Carpa del 1: Det finns ett redan, men det stavas med k!

Den ordbok, SO, som igår och på denna plats talades om i lite småspydiga ordalag vet jag egentligen inte så mycket om. Det är en allmänmänsklig svaghet att yttra sig om det ena och det andra på ett pikande (eller rent hätskt) vis. Så for man får mer kunskap måste man mildra sig. Men när det gäller SO (och föralldel den publikfriande SAOL) tänker jag inte ta reda på så mycket mer. Då kan jag fortsätta vara småspydig.

På Svenska Akademiens hemsida (under fliken svenska språket) står följande:

SO kom ut i tryckt form år 2009 och utgör en ingående beskrivning av det allmänna ordförrådet i modern svenska. Tyngdpunkten ligger på ordens betydelse och användning i kombination med historiska uppgifter. Ordboksappen speglar detta innehåll.

Användning och beskrivning av ordförrådet i modern svenska, man tackar. Säger bara chilla.
Men om ”chilla” tagits upp som verb i Svenska Akademiens ordlista, SAOL, så har inte ”carpa” hunnit till någon av de tre ordböckerna. Än. Jag säger det igen: Än!

Jo, det finns ett ”karpa” i SAOL (senaste upplagan, 2015). Det är ”karpa upp sig” som betyder ”repa sig, bli bättre” och ”karpa åt sig” som betyder "roffa åt sig". Med tillägget (finl. vard.). Ordet är alltså vanligast förekommande i finlandssvenska och är även vardagligt. 

I SAOB står om ett verb "karpa" som är ljudhärmande, det beskriver vissa fåglars läten. Ett annat "karpa" är förmodligen uppkommet gm metates av kapra. Metates innebär att ordet omformats till att passa in bland mer ”välkända” bokstavskombinationer i språket i fråga. Företeelsen är släkt med folketymologi. I en text hittar jag exempel som "andvändning" för användning, "rhorodendron" för rhododendron. Vi brukar alla ha såna exempel inom familjen.

Men det ska till en myckenhet av tid och missuppfattningar innan ett ord hamnar som variant i SAOB. Man ber till språkguden: låt inte karpa slängas ut och carpa komma in!

Och en annan som fortfarande slappar emellanåt

Ju mer man håller på så här (bloggar) desto mer blir det. Den ena tanken föder den andra och det är synd att inte såna här krafter kan av- och omledas för då skulle de kunna driva den evighetsmaskin folk länge velat uppfinna.

I alla fall: detta är ingen tid för språkpurister. Det skulle vara intressant att för en liten stund få höra hur snacket går när Svenska Akademien resonerar sig fram till vilka ord som ska tas med i SAOL (t ex) och vilka som anses ha gjort sitt.

"Chilla", som togs upp igår, finns med i den senaste ordlistan, den från 2015. Givetvis förekommer "chilla" även i den SO (Svensk Ordbok) som tycks fungera som en förstuga för såna ord som man (sbråkmakaren) ställer sig tveksam till. Efter denna farstu släpps de in i stugvärmen, SAOL, och sedan är det bara att chilla på.

På https://svenska.se/ finner man de tre ordböcker Akademien arbetar med: En gammal (men fyllig) rackare som ännu inte är klar (SAOB), en ordlista, SAOL, som förr (alltså för ca 20 år sen) ansågs utgöra samtidens mest ”korrekta” och/eller ”etablerade” ordskatt, den som kallades svenska språket.

Nu vetefanken.

Ja, och så finns farstun, som sagt, där ord står och stampar. ”Chilla” har lyckats komma igenom tamburen/fastun/hallen och in i storstugan SAOL. Förklaringen av ordet  – i den händelse ni kära läsare ännu inte börjat använda det – är ”softa, ta det lugnt”.

Men hoppsan! Ni har ännu inte ens börjat säga ”softa”, säger ni? Samma här. Det är sällan jag softar eller chillar. Det händer att jag ”tar det lugnt”. Eller ”slappar” som väl egentligen är ett rätt modernt slangord?

Här går det undan. Det gäller att redan i dag tala det som i morgon är etablerad slang. Akademien visar vägen, kalla inte medlemmarna stofiler, de är snabbare än tåget. Eller ja, den liknelsen har kanske upphört äga sin innebörd. I själva verket upplever vi både ord- och tågkaos.

Chilla och carpa – om dessa sysslor finns en del att säga

Inte befinner man sig i framkant precis, snarare ligger man i ett bakvatten och flämtande håller på att drunkna.

