Det finns de som ska ha tjottablängare och de som ska luggas lätt

I denna blogg skriver jag ibland för förtifjärde gången att jag skriver något för förtifjärde gången. Det är svårt att undvika av skäl som var och en (i alla fall äldre) borde förstå. Denna gång ska mina avsikter, bakgrunden till varför bloggen finns, upprepas. Ni som kan dem utan och innan kan dricka kaffe, städa eller gå en promenad.

Det kan tyckas som om jag klagar på medmänniskors språk. Det är både sant och osant. Mest tjottablängare ska de ha vars redskap är vårt gemensamma språk. De flesta andra kommer undan med en varning. Bland dem finns undertecknad själv, by the way.

Det är ett ofog att slänga in engelska fraser mitt i sin vanliga svenska. Lika mycket ofog är att använda en massa översatta (från engelska) uttryck, såna vars ursprung man kan räkna ut med öronen. En mycket bildad kamrat lovade häromdagen att ”möta upp” en familjemedlem i stan senare. Möta upp? Kardinalskit, kallas sånt!

Nu följer några avskräckande exempel från mer eller mindre kända svenskar: ”Det är så vi ska se han” (kulturpersonlighet som inte kan objektsformen honom). ”Jag har inget annat att säga än det vi kommunicerat” (politiker som pratar sitt politrukspråk och inte vet att väljarna lättare nås med ”… inget annat att säga än det vi redan sagt”).

Och så en person jag tjuvlyssnade på: ”Jag vill fråga en fråga”. Denne hade till skillnad från politikern tjänat på att variera sig: ”Jag vill ställa en fråga”. Slutligen ytterligare en politiker: ”Ni får lösa ut era problem med SD”. Men vad i hela fridens namn? Lösa ut?

Ens språkhistoriska texter kan nog inte bli någon kioskvältare

Tänkte göra en utflykt till folketymologins mer obebodda trakter. I inläggets rubrik i går ställdes frågan om huruvida ”kaffevolta” och ”rotvälta” är släkt. Nja, så är det förstås inte, men om man skippar förleden kaffe- respektive rot-? Visst borde väl "voltan" och "vältan" ha något gemensamt? SAOB hitåt!

Men först lite apropå folketymologi: Begreppet används vanligen om när och hur folk i alla tider inte förstått de lite svårare orden utan hittat på egna som verkar stämma bättre. Urgammalt är ”undervisitet” för ”universitet”, inte så korkat uttänkt. Ibland är det på allvar, ibland på skoj: ”svampinjon, kom-fram-å-säj” (konferencier).

På diffusare men liknande grunder ville jag gärna att ”volta” och ”välta” skulle vara åtminstone kusiner, båda har förutom ljudlikheten synnerligt kraftfulla rörelser i sig. Volta visar sig ha ett verb bakom sig, historiskt, så att säga:”voltigera”. Det betyder ”svinga sig upp över/på något” eller med ”olika krumbukter” diskutera kring något. Verbet kommer närmast från franska och italienska och betyder ”cirkla, snurra, volta”.

Ursprunget till ”välta”, säger SAOB, är fornnordiskt och betyder som de flesta vet ”ha omkull något”. Det komiska i just den här kråksången är väl att orden dels låter nästan likadant samt att de, som sagt, handlar om en mer eller mindre stark/koncentrerad rörelse. 

Men hur mycket jag än önskade ett släktskap så var det i alla fall inte uppenbart. Å andra sidan är ”hosta” och ”hasta” säkert inte släkt heller . Eller ”vinka” och ”vanka”. Och så vidare. Seriös etymolog blir man inte i första taget.

Hur gamla är seniora konsulter, är kaffevältan släkt med rotvältan?

Har man levt större delen av livet i en analog värld kommer den nog att spöka för återstoden av nyss nämnda liv. Ofta måste man ägna en stund åt tolkning av begrepp och texter – ett faktum som är som lök på laxen ovanpå den seniora långsamheten. Se! Genast är man osäker på vad ”senior” betyder i vår tid, eftersom man sett bilder på ungdomar vars jobb är att vara ”senior konsult”. Eller sysslat med annat seniort arbete i 20–30-årsåldern.

När häromdagen en sådan ”senior” konsult talade om något som fanns ”under varumärkeshatten” i vederbörandes verksamhet, förstod jag att det inte handlade om en hatt med en massa varumärkesnålar (pins, på svenska…) och andra märkesknappar fästa på sig. Några sekunder tog det trots allt att haja (processa, på svenska) faktum: Nej, det är inte en sådan verklig hatt som menas.

Fler roliga saker för en oinsatt kommer här. En branschtidning hade rubriken ”Omvärlden upphör vid nyår”. En liten respit, i alla fall, tänkte jag, själv misstänker man annars att omvärlden upphör när som helst. I samma tidskrift fanns även Spår portades från Kumla: ”Aldrig varit med om något liknande”. Knepigt att dechiffrera, men Spår visade sig vara en s k krimpodd. Jaha, då förstår jag. 

