Det var varken berömmande eller dömande, men rätt så adekvat, kan man tänka så här nästan tre kvarts sekel senare: ett vänligt klagomål på en bråkig unge. Utan att ha det minsta på fötter törs man ändå gissa att uttrycket är ett av de tusentals som försvinner. Men vänta, AI skriver på ett vackert vis om de som är ”lite egna”, att det mestadels avser ”något positivt" om deras "personlighet eller stil”. Tack för det, konstgjorda intelligensen.
Här hoppar jag plötsligt fram och tillbaka mitt i pågående text: Ser nu att jag i första stycket påstod att "fabulistisk" inte existerar: det var delvis fel. Slår man i alla tre stora ordböckerna får man åtminstone napp hos den äldsta (typiskt), för där finns substantivet fabulist. Beläggen är från 1780 till 1900, drygt. Det betyder (inte svårt att gissa) ”en som skriver fabler”. Men det är ju inte sant i detta fall, gallimatias verkar lämpligare.
Varför kändes då ordet så passande, inifrån ens själ, liksom? Jo, antagligen förväxlade jag det med rabulist. Eller åstadkom en kontamination, grammatisk term för sammanblandning av synonyma eller besläktade uttryck (Wikipedia). I SAOL och SO beskrivs rabulisten som ”folkuppviglare, politisk bråkmakare”. SAOB ger, i kraft av sin ålder, aningens mer märgfulla synonymer, bland dem ”lagvrängare”.
Rabulisten har innebördssläktskap med ”rabies”. Det, i sin tur, betyder ”raseri, galenskap”. Cirkeln är sluten: raseri är vad man känner vid betraktandet av det samtida modersmålet.