Men trots detta är man ändå och även bra på att chilla och carpa, det bör framhållas. En kompis föreslog ett biobesök och eftersom dagen ändå var vikt åt att chilla drog sig undertecknad ut ur sitt bo. Väl på biografen pekade kompisen på några plakat där fördelar med att gå på bio stod uppräknade: Avkoppling, nya perspektiv och allt det nu var. Men där stod också att biogåendet var ett sätt att ”carpa” på. Vi gissade på detta okända och nya ords innehåll och visst gissade vi rätt! Men särskilt nytt var det inte.

I en tidning som handlar nästan uteslutande om språk, främst det svenska, fanns en förklaring till ordet redan 2013, vilket är länge sen i dessa snabba tider. Jag citerar:

Latinets carpe diem, ’fånga dagen’, har gett upphov till det svenska verbet carpa, ’ta till vara på, passa på, njuta av’. ”Klev upp tidigt imorse för att carpa dagen på bildmuseet”, skriver en bloggare. Verbet används ofta i sammansättningar. På mikrobloggen Twitter skriver en användare ”Här sitter jag och hammockcarpar sommaren i sovtröja”, och en annan ”Och här sitter jag och ensamcarpar i baren”.

Ett  par nygifta chillar, carpar och glor i mobilen

Så långt denna språktidning vars rykte är bättre än några av oss (någon, kanske…) anser att det borde vara. Den där förklaringen luktar ordboksbeskrivning lång väg och kan få en att tro att ordet är rejält etablerat. Bäst att slå i lexikonen. Ett bra ställe är där SAOB, SAOL och SO gifter sig, som det skulle heta om man talade om smaker i matrecept. 

Förresten, vadå "det svenska verbet carpa"? Dessutom heter det inte"ta tillvara på". Aja baja, språktidning.

Mer chilla och carpa i morgon, även om det är denna dag som i dag är som brukar carpas. 

Handen på hjärtat: är det ofta man promenerar i parker?

Nä, det blir ingen picknick för Sverige efter detta val. Ej heller en promenad i parken. 

Men politiken får klara sig utan undertecknad som i stället undrar varför folk härmar alla ”festliga” (ironicitattecken) uttryck de hör utan att ta reda på varifrån de kommer. Förstår att jag låter sträng, men det är väl ändå föga troligt att människor kommer att göra som jag säger. Har ju märkt förr vilken fruktansvärd impact – alltså inverkan, påverkan, inflytande (som det kan heta på svenska) – man har på omgivningen. (Mer ironi, en gren man blir allt bättre på.)
Nej, folk fortsätter med sina picknickar och promenader trots att uttrycken stulits ord för ord från ett annat språk. När det nu finns massor av fina saker man kan säga på sitt hemlands vilda tungomål i stället. 

Att nåt blir – eller inte blir - en picknick samt att något blir en promenad – eller inte – i parken, kan på svenska heta ”busenkelt (eller ”inte busenkelt”, ni hajar principen) eller kanske ”lätt som en plätt”, som föreslagits förr i denna blogg. Vidare kan grejer komma att bli en ”lätt match” eller ”en baggis”. Det finns sånt man inte kan "snyta ur näven, göra i en handvändning” eller ”skaka ur ärmen” (som nog mera har betydelsen ”improvisera”).

Alltså: det är inte nödvändigt att ta vägen via engelska parker och picknickar för att säga att något är enkelt (eller inte).

En undran i största allmänhet när nu rätt många hasplar ur sig att somt är som ”en promenad i parken": är det så många svenskar som promenerar i parker?

Än så länge kraschar man på svenska bara med och mot något

Egentligen tog jag i lite väl mycket igår, men man vill inte gärna låta mesig. Helt sant är dock att enstaka lånord eller översättningslån, för all del, inte smärtar lika mycket som hela meningar och påståenden gör.

Ansluter man sig till den numera avdöda folkbildningstanken måste man hoppa upp och skrika ibland. Nu ska här citeras en journalist, som kanske borde försöka tänka på sina svenska läsare. Skribenten bor visserligen i England, och då blir det svårt att låta bli att blanda ihop språken. Men till sånt bör en tidning värd namnet ha redaktörer och korrekturläsare.

 Så här låter Den Stora Dagstidningen journalisten skriva: ”Att krascha ut ur EU är ingen picknick”. Fick leta ganska länge efter det som sannolikt låg bakom detta ”krascha ut ur”. Mest var uttrycket representerat i sportspråk: ”He quit international football after his country crashed out of the World Cup.” På svenska heter det ”åkte ur tävlingen” eller det möjliga, fast onödiga, ”åkte ut ur tävlingen”. 

