Svensk språkhanterings olika grupper: några slipper ett ajabaja!

Medveten om egna språkliga påhitt tänker jag fortsätta notera andras. Samt gradera! Jojo! Graderingen finns förresten redan i denna blogg och grupperna ser ut som följer: vanligt folk,

d v s personer som talar och skriver som de gör men INTE är professionella – på dem kan man inte klaga. Sbråk hör nog till samma grupp eftersom bloggen inte riktar sig till den stora "publiken". Språkliga påhitt är tillåtna, m a o. Men i nästa grupp, de stora medier som nyss kallades gammelmedier, av dem, jädrar i min lilla låda, ska man kräva ett ordentligt språk!

När jag använder egna ord som inte finns, braig för bra är ett exempel, då gör det inget. Men när en pratprogramledare i radio skapar ett eget verb och säger att någon ”gjorde så för att härskarteknika”, ja, då vete sjutton. Programmet i fråga hör inte till de vrålseriösa, men det går inte att hoppa opp och sätta sig på att lyssnarna är beredda på den sortens skojigheter.

I ett liknande program, kanske avsett att vara roligare än det förra, använde en författare (som jag anser braig) ett av de översättningslån som nog låter konstiga för många. I det här exemplet fanns f ö ingen avsikt att vara rolig. Författaren skulle uppskatta en mängd och sa "ge och ta" för att uttrycka något ungefärligt. Följande är inget citat utan mitt eget exempel med frasen i:

”Det här kostade hundra kronor, ge och ta”. Ojdå. Google Translate översätter "give or take” till "ge eller ta". Dessutom "förvanskade" sagespersonen det engelska idiomatiska uttrycket som är (jag skrev det nyss) ”give OR take”, inte ”give AND take”. Hur som helst kan den som använder GT tro att ”ge eller ta” är svenska. De som hör mycket engelska frestas att tro samma sak.

Sajten synonymer.se (som kanske inte är helt tillförlitlig dock) ger för ordet ”ungefär” (som ”give or take” bland annat kan översättas med) den här raddan:

omkring, cirka, vid pass, sisådär, så där, uppemot, inemot, bortåt, approximativt, nästan,

i det närmaste, på ett ungefär, på måfå, på en höft, i runt tal, ungefärligen, uppskattningsvis, gissningsvis, i stora drag, i runda slängar, mellan tummen och pekfingret.

Bland dessa kan en svensktalande botanisera och välja det som stämmer med den egna (om sådan finnes)  språkkänslan, stil, tal- eller skriftspråk. Nu ska vi inte deppa, men exemplet

”ge och ta” hör till sånt som störtar en sån som undertecknad ner i avgrunden: Finns det över huvud taget någon anledning att bry sig? Eller som man börjat höra numera: ”att bryr sig”.

Vem vet väl var de svenska vattenbufflarna vistas under vintern?

Bild från Wikipedia

 

Ett intressant reportage i P1 berättade om vattenbufflar som under sommaren ”jobbat” som naturvårdare på Värmdö. Där får de beta på våtmarker och på vintern bor de i en bondgård i Uppland. Eller som reportern sa, att de snart skulle ”skickas till sina vinterbonader”.

Det är en lättförklarlig felsägning, men som lyssnare får man gå igenom ett par ”bonader” för att hamna rätt i sin egen ordlista: Få se nu? Huvudbonad, öh? Nä, vinterbonad? Mjae. Det är väl nåt annat. Men vad ska man säga då? Vinterviste, låter väl rätt. Eller vinterboning.

En annan journalist i programmet sa ”vinterbo”, vilket också lät möjligt. Men vad betyder egentligen "bonad", frågar sig vän av ordning, och vänder sig till SAOB. Ord på B skrevs tidigt (bonadstexten är från 1919) och det är bra, för då slipper man modernt blajblaj.

