I dag börjar bloggen med Liberalerna och slutar med moster Astrid

Här ska fuskas en dag till och snos andras texter. I går var det AI:s, i dag är det DN:s. Där stod en liten notis om L-ledaren Simona Mohamsson, som i Radio Swedens – Sveriges Radios engelskspråkiga redaktion – partiledarutfrågning ”gjorde en översättningsmiss”, som DN skriver. Vidare ur notisen:

Samtalet handlar om integration och när reportern frågar Mohamsson om de svenska värderingarna verkligen är så viktiga, svarar Mohamsson: – Yes of course, because the Swedish values is the shit that holds our society together.

Mohamsson förklarar för Dagens Nyheter ”att det hon menade att säga är att värderingarna är 'kittet', inte skiten, som håller ihop samhället”. Och: ”Våra värderingar är det 'kitt' som håller ihop vårt samhälle. Men jag råkar också tycka att svenska liberala värderingar är 'the shit'!”, skriver hon i en kommentar till DN.

Det här är förstås lite småkul, men det hade varit bra om tidningen berättat att Simona M jonglerar med fyra språk. Att hon gör ett fel av just den här kalibern är så lätt att förstå att det nästan inte behöver sägas. Eftersom unga människor i min närhet använt ”the shit” i den moderna innebörden, har ordet inte undgått mig.

Det är väl att förhäva sig att tro att många av ens jämnåriga inte är insatta i det nya ”shitet”. Men hur som helst skulle kanske DN haft med en liten förklaring, även om ordet som slang varit i svang i några decennier nu. Hittade en bra förklaring av "skiten" i ett forum på sajten Allt för föräldrar (2008), där signaturen -nin- skriver:

"The" framför ordet förvandlar meningen av "shit" från usel till extraordinär. "This car is shit" är inte speciellt positivt men säg istället "This car is the shit" och betydelsen ändras markant.

Man kan inte säga annat än att om nu halva svenska språket är på väg ut är även mycket på väg in. Om det är "shit" eller "the shit" vete katten. Eller ”hundan”, som moster Astrid sa.

🐱🐱🐱🐱🐱🐱🐱🐶🐶🐶🐶🐶🐶🐶

Man ska inte ha närkontakt med ChatGTP om man tänker efter

Om nu någon trodde att bloggen skulle fortsätta pladdra på om verbet ”gasljusa” så trodde den både fel och rätt. För det är inte exakt vad känslan av kontakt med AI kan kallas, men nog är det nära att man tvivlar på sina sinnen, alltid. Jag skrev till ChatGTP och bad om "en kort text (ca 250 ord) om den framtida faran för svenska språket med de många engelska inslagen - lånord eller översättningslån. Gärna med ironiskt-drastiskt-humoristiska inslag". Svaret kom en halv sekund efter att jag tryckt på sändknappen:

Absolut — här är en kort, satirisk text med en något drastisk framtidsbild och en blinkning åt den språkliga utvecklingen:

När svenskan går i pension

Det svenska språket står inför en dramatisk framtid. Inte för att det hotas av krig, klimatför-

ändringar eller en invasion av arga lingvister, utan av något betydligt farligare: engelskan.

Redan i dag checkar vi in, shoppar, mejlar, streamar, swipar och jobbar med deadlines. Vi har feedback, meetings, workshops, updates och mindsets. Ibland undrar man om man befinner sig i Sverige eller på ett internationellt kontor där någon råkat glömma att slå på undertexterna.

Det riktigt lömska är inte bara lånorden. Engelskan smyger också in genom översättningslån och uttryck som låter svenska men ändå luktar amerikansk managementkurs. Vi kan snart få höra att någon behöver ”tänka utanför lådan”, ”vara på samma sida” eller ”ta det till nästa nivå”. Ingen vet längre exakt vilken sida, låda eller nivå det handlar om, men alla nickar professionellt.

Så vad händer om utvecklingen fortsätter? Kanske sitter våra barnbarn år 2080 och försöker läsa en gammal svensk roman. De kommer att stirra på ord som ”förvisso”, ”emellertid” och ”ty” med samma förskräckelse som vi känner inför runinskrifter. Svenska Akademien får då kanske byta namn till Swedish Language Support Center och ge ut Svenska Akademiens ordlista som en app med en stor blinkande knapp: UPDATE LANGUAGE.

Men det finns ingen anledning till panik. Språk har alltid förändrats genom kontakt med andra språk. Svenska kommer sannolikt inte att dö. Däremot finns risken att det en dag behöver tolkas tillbaka till svenska.

Och det vore ju faktiskt ganska awkward.

PS En liten gubbe - eller gumma - inne i min dator har skrivit allt mellan "Absolut" och "awkward". Jag veeet att det funkar så, men lite galen och "gasljusad" känner man sig.