Nu finns tusentals träffar på engelska ”UK crashes out of EU”. Men ändå känns inte uttrycket rätt även om man använder svenska ”åka ut ur” eftersom det här utåkandet är mer viljestyrt än vad utåkandet ur tävlingar brukar vara.

Och nej, här glöms inte den picknic bort som det inte blir om UK kraschar ut ur EU. Den kommer nog redan i morgon, när vi också vet vilken slags picknick Sverige får efter valet.


PS Äh, den här skulle ha publicerats 9 sept, valdagen, men somliga är det ingen ordning på

Det är smärtsamt att handla på ett listigt sätt

En av mina informanter (meddelare, sagespersoner, hm, jag vet inte vilket ord som passar bäst) berättade hur han framför ett stort tyskt varuhus sett en banderoll med texten ”Clever shoppen”. Denna Denglisch (tyska plus engelska) såg rätt kul ut, tyckte han, men insåg snart att det mycket väl skulle kunna stå ”Shoppa smart” som uppmaning utanför en svensk affär. 

Den reflexionen leder fram till ett vanligt fenomen, nämligen att olika länder (deras språk, egentligen) snyter (i betydelsen "snor", fast inget av orden i detta fall har något med näsan att göra…) olika ord från engelskan och gör till sina. 

En tysk-svensk ordbok från 1990-talet upptar alltså ordet ”clever” och ger som svensk översättning bl a ”smart”. En svensk ordbok från samma tid har i sin tur givetvis med ”smart”, ett ord som existerat länge svenska och finns belagt redan 1892 (SAOB). 

Det tyska lexikonet har dock inte med ”shoppen” för ”handla” (som på tyska under 1990-talet endast var ”einkaufen”) medan vi – snabba lånare från engelskan som vi är – vid samma tid redan hade ett antal ord bildade på shop: shoppa, shopping, shoppingvagn etc. 

En festlig detalj: ordet smarts betydelse på engelska är bl a "smärtande, skarp, bitande” (SAOB igen) och har sitt ursprung i fornengelskans ”smeart” med betydelsen ”smärta”. 

Det är ju det man känner: alla denna engelskpåverkan smärtar och gör ont.

Är tankarna om språket, grammatiken och människorna förgäves?

Grammatik, var det. Preskriptiv kontra deskriptiv. Kalla mig gärna en idiot: förutom reglerna I SIG fattar jag inte heller de olika disciplinerna inom grammatiken. I begynnelsen, då när Ordet var, ni vet, gick undertecknad en 20-poängskurs (tidigare ett (1) betyg, senare 30 p) i Svenska för invandrarundervisning. 

Det var alltså en av alla oräkneliga gånger man tvingats ge sig i kast med grammatik. I kurslitteraturen ingick en riktigt fiffig bok som heter Deskriptiv svensk grammatik. Det tog ett bra tag att lära sig läsa och slå upp i den, men den har under åren blivit lite av en bibel. Deskriptiv betyder ju beskrivande, den beskriver språket, i det här fallet svenska. De flesta grammatikor äldre personer tvingats stoppa näsan i är nog vanligen preskriptiva, de föreskriver och är, säger man nog, i högre grad normerande. 

Utan insikter i de stora grammatiska strider som förekommit törs man nog förenkla de här varianterna till ett ”vi låter folk bestämma hur de pratar och sen berättar vi det” och ”prata som vi har bestämt annars får du se på andra bullar”. 

Och där ligger man som ett annat mähä och skvalpar mittemellan (kan också skrivas mitt emellan, säger SAOL. Men vem bryr sig om Svenska Akademien i dessa dagar?) dessa regelsystem. Men så hamnar jag mitt i Sara Gustafsons uppsats i pedagogik där hon med hänvisning till några nyare grammatikböcker skriver: 

Boström och Josefsson (2006, s. 10-20) har delat in grammatiken i fyra innebörder som de kallar ”Den inre grammatiken – alla kan den”, ”Deskriptiv grammatik – att beskriva ett språk”, ”Normativ grammatik – att värdera ett språk” samt ”Förklarande grammatik – att förklara ett språk”. Lundin (2009, s. 22) kallar innebörderna för ”en känsla för språk”, ”en beskrivning av ett språksystem”, ”ett regelverk” samt ”ett mönster eller en struktur”. 

En känsla, beskrivning, ett regelverk och en struktur – är inte detta vad man är ute efter beträffande grammatikens väsen? Och kanske hela existensens? Jag vänder mig till Kierkegaard som säger: ”Människorna tycks inte ha fått språket för att dölja sina tankar, utan för att dölja att de inga tankar har.”

Haha, hädanefter ska det bli mindre av döljande verksamhet.