Bonad, säger ordboken, är något som hör till en bostads, persons eller ett skepps utrustning eller beklädnad. På så vis förklaras såväl huvudbonad som begreppen varm- och vinterbonad. Vad gäller en bonad man har på väggen beskrivs den så här: ”väfstycke o. d. afsedt att pryda väggar l. möbler l. att tjäna till förhänge l. omhänge”. (Vävstycke och dylikt avsett att …)

Bostad, från början ”boställe”, och boning, orkar jag inte läsa om i SAOB, styckena är ofta långa som attan. Men tittar man på alternativ för ”boning” hos synonymer.se får man listan ”bostad, hemvist, hem, boplats, bo, stuga, hus, boningshus, residens, lya, ställe, tillhåll, vrå, krypin, kvart, bostadslägenhet, våning”. Alla kanske inte passar vattenbufflar, men några.

Senare korrigerade en av journalisterna överraskande nog sig själv genom att säga: ”Det finns en risk att de (bufflarna) kommer – eller chans, ska jag säga – att de kommer tillbaka”. Prima. Risk och chans hanteras vanligen lite hipp som happ, ungefär som de låga och höga oddsen.

Hur gick det till när miljonärerna en vacker dag blev miljardärer?

Äntligen kommer vi till miljarderna som jag talat om i ett par inlägg. Det började med pengarna, faktiskt. Det var inte så länge sen man blev förvånad över att det fanns miljonärer. Mest i utlandet, förstås. Å andra sidan fanns det utländer där det inte var mycket att hurra för om nån var miljonär, i Italien, t ex. Har jag förstått rätt var en miljon lire sådär 6 000 kronor.

Snart blev de svenska miljonärerna miljardärer, det känns som om det gick över en natt. Där börjar det bli många nollor och svårt för en vanlig nolla (inte så nytt skämt, det var bara svårt att låta bli) att räkna till.

Däremot verkar det som om de rent pekuniära sammanhangen dragit med sig verbala konsekvenser. I alla fall noterade jag att de överdrifter man gärna tar till förändras i samma takt. Förr räckte ”en miljon gånger” som en bra överdrift, men utan att ha funderat närmare på saken skriver jag plötsligt om ”miljarder upprepningar” och ”miljarder tv-serier”.

Det finns ännu fler att ta till om man saknar högre tal: biljon, biljard (är inte det nåt annat, förresten?), triljon, triljard, googol (författaren har inte två o just där) och googolplex. Redan i mitten nånstans känns det osäkert om talen betyder nåt eller om de är från språket som talas i Ankeborg. Det får räcka för i dag. Jag håller mig till ”miljarder” ett tag till.

I dag skulle de enorma grottmålningarna kanske kallas massiva

Massiv kritik, massiva attacker och massiv utbyggnad. Lyssna på radio och tv, läs tidningar – det massiva är massivt! Nej då, jag föll inte i en egengrävd grop, det sista var givetvis menat som ironi eller skämt, fenomen som är på tillbakagång. Till förmån för ny ironi man själv inte förstår, måste tilläggas.

Engelska ”massive” har liknande betydelser som svenskan, dels den konkretare varianten med synonymer som ”solid, gedigen, tät, fast, ogenomtränglig”. Den grundbetydelsen är för min del den mest bekanta: man talar om något som inte är i­håligt, men allt­igenom av samma ämne, gediget. Jäpp, så lyder också SAOL:s första innebördsbeskrivning. Nästa, den andra varianten av ”massiv”, tycks vara av modernare och bildligare snitt, och sägs betyda ”kraftig, skarp”. Just den är det man hör i parti och minut.

Nu handlar det sällan om massivt trä, guld och annat som är tätt, fast och gediget, nej, det som nu överväger skulle likaväl kunna heta ”omfattande”. De ”massiva attackerna” i alla krig, t ex. Den ”massiva kritiken” och ”utbyggnaden” (inledningsmeningen) likaså. Funka skulle även ”stor, enorm, kraftfull, allvarlig, svår” med många flera.

