såg jag en artikel i en av våra stora blaskor där rubriken löd: Vittne till explosionerna: ”Såg ögon som trängt ur sina hålor”. Till texten var fogat en privat bild på vittnet. I vår tid används ofta ett sådant förfarandet och just denna bild visade en glatt leende person. Ingen skugga ska falla på vittnet, men något känns fel.

Fingertoppskänsligheten från förr existerar inte längre. Förmodligen har världens alla människor förlorat det inkännande (empatiska, säger de själva, förstås) beteende som satt ristat i mångas ryggmärg. Tiden har gjort våra sinnen brutala, hur många hjärtan folk än formar med sina händer, hur mycket de än vaggar i takt och sveper tändare eller mobiler i luften till några gulliga låtar om "tjäääärlek". Usch.

Gåtan "rempa upp" får ett svar om man lägger ner lite tid på saken

Den som kan skapligt med modern engelska kan säkert gissa (frågan ställdes i bloggen i går) vad försvarsministern menade med ”rempa upp”. Det brukar vara förhållandevis enkelt att förstå vårt nya språk om man ger sig ut på en sökning här och där. Men min gamla engelska ordbok var inte till hjälp, i den rempades inget upp för ett halvsekel sen.

Sen var det faktiskt inte verbet ”remp” som menades, för det finns inte ens i den stora amerikanska ordbok jag brukar vända mig till. Uttrycket är förmodligen plankat, frasen ”ramp up” har betydelser som ”öka (takten), expandera, stärka, stötta upp”.

Ålrajt, ålrajt: om en försvarsminister säger att man måste rempa upp nånting p g a det knepiga världsläget skulle vad som helst kunna funka: ”flempa upp, kattra upp, drigga upp” (fortsätt gärna själv). Man förstår. Men ännu finns det några av oss som är petiga och vill ha en mer korrekt (kan nåt vara mer korrekt än korrekt?) beskrivning av okända ord.

Vi har även problemet med uttalet. För egen del tyckte jag att han sa ”remp”, möjligen "rämp" men bakgrunden var, som sagt, amerikanska ”ramp”. Det har ett bräkigare ä (förlåt alla som gillar amerikanska!) än det brittiska uttalet. Men ska man gå till botten ännu mer (kan man gå längre än till botten?) så har alla som bor i Sverige och talar svenska olika ljud för sig, det gäller både vokaler och konsonanter.

Den eviga frågan blir hur detta formidabla (ironi) lånord ska skrivas. Förutom uttalas. Ska det bli ”ramp up” som i engelska? Eller ”rämp up”? Kanske ”remp up”. Problemet kvarstår om vi tar ministerns "svenska" variant: ”rampa, rempa eller rämpa upp”?

För radiolyssnare har det bland allt annat kommit in ett nytt uttal av ”talk show” i radion (ja, hela tillvaron). De äldre av oss fick höra brittisk engelska i skolan: det skulle ha låtit som ”tåk schou”. Nu hörs ofta ”tak” (med öppet a) och ”show” drar mer åt ”schau”.

Det blir mer och mer jobb med att tolka modersmålet, men fortfarande hörs bara små pip från allmänheten, trots att vi snart sitter i ett Babels torn och inget förstår. Vilket för övrigt får en att undra vilken tanke den person hade som döpte ett litteraturprogram till Babel.

Här sitter en annan och bryr sig om vad rempa upp kan betyda

Det morras bland generationskamraterna: ”Varför säger folk ’jag kan också inte’? Det heter väl ’jag kan inte heller’. Eller hur?” Ja, det var en av alla retoriska frågor man hör. Och den första frasen är relativt vanlig hos dem som inte har svenska som modersmål. Fast nu börjar den även, som det heter, gripa omkring sig i största allmänhet.

Om huruvida importerad från engelska? Tja, vad vet man? Men säkert är att en del engelsktalande säger ”I too, can’t” och vad det nu är de inte kan. Vilket i och för sig är en något annorlunda formulering och inget att dyka ner i med förståndet i behåll.

Vad som däremot är översatt utan prut är fraser som ”jag kunde inte hålla med dig mer” och det förfärliga ”jag kunde inte bry mig mindre”. Där bakom ligger ”I couldn’t agree more” och ”I couldn’t care less”. De är väl egentligen värsta typen av språkimport – hela långa uttryck som översatts! Och där ryker som vanligt våra egna som man snart inte minns. ”Jag håller verkligen med /dig” vore svenska för det första exemplet.

För det andra eländet hade en svensk sagt (det en liten del av oss gör än idag): ”Det struntar alt skiter jag i”. Här kan man ge eftertryck med ”verkligen, sannerligen, tamejtusan” och få till andra idiomatiskt klingande haranger: ”Det där skiter jag tamejfanken högaktningsfullt i”.

Men, jag sa det väl häromdan, man talar som i en 40-talsfilm. Medge dock att det senare låter kraftfullare och klämmigare än ”jag kunde inte bry mig mindre”. Gissa varför det är så? Jo, för att uttrycket inte har rötter i svenskan. Men man får väl inte ens säga rötter i det här j-a landet!

