Det är de många återkommande, exakt likadana, fraserna som får en att antingen illvråla eller dö av leda. Bakom ligger givetvis det faktum att man hör alldeles för många röster babbla och, känns det otäckt nog, rikta sig till en. Förmodligen har medieöversvämningen medverkat till att förvandla folks hjärnor (i alla fall min) till schweizerostar med mer luft i än ost.
 |
| God, trots allt. Bild Dieter Seeger, Wikipedia |
Engelskspråkiga använder betydligt fler possessiva pronomina och säger sålunda: ”I hurt my leg” eller ”she put her hand on his shoulder”. I och med senaste halvseklets engelsklavin säger svenskar ”jag skadade mitt ben” i stället för det tidigare, som hade bestämd form på det man fick ont i: ”jag skadade benet”.
Beträffande kvinnan som ”la sin hand på hans axel” så sa man vanligen ”hon la handen på hans axel”. Vi var så smarta förr att vi förstod vems hand det gällde. Fast numera kan man höra ”hon la hennes hand på hans axel” och då börjar det bli relationsproblem om inte annat.
Det är den sortens upprepning av översatt engelska som stör ett fåtal personer. De som anammar skiten gör en god tjänst åt såväl Google Translate som AI. Slutprodukten, som det heter, blir varken det ena eller det andra språket, utan ett mischmasch.
Låt oss efter ostliknelsen även ta en säsongsmatbit ytterligare: vi är ju i tidszonen för smör, ost, sill – och ägg. Efter att ha fått mejl och sett annonser från olika matvarubutiker undrar man hur det är möjligt att det ännu finns de som framhärdar med äggstrapriser och äggstaerbjudanden. Är det bara jag som har en alltför känslig uttråkningsnerv?
