Nu är det här inte ett fall där man tar fram sin strängaste tantröst. I bloggen målsöks (va? Krigsterminologi!) endast proffsskribenter/-talare med långa utbildningar. Föreställer man sig i alla fall med tanke på vilka yrkeskategorier det brukar gälla. Med barn och vanligt folk bråkas här icke (normalt). Nej, vad som nu uppenbarade sig var min egen perplexitet inför det skedda. Och hör nu här:
”Trädlöv” finns inte i någon av de svenska tre stora ordböckerna. Ej heller ”trädblad”. Samma gäller "perplexitet". Jo, förresten, det sista ordet finns belagt (i SAOB) på några ställen mellan (ungefär) åren 1600 och 1800. Ibland överraskar en språket rejält, det må man säga.
Kanske har ingen känt behov av att utpeka ”trädlöv” – när det talats om löven på träden. Eller bladen. En ytlig kontroll av saken visar att bladen och löven kan användas synonymt. Fast vid närmare eftertanke går det inte att säga boklöv och mena bladen i en bok. Å andra sidan kan såväl boklöv som bokblad vara bladen, löven, på en bok, trädet, alltså Det är tur att folk inte läser så mycket: problemet kommer inte att behöva uppstå.
Vad gäller ”perplexitet”, som inte heller finns, så har engelskan dock substantivet ”perplexity”, det man kan känna inför allt möjligt. Detta är första gången jag kan använda språkvetarnas vanliga, glädjefyllda, knep, när ett ord beter sig så här. Tänk er att jag är ett språkproffs och mitt riktiga jag klagar inför detta proffs: ”Perplexitet” finns väl för attan inte på svenska?” Då svarar det språkfolk jag tillfälligt föreställer: Joho, det gör det visst, SAOB har med belägg!”
