Vill folk ha det som de sägs vilja ha, eller hjärntvättas de bara?

Varenda gång vid utbrott som gårdagens, måste man påpeka att man inte är rasande på de enskilda individer som tydligen förväntas underhålla publiken på det sätt som görs. Men det är inte ”kvinnan bakom allt”, som Ernst Rolf sjöng, i och för sig för ett sekel sen, det är ”pengen bakom allt”. Det cyniska uttalandet från vissa medier, ”ge folk vad folk vill ha”, funkar tydligen, folk verkar vilja ha det medier och även politiker vill sälja.

Letar man med vissa nyckelord på nätet hittar man tack och lov några som funderat över saken. Nedan kommer två citat från 2010, kanske säger det sig självt att det är lättare att hitta såna reflektioner från en tid som ligger före den stora digitaliseringsboomen (ursäkta språket).

Per Bauhn (professor i praktisk filosofi), i Barometern, för nästan exakt femton år sedan:

I en demokrati måste medborgarna och deras politiker respektera varandra. Men då fordras att man kommer bort från den enkla modellen ”att ge folk vad folk vill ha”. Det är denna modell som lockar politikerna att manipulera väljarna och som får väljarna att betrakta politikerna som hållningslösa.

Insiktsfullt, framför vad gäller den brutalt ironiska knorren.

Alice Sundman, tidigare kulturredaktör på Länstidningen i Södertälje, sa upp sig, också för nästan exakt femton år sen. Hon intervjuades av facktidningen Journalisten, som skrev:

Hon är kritisk mot LTs sätt att göra tidning utifrån vad läsar- och publikundersökningar visar är mest läst. Det är det materialet tidningen satsar på.

– Det utarmar journalistiken. Man berättar inget nytt och överraskande. Läsarundersökningarna visar inte vad folk vill ha, bara vad de har läst i tidningen. LT vill ge folk vad folk vill ha. Läsarna får inte snubbla över något nytt och de får inte lära sig något. Det är säkert och förutsägbart.

I morgon blir det ännu mer indignation. Denna gång gäller det hur folk förmenas chansen till den serendipity Alice S talar om, fast med svenska ord.

Är man ensam om att reagera inför barnens idoler och förebilder?

Ibland lättar bloggen från sina mer eller mindre klyftiga språkfunderingar och vänder sig

i stället till (och mot) den nya världen. I mångt och mycket bestäms den av mediernas idiotförklaring av människan. Med hennes goda minne. Stor tragik, m a o.

Våra nya folkuniversitet är Sommar och Vinter i radions P1. Inget ont om dessa program i sig, men nuförtiden recenseras och analyseras de i tidningar – på samma sätt som tidigare konst, litteratur, musik o dyl behandlades på kultursidorna. En annan kultur, man kan kalla den ”underhållning”, lyfts också till höjder med hjälp av mediernas genomslagskraft: Mello (som det mest kallas), Allsång på Skansen och program som nog inte borde undgå kopplerilagen.

Brottet koppleri beskrivs i 6 kap. 12 § Brottsbalken, och säger att den som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att en person har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning ska dömas för koppleri.

Osäkert i och för sig om man ersätts i pengar för att delta i program av typen ”gifta sig utan att träffas, vara bonde och söka partner, dejta andra åldringar på hotell”. Men berömdhet väntar om hörnet för deltagarna, särskilt om lite kittlande saker sker inför ögonen på denna tv-serie-publik. Sånt som skapar tittarsiffror, ni vet vad jag menar. 

Hur uniiiika vi människor är hamras i oss av ett förhärskande livsstilsbabbel. Influerare och andra påverkansanalytiker kan ”komma ut” med häpnadsväckande uttalanden: ”ja, jag är en sån tjej som…” och därefter följer beskrivningar av karaktärsdrag, förkärlek för sysslor och fan vet allt. De här ”unika” personerna är märkligt strömlinjeformade. Både till utseende och hur de sätter ihop ord till meningar.

Konstigast är egentligen inte hur de ser ut och låter, utan deras inverkan på den villiga massan. Skrämmande är särskilt de som nu är ”hypergulliga” förebilder för barn. Ofta sjunger idolerna i extremt utmanande kläder och den gängse dansen får väl kallas pornografiskt koreograferad. Om det här hörs inte mycket från den nyss nämnda massan. Är det en annan som fattar allt fel?