Man borde arbeta mer med synonymer i undervisning på alla nivåer. Det är inte kul när allt skrivet låter som frambragt av en och samma artificiella intelligens som hittills inte har lika stor kapacitet som vanligt folk när det gäller att skriva lite levande, liksom. Felet med en själv är förstås ovilligheten att anamma det här stela nyspråket.

En av målningarna i Lascaux. Bild Peter80, Wikipedia

”Nu ska vi grotta i ämnet”, sa en röst i radion, och det första man tänker är att det väl ändå heter ”grotta ner sig”? En koll visar att ”grotta” inte varit ett verb så länge, kanske inte ens i uttrycket ”grotta ner sig”? I upplagan från 2015 har SAOL med ”grotta” som verb

(de vanliga gamla substantivgrottorna undantagna). Innan dess var det ingen syssla man kunde ägna sig åt. Visst går det undan i språket?

       PS Äsch, glömde miljarderna från igår!

Ett vardagsfenomen som folk av hävd använder omskrivningar för

Trots vrål, gap och skrik om språkskit böjs undertecknad (samtidigt) mot allt större ödmjukhet. Alla miljarder upprepningar man utsätts för genom informationsströmmen, om än en modest sådan, får en att tro att man vet en massa. Ja, om modersmålet, alltså. Av världen i övrigt går inte mycket att ”ta in”, som nudtidsmänniskan säger.

Så fort något nytt och okänt uppträder (pratar endast om språket, som sagt) kan det bli kul. En journalist som recenserade en av de miljarder (andra gången ordet används, jag vet) serier som strömmas och konsumeras till vansinne, kallade just den serien ”kackig”.

Vaba? Kackig? Att kalla något ”kackigt” var mig obekant, även om man lätt föreställer sig åt vilket håll betydelsen ligger. De tre stora svenska ordböckerna har inte med adjektivet alls. Wiktionary, däremot, säger att det är vardagligt och betyder dålig, usel, och kortfattat tillägger ”etymologi: kacka”. Man trycker på detta ”etymologiska” ord och får en smålustig förklaring:

(vardagligt, något barnsligt) göra sig av med avföring
Mamma, jag måste kacka.
Fraser: kacka i eget bo

SAOL och SO säger att verbet ”kacka” är ålderdomligt och betyder ”ha avföring”. SAOB, vars artikel om ordet är från 1935, skriver ”(numera bl. arkaiserande o. skämts.; se dock a) göra sitt tarv, träcka”. Om man är rätt underrättad brukar ”träck” ännu användas om djurbajs, kanske särskilt fågeldito.

Lustigt nog skriver SAOL och SO att även ”bajsa” betyder ”ha avföring”, samma synonym som gavs för ”kacka”. Det tycks däremot inte finnas ett ord för själva företeelsen som inte är det halvfula ”skita”, eller det barnsliga ”bajsa”.

Den som legat på sjukhus har lärt sig det finare (och konstigare) som sköterskor kan undra: om man ”skött magen”? Åt äldre ställs frågan ofta (eller var det förr?): ”Har vi skött magen”. Då blir man lätt osäker eftersom man inte vet vilka ”vi” som menas. Äsch, nu glömde jag överdriften ”miljarder”. Den får avhandlas i morrn.

Hör här om de roliga verben "tillskapa, avfölja" och "tillskriva"!

”Paketet har ankommit varuhuset”. Så löd sms-et från en affär där jag beställt något. Det är lika förvånande varje gång: som när en tågvärd ropar ut att ”tåget ankommer Göteborg om fem minuter”. I våra dagar säger de flesta ”ankommer till”. Det är bäst att inte vara tvärsäker, men tecken i skyn tyder på att ordet kommer från tyska ”ankommen” som betyder ”komma till”.

Men sen finns uttryck som ”kommer an på” och annat med ”an”. Det hoppar vi över i dag. Liksom ”ankommen” som betyder skämd, rutten, möglig. Däremot ingår i Sbråks samlingar några ytterligare s k fast sammansatta verb som man börjar skratta när man hör. Varför är det så? Jo, för att åter vända sig till den lysande och klara Monica Åikäs som är språkvårdare på Institutet för de inhemska språken (Finlands språkvård).

