Simmat till Åland har säkert folk gjort nyligen, men ej "summit"

Antecknade som vanligt några ord ur radion: ”…som försedde planen med bränsle.” (Det gällde flygplan, förstås.) Den svaga verbböjningen tar över, det blir väl enklast så för dagens människa som inte tränar sitt eget språk utan låter andras flyta in i medvetandet. Lars-Gunnar Andersson, professor em i modern svenska, skrev i GP (2024) att vi är många som

minns distinktionen mellan starka och svaga verb från skolan. Springa har stark böjning, springa–sprang–sprungit, medan vila har svag, vila–vilade–vilat. De starka verben byter vokal mellan olika böjningsformerna, de svaga lägger till en ändelse med d eller t.

Den starka verbböjningen är flera tusen år gammal, enligt L G A, men de flesta svenska verb böjs svagt, liksom nya verb: ”Engelskans hint (antyda) lånas in och ges svag böjning: hinta–hintade–hintat. Ingen lanserar stark böjning: hinta–hant–huntit.” Som i vårt slinta–slant–sluntit. Om det nu finns någon som över huvud taget använder verbet slinta undviker nog denne någon de senare tempusformerna preteritum och perfekt. LGA om saken: 

Sally Bauer hyllas när hon summit över
 Ålands hav, 1938. Wikipedia

”En del av oss växte upp med simma–sam–summit, men i dag är simma–simmade–simmat närmast allenarådande. Förändringen passerade utan debatt och irritation. Många har bytt från stark till svag böjning under livets gång utan att ha ägnat det en tanke”.

De här gamla formerna skrider väl in i folks dimmor olika snabbt. För egen del säger jag ibland ”sam”, och vid enstaka tillfällen ”summit”. Då är det på skoj, vilket i alla fall ingen förstår: ”hon pratar ju alltid så gammaldags och konstigt!”

Denna förändring skapar ibland irritation, skriver L G A, och nämner att en del säger har växt i stället för har vuxit. Den irritationen känner jag av. En gång böjdes växa med stark böjning: växa–vax–vuxit. Därefter kom en blandning av stark och svag böjning: växa–växte–vuxit. ”Nu är tendensen att den svaga böjningen helt tar över”, skriver professorn, och påminner om att barn ofta ”försöker lansera” gedde (ge), fådde (få) och gådde (gå).

Ge det några år bara, så lyckas nog barnen (påstår inte L G A utan pessimisten som skriver här).