De behöver inte bråka, men inte nödvändigtvis hurra heller. Skriver jag kallt trots att ett sådant yttrande stämplar en som ett slags konspirationsteoretiker.
Visserligen är man en något mildare variant av den vanliga typen, och det är i alla fall inte många som tar denna språkintresserade sort på allvar. Ja, förutom en del språkvetare som – och här kommer det märkliga – kliver upp på nästa trappsteg av besserwissrarnas utsiktstorn. För vad är den som vill desarmera en ”polis”? Jo, en i sina egna ögon ännu ”klyftigare” polis!
Det skojiga i just den här kråksången är att vi alla tar i och har mer eller mindre fel när det gäller språkhantering som inte är någon absolut vetenskap. (Hör på ödmjukheten, man skulle kanske bli språkvetare och tala till och för folket…) Det avsnitt av Språket som satte i gång dessa tankar hade titeln ”Så hanterar du en språkpolis”.
Hyser man starka åsikter om språket buntas man ihop med alla andra s k språkpoliser. Vi har lika mycket gemensamt som ALLA i samma ålder, ALLA gamla svenska kärringar, ALLA från södra Sverige. Epitetet är m a o inte så plågsamt. Men man måste ju fajtas för andra språkpoliser, inte sant?
Experten i detta fall, mildstämmad (mitt påhitt) och medelålders, propagerade för att inte ”trilla ner i irritationsfällan” (den språkpoliser kan ramla i), för det är ju ”ganska jobbigt att vara irriterad”. Jag hade fullt sjå själv att inte falla ner i den, eftersom såväl expert som programledare och en ur allmänheten talade om att ”adressera” frågor. Deras ”adressera” tolkade jag som ”ta upp/ kommentera frågan” eller kanske något annat.
Visserligen är man en något mildare variant av den vanliga typen, och det är i alla fall inte många som tar denna språkintresserade sort på allvar. Ja, förutom en del språkvetare som – och här kommer det märkliga – kliver upp på nästa trappsteg av besserwissrarnas utsiktstorn. För vad är den som vill desarmera en ”polis”? Jo, en i sina egna ögon ännu ”klyftigare” polis!
Det skojiga i just den här kråksången är att vi alla tar i och har mer eller mindre fel när det gäller språkhantering som inte är någon absolut vetenskap. (Hör på ödmjukheten, man skulle kanske bli språkvetare och tala till och för folket…) Det avsnitt av Språket som satte i gång dessa tankar hade titeln ”Så hanterar du en språkpolis”.
Hyser man starka åsikter om språket buntas man ihop med alla andra s k språkpoliser. Vi har lika mycket gemensamt som ALLA i samma ålder, ALLA gamla svenska kärringar, ALLA från södra Sverige. Epitetet är m a o inte så plågsamt. Men man måste ju fajtas för andra språkpoliser, inte sant?
Experten i detta fall, mildstämmad (mitt påhitt) och medelålders, propagerade för att inte ”trilla ner i irritationsfällan” (den språkpoliser kan ramla i), för det är ju ”ganska jobbigt att vara irriterad”. Jag hade fullt sjå själv att inte falla ner i den, eftersom såväl expert som programledare och en ur allmänheten talade om att ”adressera” frågor. Deras ”adressera” tolkade jag som ”ta upp/ kommentera frågan” eller kanske något annat.
Det är säkert min höga ålder som får mig farligt nära irritationsfällan, ”adressera” betyder något helt annat i min tillvaro. Men det är bara att ta till sitt vanliga knep för att inte bli alltför upprörd: vänta ni bara ett kvarts sekel eller så, så ska ni få se på allehanda gropar att falla i!
Ändå engagerade det mig så pass att jag inte är helt uppkommen ur fällan än – dock utan att vara trött – och det kommer säkert mera från denna fångenskapssits i morgon. Var så säker.
Ändå engagerade det mig så pass att jag inte är helt uppkommen ur fällan än – dock utan att vara trött – och det kommer säkert mera från denna fångenskapssits i morgon. Var så säker.