För den nyfikne/vetgirige: Det finns gasljus och så finns det gasljus

Så rätt läsaren av gårdagens inlägg har: dagens ord, ett verb, är "gasljusa". Släktingar, kompisar och bekanta tror mig ibland inte när jag berättar vad jag sett och hört: ”Så där kan väl ingen säga (skriva)”, säger de. Själv tror jag att mycket går under radarn för dem, vilket de ska vara tacksamma för. Det ska fan ha en radar.
   

I Ring P1 berättade en person att den hade blivit ”gasljusad”. Ordet var inte helt nytt för dem med radar, men ändå: att det får hålla på! Omväxlande används originalet ”gaslighting” och ”gasljusa” i vårt land. Äldre kan räkna ut varifrån ordet kommer, och yngre kanske möjligen lär sig något daterat (som i sin tur innebär ”gammaldags”). Hos Institutet för språk och folkminnen finns bakgrunden:

I engelskan har verbet gaslight använts sedan 1956. Det syftar på pjäsen Gas light från 1938, som filmatiserades 1944. Den skildrar hur en kvinna upplever att hon hör steg på övervåningen och att gasljusets styrka skiftar, fastän hon tror sig vara ensam. Hennes man intalar henne att hon inbillar sig. 

                                                                                       

Hon var med andra och svenska ord ”förd bakom ljuset, manipulerad”. Känslan man får av detta är förstås tecken på ens egen envisa motsträvighet, men nog är det jättekonstig att ta in främmande ord – som de är, eller översatta: vilket i sig blir ännu konstigare – när vi har flera begrepp som beskriver vad det är frågan om. På ren svenska.

PS Båda bilderna är hämtade från Wikipedia. Den övre talar för sig själv: en affisch för filmen från 1944. Den nedre visar en "lyktgubbe" som tände ett gatgasljus i Stockholm 1953 vid ett jubileum. Dessa lyktor togs egentligen ur bruk vid 1940-talets början.

En smalskallig får länge att göra med en enkel dramadokumentär

Att ändra vanor är svårt – särskilt dem med ett o- före ordet. Och med åren blir man mer och mer medveten om att språkliga vanor (eller ovanor, då!) nästan är som ristade i sten (hjärnbarken) och att det vill till att lära nytt eller om. Det är lätt att tro att man är lite tjockskallig, men si det var feltänkt, som så mycket annat.

I en artikel (som själv varnar för att tro på den p g a dess höga ålder, den är mer än fem år gammal!) som publicerats i Vetenskap & Hälsa (2019), berättas att inlärning som har med språk att göra påverkas av hjärnbarkens tjocklek. Ju tjockare desto bättre. Om detta speciella område säger en forskare att tjockleken ”förändras mycket fram till puberteten men storleken påverkas också senare i livet till exempel när man lär sig ett nytt språk.”

Alltså är man rätt smalskallig, för den moderna svenskan är det lögn i faderuttan att vänja sig vid. Jag läste om en ”stjärndesigner” (finns det inte gott om såna, förresten?) som var ”i fokus i ny biopic”. Där börjar hjärnan veva på i sin vanliga halvfart: ”The pictures”? Hette inte biograf så innan det hette ”the movies”?

Nä, vänta: ”the pictures” är skitgammalt. ”Cinema”, då? Nejnej, nu säger ju alla ”the movies”. Den tunna hjärnbarken fortsätter: Men hallå där, typ! Det här var ju en ”biopic”! Inte konstigt att man går fel i tankarna, bio är ju bio, och pic är picture (så mycket har gått in under årens lopp). Visst ja, det var nåt halvår sen som jag lärde mig att ”biopic” betyder ”biografisk film”.

Kollar man översättarnas sidor kallar de den sortens film ”dramadokumentär”. Det är inte utan att man kan känna sig gasljusad. Eller ljusgasad, för all del. Allt kan bli verklighet bara man vill, som det brukar heta.

Med skapligt normal muskelfunktion gnäller man om ”leg day”...

”Leg day”, var det (se gårdagens inlägg). Vad sjutton är en leg day, undrade jag, och den visade sig, som mycket annat, inte vara någon ny företeelse. Hoppade över AI:s förklaring och hittade istället en träningsgrabb som skrev så här 2021 på sin blogg:

Det uttjatade konceptet leg day är skapat av och för människor som betraktar benträning som ett beklagligt ont som måste göras, och det motverkar exakt vad det avser att uppmuntra.

Prima. Man får lära sig av andras erfarenheter som emellanåt förklarar uttryck snodda från engelskan. Det gör att man kan glömma dem direkt om de inte är viktiga alls för en själv. Man behöver ingen leg day, kan man tycka, fullt upp som det är med total body days. Däremot kom en annan påminnelse och knackade på dörren.

