Jesus har antagligen lämnat adventskalenderbusinessen för gott

Lyx och lycka för många barn på den tiden. Uppfällbar julkalender (1959), bild: Jonn Leffmann. Wikipedia

Sbråkbloggen sysslar vanligen med språk, men en svart dag som denna är det svårt att låta bli annat. Ett mejl (man borde inte acceptera affärers ”medlemskap”!) i förra veckan löd: ”Sista chansen att ta del av förturen av Black Week”. I begreppet Black Friday är svart inte längre en signalfärg för elände utan köpfest (färgen svart har lånats av ekonomistiska industrin). Sen utökade handeln detta, från en sketen fredag till en glädjefylld Black Week.

Butiken som skickade mejlet, gav undertecknad sista chansen till förtur av denna vecka. Fundera på orden. Det innebär ett par veckor av köpaköpaköpa innan nästa köpaköpa (jul). 

Ett av våra äldre varuhus mejlade om sina adventskalendrar för vuxna (!), bl a dem med skönhetsprodukter. De kostade mellan ett par hundra och fem tusen. En bokhandel erbjöd inte kalendrar, men utropade: ”Äntligen tid för julefrid”.

Det vill jag lova.

I nån generation före min lekte barn med kottar och vedträn (i dockkläder), i min barndom fick adventskalendrar våra ögon att tindra. Bakom varje dags lucka ("inte öppna innan!") fanns kanske bilder av ett äpple, ett ljus, en lucia. Jag och mina kompisar tillhörde inte religiösa familjer, men för lucka 24 hade vi en stark önskan: måtte det vara Jesusbarnet i krubban!