Visst, det gäller äldre människor som inte har den braiga smaken att hänga med i alla nya ord och uttryck, men det går ju att se det från ett annat håll. Har det inte under lång tid varit väldiga diskussioner om inkludering? Det betyder att alla ska innefattas i gemenskapen. Det är kanske mycket att begära ett språk som användes för tio år-tjugo år sen sen? Nu måste man slingra sig fram som en orm och ständigt anpassa sig till den lika föränderliga omgivningen.
Det förekommer säkert tusentals språkförändringar per år, eller fler. En talk show i radio, emellanåt intressant, men mest vimsig och använder sånt språk informanten M och undertecknad har svårt för, pratade i ett avsnitt om huruvida man känner sig ”grundad”.
Det var då en j-a användning, tyckte jag på mitt finstämda vis. Eftersom det handlade om sånt som har med mind-mapping-världen och pratarnas inre ”resor” att göra, förstod man så småningom att ”grundad” just i det samtalet betydde nåt i stil med ”fast förankrad i sig själv” (mja, det låter också metafysiskt). Förmodligen menade de att man känner sig trygg och lugn och lite nöjd med sig.
Som tonåringar under en sedan länge förgången era hände det att vi ”grundade” med lite mat eller kanske ett glas eller två av något innan vi gick ut på nöjeslokaler. Det var ett annat grunda det. Kanske förstod inte de som var gamlingar på den tiden heller. Fast det tror jag att de gjorde. Nu är tiden så modern att den bara är modern i högst några månader och människor kan inte längre tala med varann mellan generationer. Inkludering, jo, pyttsan.
