Anledningen har ibland fått namnet ”vittnesmål”: att det handlar om en önskan att vara ett vittne som berättar hur språket till helt nyligen lät och såg ut, i alla fall i ens egen föreställningsvärld som halvbildad 75-åring. Ibland har detta vittnesmål kallats ”arkeologiska studier av språket”. Man får ju faktiskt tamejfan gräva i sitt minne efter det som varit ens modersmål. Visst kan det finnas åldersglömska inblandad, men enligt omgivningen – om den inte barmhärtighetsljuger – så är man ännu inte totalt tappad bakom en folkvagn.
Nu ska grunden till detta frenetiska skrivande specificeras ytterligare en smula: om det är så att allt som slängs ut på nätet ligger där i evigheters evighet, amen, så är detta ett försök att skriva in sig i just den evigheten. Eftersom bloggen är anonym existerar inget stort egenintresse. Framtiden kommer inte att veta vem som ligger bakom. Förhoppningen är att någon någon gång, om det så bara är en humanoid, ska kunna dra liiiite nytta av Sbråk.
Nu till senaste språkskiten. En van radioreporter sa om person: ”Han varnar honom för att vara försiktig”. Med kännedom om att vi alla kan säga fel, kan man väl ändå få tycka att journalister inte bör missta sig så ofta om nu sker. Här upphävs ju själva uppmaningen: varna någon för att vara försiktig, låter väl knappast troligt, uppmana någon att vara försiktig, måste användas.
Att samma reporter även sa ”i avsaknad på” är väl sånt man får svälja numera, liksom att en kollega dessförinnan berättade om någon som ”såg upp mot” en person som förebild. Det har hetat ”i avsaknad av” och "se upp till” den man beundrar. Anser läsaren av dessa rader att det här är petitesser så hoppa icke in på denna blogg nån mer gång. För fasiken.
