Det går m a o inte att vara så besk och ilsken som utlovades igår. Gårdagens irritation kom av DN:s rubrik ”Är svenska litteraturkritiker en inavlad human centipede?” Halva meningen, ”är svenska litteraturkritiker”, gick bra, sen gick jag bet. ”Inavlad human centipede”, få se nu…
Så är det för läsare, lyssnare och tittare idag: man måste slå i böcker och på nätet. Förr hyste jag en elitistisk hållning när det klagades på svåra ord i texter. Jag föreslog ”slå upp dem”, men folk ville ha dem förklarade. De kunde gälla ord och begrepp som ”fåfäng, det går på ett ut, forcera” och annat som finns på högskoleprovet numera. För egen del fick jag problem med den humana centipeden. ”Inavlad” är bekant.
 |
| En scolopendra fotad av Eric Guinther, Wikipedia |
Efterforskning gav vid handen att ”centipede” är engelska (sedan länge) för ”tusenfoting” (även om ”centi” betyder ”hundra”). Av någon anledning fanns djuret inte i mitt ordförråd. ”Human” lät förstås kul för den som inte gillar tusenfotingar och gråsuggor utan tycker att de ser äckliga ut. Men de kan ju vara snälla för det.
Forskningen ledde vidare. Det var inte ”human” som avsågs i den betydelse en äldre svensk tänker sig, utan det mer konkreta ”mänsklig”, allt för att passa i den (uppenbart) spydiga rubriken. Det hänvisades (refererades) tydligen till en skräckfilm av det mer smakfulla (den som inte är lättäcklad kan googla) slaget, ”The Human Centipede, från 2009.
Men om ens egen person var överårig redan då, blir det svårt att fatta. Å andra sidan, tänkte jag ödmjukt, skriver man själv om företeelser som Snoddas och andra relikter, så det blir inte heller lätt för dagens mediefolk med tolkningsföreträde. Men de ”underhållningsdetaljer” som refereras till i dagens nyheter och Dagens Nyheter har nog snart inte mer än en fem-tio år på nacken. Det som numera kallas publiken får det inte lätt.
