 |
| Del av bild under uppslagsordet "fossil" (Wikipedia), upplagd av Adgberg |
Det händer att ungdomar stoppar in en i ett fack som har namn från ett annat språk: ”typiskt för er boomers”. Det där ”boomers” är så löjligt att man saknar ord. Nästan. Här kommer några i alla fall: varför tillgripa ett engelskt begrepp för folk som hör till efterkrigsgenerationen (läste att den är född mellan ungefär 1945 och 1965)?
Vad som menas är ”äldre, gamla” och kanske ”åldringar”, som nog också kan heta ”äldreäldre”. Det där sista är ett roligt påhitt. Antagligen hör man själv ännu till de ”yngreäldre”. Generellt är folk känsliga vad gäller ålder. Själv kallar jag mig omväxlande ”gammal kärring” eller ”gammal tant” beroende på vem som lyssnar.
Då händer det att människor studsar till och säger: ”Du ska inte dissa dig själv”. Det är konstigt. Eller reagerar de på ”kärring” och ”tant”? Nej, man kan misstänka att det är ”gammal” som låter fult. Man påminns om det där försöket att kalla gamla för ”årsrika”. Vem blir lurad av det, kan man undra. Det blir bara som med andra genanta sanningar: ”vi hittar på ett annat ord så låter fenomenet inte så illa som vi tycker att det egentligen är!” Lycka till med de försöken! Nej, såna tankar måste nog opereras bort, var de nu sitter: i lill-, stor- eller reptilhjärnan.
Man kan som omväxling kalla sig själv dinosaurie eller fossil. De förra dog ut för 65 miljoner år sen, de senare, cyanobakterier från arkeiska stenar i västra Australien, är 3,5 miljarder år gamla. Med tanke på deras ålder känns det märkligt att ens eget modersmål hinner bli ett fossil inom ens egen livstid, även om man är en boomer.
