Den sjöngs med samma röster om och om igen, men stämmorna var stabila under kvällen och även in på natten och uppenbarligen inte påverkade av de starka drycker som man förstod att sällskapet självt intog. Men det är fortfarande konstigt att man valt den, ungdomarna lät och såg ut som om de var födda långt efter ”lalalalalalalalalalalala…”.
I går anspelade bloggen också på kanondebatten, och apropå stämmor: med en aningens syrlig sådan. Hur i all världen ska någon kunna enas om en s k kanon? Alla människor tycks ju ha en egen, låt dem ha det, då. En gammal informant, P, sa ”Det räcker väl med vad man själv utsattes för: vettig utbildning och uppfostran”.
Det där med att alla har sin egen kanon visar sig stup i kvarten. I Spanarna (P1) talades om en film man ”måste” se. Frasen hörs ofta. Frågan är hur mycket en medelmedborgare MÅSTE stoppa i sig av kultur (och underhållning) som andra anser vara ett måste?
Nyligen satt jag i ett sällskap där en bok av en svensk författare nämndes. På frågan om vilka som läst den, svarade jag nekande. En person sa då – fermitet i rösten – att den ”mååååste du läsa”. Det handlade inte om A Strindberg, E G Geijer eller S Lagerlöf utan en sex-sju år gammal roman. En ytterligare släng löd: ”Det hör till allmänbildningen att ha läst den”.
Vår samtid verkar inte klara av den slags skola som både undervisade och uppfostrade barn i ens egen barndom, så enkelt som informanten P la fram saken, men från min horisont känns det, jag menar känns, så här i efterhand, som om fler barn då fick chans till en hygglig skolunderbyggnad. Även om man själv inte hörde till de duktigaste, mest intresserade, klyftigaste, gavs möjligheter att komma igen senare. Om man ville. Sen är det inte så att alla måååste ha sett och läst vad andra anser vara tvunget.
Man ber bara till skolgudarna om en så likartad grund som är möjlig för så många som möjligt.