Det roterar för fullt i olika kullager (kul-lager*) när världen rör sig

Kul roterande för många: Pariserhjulet i Liseberg, 2010. Bild: Matthew Bargo, Wikipedia

   

En bankanalytiker ljöd ur radiolan och sa: ”utländska investerare roterar ut från USA och in i andra delar av världen”. Nu hör inte något slags ekonomiskt språk till ens talanger, men det gick inte att nonchalera ”rotera ut”. Sammanhanget var att investerare flyr från obligationsmarknaden i USA, vilket jag inte haft en aning om. Larvar mig förstås, jag vet ju knappt vad orden betyder. Men ”roterar ut” är en utmaning.

En noggrann (😜) studie av partikelvebet ”rotate out” på ursprungsspråket visar att det vanligen brukar betyda något som har med ”ersätta, byta ut” att göra. Trupper, manskap och grupper roteras ut i exempel man hittar vid sökningar. Från Reuters, t ex: ”Trump's Pentagon says it will 'rotate' ut some media from offices”. Och varför inte, det pågår ju redan en väldig utrotation i Nordamerika, nästan utrotning, i själva verket.

På svenska uppvisar nätet olika ”rotera ut”. De förekommer i politiska, ekonomiska, tekniska samt byråkratiska texter. Hittar också en sammansättning, ”utrotation”, i en rubrik: ”Nödvändig utrotation av Shekarabi” (Ledarsidorna.se 2024)

Annars finns bara "utåtrotation" i texter från kiropraktorer, läkare och de sjukgymnaster som i dag heter fysioterapeuter. Då handlar det om den mänskliga kroppen. Även om inte så mycket ”roteras ut” ännu, så går det att sätta en stor penning på att det blir mer av varan. Påminns om en tid när allt möjligt ”rullades ut”, det som betydde startade, satte i gång, sjösattes (och då var det inte bara båtar som avsågs).

En informant, E, kallar det här sättet att tala ”garneringsspråk”. Själv har jag brukat säga dekorationsspråk. Det förekommer oftast bland de viktigare människorna med de stora pengarna och/eller dem som är satta att styra över och leda oss andra.


*Långsökt som vanligt och omöjligt att uppfatta av modernt folk. Man kan tänka såväl på ”olika roliga lager” som Joakim von Ankas pengabinge med en massa ”kulor” i, där kulor betyder pengar. Hur mycket måste man förklara?

Det finns ingen som läser bibeln mer än denne gudfruktige man!

I den Wordfil som är en milslång anteckningsbok med utkast till sbråkbloggen, avslutades gårdagens inlägg med ordet ”sekund”, som anger en mycket kort tidsrymd. För några minuter sedan hamnade jag på en sån där sajt där man måste bekräfta att man inte är en robot.

Bara det, för inte SÅ många år sen hade folk svimmat av en sådan uppmaning. Just nu var ordalydelsen lite mer utarbetad, det stod: ”Bekräfta att du är en människa. Det kan ta några sekunder.” Sanningen är väl att det tar fler än några sekunder för många nu levande att bekräfta att de (eller andra) är en människa.

Det ingår inte i Sbråks planer att ta med en president och hans göranden samt låtanden stup i kvarten, men nu är dennes språkbruk ett sådant som s a s inbjuder till uppmärksamhet. Man måste faktiskt få ge luft åt förvåningen man känner av den presidentens sätt att vara, sätt att tala, liksom hans framfart som i ofattbart många sammanhang väcker beundran. Vad i h-e? som han själv skulle säga.

Det finns länder och religioner som har heliga kor, bokstavligt och bildligt. Hos oss finns också heliga kor, men enbart i en bildlig, överförd, bemärkelse. Det är knepigt med andra länders kulturer och språk. Första gången jag hörde arabisktalande använda begreppet ”otrogna hundar” och fler talesätt där (som vi säger) människans bästa vän förekommer, blev jag häpen.