Mitt bland andra träffar på ”leg day” fanns Niclas Widholm. I Facebook-gruppen ”Resa med rullstol” skriver han (6 juli): ”Åkte T-banan i Stockholm och såg det här.” Därefter har han lagt in en bild som bl a visar hela texten på den reklamskylt jag beskärmade mig över i går: ”För normal muskelfunktion och för dig som undviker leg day som det vore ett ex”.

Det krävs inte många tankar för att förstå att Niclas måste färdas i rullstol: reklamen var placerad i vagnen, med symbolerna för barnvagn och rullstol strax därunder, på väggen. Själv sitter man och hojtar om språket, jojo. Det är faktiskt bra att man ibland får läsa FB-inlägg även om man själv inte befinner sig i det mediet.

I en kommentar till Niclas, skriver Andreas R: ”Får man normal muskelfunktion av dem? [Han menar då kosttillskottspillren] I så fall vill jag gärna ha”.

Ibland kan man känna sig som ett känt norskt konstverk ser ut

Om man tänker på större delen av det politikerprat som nu flödar ur medierna och hur trött folket, vi, kan bli av alla upprepningar och klyschor, så måste man ändå beklaga politiker som tvingas uttala dem. Och låta som om de menar allt som sägs. Själv kan man stänga av, låsa in sig i en garderob eller gå ut i skogen.
 

När en av de svenska politikerna säger: ”Vi är beredda att vidta de åtgärder som krävs”, känner man sig som Munchs Skriet ser ut. Det spelar ingen roll vem som sa det den här gången, de flesta inom skrået kan nog få till meningen.

Tänk så många gånger de måste säga samma sak, om och om igen. Häromdagen var en europeisk makthavare nödgad att kommentera en terror-

handling som lett till att personer dödades och skadades. I tidningen stod: ”Han beskrev det inträffade som en fruktansvärd handling.” Ibland räcker inte orden för att beskriva tragedier, utan låter torftiga. Och ändå ska politiker och andra tvingas haspla ur sig något passande!

Ämnesbyte! Det är dumt att reta sig även på andra gruppers språk, ett stort knippe influerare hör dit. För att inte tala om reklamens babbel. Men det är trots allt lättare att stå ut med helt engelsktalande inslag. På en buss hängde nyligen en skylt som tyckte att man skulle köpa ett sånt där s k kosttillskott i pillerform och som kostar skjortan. Där stod: ”För dig som undviker leg day som det vore ett ex”.

En sjuklig (?), inneboende nyfikenhet fick mig att försöka förstå vad för slags piller man ska köpa till sin leg day och, framför allt, vad en leg day innebär. Har hört om folk som har ”dåliga hårdagar” (raktavöversatt från engelska, förstås), men här gick jag bet. Tills jag forskade vidare och blev rejält upplyst. Återkommer.

PS Edvard M:s tavla Skriet är kopierad från Wikipedia och "beskurits" lite samt "ljusats upp"

Är man lätt och blöt på brott faller man inte politiker på läppen

Här sitter man och hoppar högt av politikerspråket. Tänk att det ska vara så svårt att vänja sig! I samband med den pågående kriminalitets- och straffdiskussionen pratade statsministern om någon (några, möjligen ”fiender”) som var ”soft on crime”. Det är ganska lätt engelska, men OM man inte skulle förstå, och googlade, skulle AI-översikten svara:

Uttrycket "soft on crime" (lätt eller blöt på brott) används ofta i den svenska debatten om kriminalpolitik för att anklaga partier för att inte vara tillräckligt hårda mot gängkriminalitet och våld

”Lätt eller blöt på brott”, hm. På ett ställe läste jag en svensk variant, ”mild kriminalpolitik”, ett uttryck bland flera som den konstgjorda intelligensen nu får ”absorbera” och skippa lätt eller blöt. För det är väl så att den lär sig saker av texter som slängs ut på nätet? Men mig ska den inte lyssna på, då blir det stilbrott på stilbrott.

Man hittar även att nämnde Ulf K använt uttrycket ”soft on crime” ett flertal gånger. Den är vad man kallar en ”catch frase”, eller ”slagord”, som det kunde få heta på svenska. Man kan lika gärna kalla det en ”klyscha” när den – som ofta i valtider – upprepas gång på gång. Samme Ulf K har också haft en fäbless för frasen ”man måste kunna ha två tankar i huvet samtidigt”. Men upprepande sig själv som jag är ska man kanske låta bli att kasta sten i glashus.

En amerikansk president säger ”weak on crime” när han, exempelvis, hånar påven för att denne inte intresserar sig för/uttalar sig om hårdare tag. Konstig påve, va, som säger att politik inte ingår i hans yrkesroll? Men det är bäst att sluta här, börjar man diskutera påvens roll och eventuella åsikter, hamnar man i en surrande bikupa, kan man misstänka.