Först förklaringen:

Verb som framställa och tillfoga brukar kallas fast sammansatta, medan motsvarigheterna ställa fram och foga till kallas löst sammansatta.

Och så de goda råden:

I många fall har fasta sammansättningar och motsvarande lösa sammansättningar mer eller mindre samma betydelse. Det finns dock ofta en stilskillnad, så att fasta sammansättningar är mer formella och skriftspråkliga än de lösa. Det gäller till exempel avtorka/torka av, ifylla/fylla i, inlämna/lämna in, medta/ta med, uppvärma/värma upp, utdela/dela ut. Språkvården brukar rekommendera att lösa sammansättningar av sådana verb ska användas i vanlig sakprosa för att texten ska bli ledigare.

Det här brukar folk i allmänhet känna av: det låter uppstyltat/komiskt när man i vardagsspråk säger ”skolbarnen efterfrågar annan mat”. I den meningen blir inte heller ”frågar efter” så bra. ”Önskar sig” vore bättre, och i vissa fall kan ”be om” ersätta detta nya, underliga ”efterfråga”.

Döm då om ens förvåning när man inom loppet av några dagar hör en person säga att hon/han ska ”tillskapa” något. Och sedan en som frågar sig ”vem som avföljer vem i sociala medier”. Slutligen en tredje som vill ”tillskriva någon”.

Den första, som tänker ”tillskapa” vad-det-nu-var: det finns ju inget som heter ”skapa till”. Tänk er en skulptör som ”skapar till” ett föremål! Lika illa går det med ”avföljer”. Skulle någon komma på idén att säga ”jag följer av henne på TikTok”. Däremot kan den som vill ”tillskriva” en person helt enkelt ”skriva till” den. Men det låter väl för simpelt.

Tydliga svar på alla grammatiska frågor kan man sig i månen efter

Vad gör man när det inte finns nåt kul att skriva om? Jo, då skriver man om nåt tråkigt. Som dessa gamla uttjatade exempel:

Löftet från alla fyra partier…    Hon är på bägge platser

Alla tre läkare var säkra           Alla fem personer skadades

…fälld på alla 34 punkter         Alla fem bilar som visas upp här har fyrhjulsdrift

Båda uppdrag ska avrapporteras i augusti

Vad säger menigheten? Ska inte substantiven som följer efter alla (och ett eventuellt räkneord), båda och bägge stå i bestämd form? Det här är svårare än jag först trott. Vår efterställda bestämda artikel är dessutom något av en specialare, vilket de med andra modersmål och som lär sig svenska tycker är knepigt.

Om man orkar går det förstås att leta i Svenska Akademiens jättestora grammatik (2 718 sidor), men det börjar bli svårare och svårare eftersom språkvetare och andra vetare vacklar. Det finns i alla fall de som undrar. Till Frågelådan ställdes följande spörsmål: "Kan man använda både bestämd och obestämd form efter båda, heter det båda sidor eller båda sidorna?"

Språkrådets Frågelådan svarar: 

Pronomenet båda används oftast tillsammans med ett substantiv i bestämd form, alltså båda husen, båda böckerna, båda sidorna. Vissa substantiv kan dock stå i obestämd form efter båda. Det gäller de vanliga orden sidor och håll. För dessa substantiv fungerar både bestämd och bestämd form efter båda: Vi tittade noga åt båda håll/båda hållen.

Undantag överallt. Aldrig får man vara riktigt glad. Hör även på det här:

Ett svårt fall gäller substantivets bestämdhet efter alla. Svenskspråkiga väljer en lämplig böjningsform omedvetet. Däremot är det svårt att förklara varför man formulerar sig så som man gör. Inom forskningen på området är det fortfarande inte fullständigt klarlagt hur bestämdhet styrs efter alla.

Så skriver Erika Bergqvist i en kandidatuppsats 2010. Frågan nu, ett och ett halvt decennium senare, är om svenskar väljer samma lämpliga böjningsform som de gjorde då.