Man är ingen kulturantroplog precis, och ska väl undvika att dyka alltför djupt i hur djur betraktas här och där i världen. Men hos svenska Yle i Finland, ligger en intressant artikel av Haneen Jameel, med inside information, som svensken säger. Artikeln heter ”Religionen, hunden, mamma och jag” (2019) och en central mening är ”Hunden är inte ren, och renhet är en av grundstenarna i religionen”. (Som är islam.)

Tillbaka till den president som hyllas för sin uppriktighet, bl a. Nyligen rapporterade en journalist andra slags nyheter än såna presidenten önskar sig. Då rasade han som vanligt på sin medieplattform – med ord som ”sanning” och ”social” i namnet – och skrev att reportern ifråga skulle sparkas från tv-bolaget hon jobbar för samt slängas ut ”som en hund”.

Frågan är om citattecknen gör uttalandet mildare eller brutalare, men det visar, förutom på hans redan omvittnade människokärlek, även på hans syn på annat i Skapelsen och den gud han säger sig älska. Han har tidigare hänvisat till de ”många” som sagt att samme gud skonade honom (vid ett attentat) av skälet att presidenten skulle kunna göra Amerika STORT igen.

Den språkliga förenklingen vinner, som man brukar säga, terräng

I går handlade det om upprepningar, mest andras. Men ens egna inte är särskilt få heller, tvärtom, i bloggen är de många och nu börjar även de upprepningar som utgör ursäkter för de första snart vara lika många. När detta är sagt (för denna gång) tar de ursprungliga, repetitiva gamla bekantingarna vid. Här är en: Varifrån kommer alla FRÅN?

Nu följer exempelrabblandet: ”Han varnade Iran från att slå tillbaka”. Den mycket användbara ”Svenskt språkbruk” har undertiteln ”Ordbok över konstruktioner och fraser”. Just sådana har människor fått hjälp med om de tvekat i sitt yrkesmässiga skrivande. Alla andra också, förstås.

Den sällsynte sate som slår i den boken finner att kombinationen ”varna från” inte är med. Där står enbart ”varna någon för något” eller ”varna någon för att göra något, alternativt ”varna någon att göra något”. Inte heller finns i denna ordbok ”stoppa från” som i exemplen ”Harvard stoppas från att ta in internationella studenter” och ”…besluten att stoppa utländska studenter från utbildning på amerikanska lärosäten”. Här passar ”neka(s)/hindra(s)”, som i ”Harvard nekas/hindras ta in…” respektive ”…besluten att neka utländska studenter utbildning på…”

Ytterligare exempel är ”han skulle förbjudas från att vistas där”. En bestämd språkkänsla i ens inre skriker ”han skulle förbjudas att vistas där”. Eller har jag fel? Den hjälpsamma ordboken säger ”förbjuda något” samt ”förbjuda någon att göra något”. I våra dagar kan man inte begära att alla överflödiga från ska intressera så många. Men ett i högsta grad osäkert språk håller på att flyta in i våra ögon och öron.

Det borde man skydda sig från. Eller för? Kanske mot? Faktum är att Svenskt språkbruk har med alla dessa ihop med ”skydda”. Men exemplen som ges tyder på att det möjligen existerar finlirsskillnader mellan dem som fan vet vem/vilka kan antas känna till. För verbet ”värja” ger ordboken enbart ”värja sig för” och ”mot”, medan från lyser med sin frånvaro. Däremot visar en nätsökning att det språkvetare kallar ”bruket” (vad majoriteten använder) har bestämt sig och säkert värjer sig från det slags text som skrivs i denna sekund.

Våra dagars människa upprepar sig för mycket på perrongerna

Vår tid är en historielös soppa, hör man generationskamrater muttra. De säger inte exakt så, de utelämnar vanligen soppan. Utan egen stor kunskap i historieämnet är jag inte skickad att prata om saken. Men det går ändå att förstå vad muttrarna menar: när det gäller modersmålet är det ju lätt att se hur det åker ner i glömska medan ett annat slags pladder brer ut sig.

Säger nån ”säkerställa” en gång till osäkrar jag den pickadoll Joseph Goebbels sägs ha nämnt på ett ungefär, fast han kanske inte alls har det. Skriv meningen ”När jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver” och hamna hos Hexmasters faktoider, där smått och gott slaktas, alternativt läggs till rätta.