Mycket viktigt nu är att man inte låter sig sättas i språkfängelse av såväl höger- som vänsterpopulister som påverkar språket åt håll som får vanligt hyggligt folk att vakta på sina ord och blir stumma av rädsla att säga fel. En liten del i ett språks ordförråd behöver säkerligen putsas på, men i dag går den språkliga hanteringen överstyr. Ägna nu resten av dagen åt att gissa vad en försvarsminister menade när han sa att vi skulle ”rempa upp” (så lät det) nånting.

Schindlers lista räddade liv, våra virala listor är något helt annat

För att rädda livet på judar sände Schindler dem till fabriken i Brünnlitz. Bild Miaow Miaow, Wikipedia

    

Häromdagen använde jag ordet ”to-do-lista”. Det är som var och en förstår på skämt: dylika begrepp skrivs sällan på allvar i Sbråk. Om den listan finns en hel del att såga. Precis som mycket annat i genren bidrar den till förvirring. På nätet figurerar  mängder av såna som en del kallar: ”to-do-list” (även på svenska). Och så har vi snällisarna som översätter så att alla förstår och säger ”att-göra-lista”. På den tid när folk pratade töntigt sa de: ”kom-ihåg-lista”.

När vi nu talar om listor måste filmen Schindler’s List nämnas (har säkert skett i bloggen). Det var nog en och annan som trodde att den handlade om Schindlers list. I och för sig kan man säga att även det stämmer, men hade filmen fått ett svenskt namn skulle det ha varit ”S:s lista”. Eller varför inte titeln på den bok som låg till grund för filmatiseringen, Schindler’s Ark.

Men just i detta ögonblick är jag förvirrad. Originaltitelns ”Ark” är samma ord som vårt ark, i betydelsen pappersark. Nu dyker även en svensk översättning upp där boken kallas ”Schindlers list”, alltså den list som är densamma som ”listighet”. Nån har fattat fel. Eller gjort en dygd av det möjliga penninginflödet.

Det må vara hur det vill med dessa titlar, vilket språk de är på och varför. Det är andra eller tredje gången i dag som den moderna världen komplicerar mina göranden och låtanden. Nu får det bli enbart jordnära sysslor som blomvattning, diskande och annat hushållsarbete. Påminner mig om Bibelens Predikaren, en tröstande skribent som säger: ”Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga”.

Om man får välja sitt sällskap så faller nog valet på Y N Harari

I förrgår skrev jag om dem som ”går ut för en kaffe”. De kan också ”gå ut för en öl”, men sällan hör man nån ”gå ut för en te”. Som kaffedrickare är detta faktum lätt att förstå, det bär emot att betala en massa kronor för en tepåse. De som ”tar en kaffe” är nog f a yngre – eller hör till de äldre överlöpare som vill tala som samtiden. Min egen fråga skulle lyda: ”ska vi gå och fika?”

Det händer aldrig att jag ”tar en kaffe”, jag tar alltid ”en kopp kaffe” eftersom ”en kaffe” är snodd från ett annat språk, ni vet vilket. Äldre svenskar MÅSTE höra skillnaden på ”nu skulle det allt smaka gott med en kopp kaffe” och ”nu skulle det allt smaka gott med en kaffe”. Nejdå, läsaren bör lugnas nu: det här kaffandet hör inte till det värsta av det som nu sker med språket, men exemplet är ett av många som pekar i samma riktning.

Som det utmejslat sig i mitt medvetande (som VISST kan skilja sig från andras, man är väl ingen besatt egodåre, heller…) minns jag första gångerna den NYA världen började formera sig. Ett sådant tillfälle var premiären av en person som talade i nyheten mobiltelefon. Han skrek i den förhållandevis lilla luren, han var en viktig person med många möten och utlandsresor.

Kaffetillfället skedde när en avliden författare hamnat på en kvällstidnings förstasida och där hustrun sa något i stil med ”jag gick bara ut för en (kopp) kaffe”. Det var alltså just då maken avled. Minnet sviker lite grann, det kan ha varit en kopp te, och det kan alltså ha varit även ”kopp”, men vad som slog mig var rubrikens ”gick ut FÖR”, inte ”ut för att ta” eller ”hämta”.

Ofta säger folk till mig att jag överdriver den pessimistiska språkivern. Nej, så är inte fallet. Men det verkar som om många vaknar väldigt långsamt. Hur som helst skriver DN:s chefredaktör Peter Wolodarski i dag i sin tidning ”Vi lever genom svenskan. Digitaliseringen likriktar språket och riskerar att göra oss fattigare”.

Ett par dar tidigare intervjuade Malin Ullgren (i samma blaska) den klyftige israelen Yuval Noah Harari (känd för sin bok Sapiens) som varnar för AI-övertag i det nya verket Nexus. 

Och han är ingen överspänd gammal kärring, precis.