Ofta hörs (och ses) t o m kombinationen ”säkerställa säkerheten”. Det är då man måste rådbråka sitt anfrätta minne: Vad i helsike sa svenska människor innan de ”säkerställde” än det ena och det andra. Levde vi i en tid när inget säkerställdes?

I vilket fall som helst kunde INGEN upprepa sig så ini bänken, det fanns inte särskilt många plattformar (”perronger”, som informanten M fått för sig att det heter) att upprepa sig på.

Å andra sidan hör och ser man även andra (än en själv) upprepa sig stup i ett. Det gäller t o m folk i 30–50-årsåldern, därefter tar kanske vanlig gaggighet vid. Perrongernas fel, som sagt.

En som upprepar sig väldigt ofta är en av världens största s k ledare, president för ett stort land. Folk som flockas runt honom bedåras, som det låter – och ofattbart nog – av storstilade ”handlingar” och tal. En sak han upprepat ett antal gånger är en insikt i krigföring och dito analys. Apropå den allvarliga konflikten mellan Israel och Iran gav han nyligen besked:

De kommer inte att bråka nåt mer. De är färdiga. De har haft ett stort bråk, som barn på skolgården. Du vet, de slåss som fan och man kan inte stoppa dem. Låt dem slåss i två, tre minuter, sen är det lättare att stoppa dem. (DN:s översättning)

Natochefen som sitter bredvid och lyssnar till taktiken, lyssnar, nickar och ler. Det är så att man glömmer bort ”säkerställa”. Irritationen över ordet glider, om än för en stund, in i den glömska en nutidsmänniska måste ha som utväg cirka googolplex antal gånger per dag för händelser, skeenden och uttalanden, denna gång inom storpolitiken.

Alla företeelser "från helvetet” är väl snarare ”larviga utav helvete”*

Om det nu är lätt att själv irritera sig över förändringar i såväl svenska ordförrådet som grammatiken kan man alltid glädjas åt att kommande generationer slipper en del av dessa irritationer. Det kommer förstås nya, men en övergripande känsla är att språket snart inte är nån ”big deal” för så många. Vad var det då som senast frambringade (frambragte, för en del) en räcka osande eder i ens eget vardagstal?

Jo, det handlar om ett 3–4 cm långt kryp, den ludna larven ekprocessionspinnare: ”I danska medier har den kommit att kallas ’larven från helvetet’, eftersom larvens hårstrån är giftiga och kan framkalla både utslag och andningssvårigheter”. (Aftonbladet, 19 juni i år) Den kommer nog att kallas likadant i svenska medier, uttrycket ”från helvetet” har sedan länge accepterats och omhuldats som ett appositionslån från engelskan. Kanske hör det till skaran ”epitet, jag är osäker. Det enda som ligger fast är att uttrycket har stört mig sedan det började användas. 

Tyska nunnan, illustratören m m, Herrad av Landsberg (f ca 1130),
 föreställer sig helvetet så här. Del av målning. Wikipedia

Amerikanska Merriam -Webster beskriver ”from hell” på följande vis, under rubriken ”fraser”: ”being the worst or most dreadful of its kind”, det värsta och hemskaste i sitt slag. 

M-W ger exemplet ”a vacation from hell”: som en nitisk svensk översättare lätt skulle kunna kalla ”en helvetisk semester”. Det sker tyvärr ytterst sällan, många föredrar nog anglicismtypen

”en semester från helvetet”.

Tänker i alla fall citera och prisa de översättningssajter som gör försök att låta svenska.

Bab.la väljer för ”Welcome to the honeymoon from hell!” den inte helt jätteklyftiga, men ändå: ”Välkommen till helvetssmekmånaden!

Reverso, visserligen AI-baserad, får till “Jag har haft en hemsk dag”, av ”This has been the day from hell”. Och på samma sätt “Han fick världens dunderförkylning förra veckan”, av engelska ”Last week he got the cold from hell”.

Glosbe, slutligen, ger ”Därför kom jag till denna förbannade ö”, för ”That's why I came to this island from hell” Samt det mycket svensktklingande “Herregud, det var en helvetisk tur” som översättning av ”My God! That was the ride from hell! Det är inte bara sent på jorden, det är för sent för orden, fraserna från helvetet har redan blivit bofasta.


*Eller larviga som fa’an