Ingen kaffevälta, men väl en rotdito. Bild Jopparn, Wikipedia

Kul var också en lokaltidning som skrev om en dokumentär inifrån ett fängelse och påstod att en intagen kallade journalistens månadslånga vistelse ”en kaffevälta”.

Självklart menade skribenten ”kaffevolta” som är ett roligt uttryck för en kort fängelsevistelse. Men ordet ”kaffevälta” ska icke glömmas, det är perfekt för en kaffoman, eller som man sa förr: kaffekärring. (Gällde då alla kön.)

Vad står på mitt köksbord: ett momento mori eller ett momentum?

I en diskussion som gällde Kungliga Operans omdiskuterade renovering sa en i sammanhanget, på nåt vis, insatt person: Vi kan skapa ett starkt momentum kring våra konstarter.

Där förlorade han mig (en mening jag just översatte från engelska). Den överlastade och inte från början helt intakta hjärnan satte igång: Momentum, hm, vad är det? Låter misstänkt likt momento mori. Nej, här måste slås upp. Tar memento mori först eftersom det sitter ett hum och hummar om det i bakhuvudet.    

"...rörelsen fortsätter/.../ när den kommit igång

Memento mori är en latinsk fras som betyder "kom ihåg att du är dödlig" samt är en genre inom konst och syftet är att påminna folk om deras dödlighet /…./ En vanlig avbildning i denna typ av konst är en dödskalle eller ett timglas för att påminna om livets ändlighet. Uttrycket kan ses som en temariktning inom det konstnärliga skapandet under antiken, renässansen och barocken, och framställs ofta med vanitasmotiv* eller carpe diem-tema.

Till nästa uppslagsord:

Momentum är en anglicism som i svenskan ofta används i överförd mening inom ekonomi, sport, organisationssammanhang med flera områden. I engelskan är ordets bokstavliga betydelse ett mekaniskt begrepp, rörelsemängd, och syftar oftast på en "tröghetsprincip" i de sammanhang en rörelse fortsätter i samma riktning när den väl kommit igång. I överförd bemärkelse handlar det om att få upp farten och behålla farten: "Nu har vi momentum här, men vi står för en jäkla tuff uppgift i Växjö." (ishockeyspelaren Mattias Janmark, Västra Frölunda, intervjuad efter en vinstmatch, Aftonbladet, 6 april 2015)

Ovanstående rader, lätt redigerade här och var, kommer från Wikipedia, allas vårt uppslagsverk utan vilket man kan skulle stå sig slätt. Momentum. Dubbelt bah! (Långben)


*något som avser att påminna om livets förgänglighet

Relikt skriver om mandelträden, vem kan skydda sig mot sådant?

Ibland blir den komisk, den nuvarande tvåspråkigheten. Eller ska man kalla den dubbel halvdito? D v s det faktum att många svenskar talar halv engelska OCH halv svenska. Få verkar dock lida av saken mer än den gamla relikt som här skriver. En relikt är enligt Wikipedia

en kvarleva eller en lämning från äldre tid. Ordet härstammar från det latinska verbet relinquere som betyder lämna kvar. Det är från början en zoologisk och botanisk term som oftast avser en kvarlevande, oftast isolerad, djur- eller växtform

Komiskt, var det ju. En person som rapporterade från filmfestivalen i Cannes och bl a talade om en fransk film från 2022, Les amandiers, sa: ”Forever young, heter den på svenska”. Det är inte konstigt att någon säger så samtidigt som det är konstigt. Sån har vår tid blivit.

Det är dock lite synd med denna ”svenska” av filmtitel. Om Google översätter korrekt åt mig betyder Les amandiers Mandelträden. Så mycket vackrare än Forever young!

Ett mindre vackert karaktärsdrag hos undertecknad är långsinthet och det är svårt att glömma de språkvetare som för ett antal år sedan påstod att engelskan var långt ifrån att påverka svenskan på djupet. Jo, tjena! (Som vissa säger.) Prepositioner och andra småord är utbytta och låter främmande i mina öron.

Varenda dag hörs sådant som ”Biden varnar Israel från att gå in i Rafa”. Kombinationen ”varnar från” är nog vanligare än ”varnar för”, som jag tror, men snart bara tror, att det heter. Man ser samma sak hända med ”skydda”. Senast i dag läste jag ”Så skyddar du dig bäst från myggen i sommar”. Ett litet tag till vill jag hävda att det heter ”skydda sig för/mot”. Vad man säger på engelska? Jo, ”protect from”, förstås.

Städa eller sopa: är det så viktigt? Och usp bör väl alla känna till?

Gamla vanliga talesätt och ordvändningar är inte vad de varit, de har slutat vara idiomatiska. Wikipedia får upprepa vad som menas med begreppet: Att något är idiomatiskt innebär att det är karakteristiskt, säreget och språkriktigt korrekt för ett språk eller en dialekt. Idiomatiskt uttal innebär att man uttalar ett språk ”som en infödd”.

Naturligtvis har många fått en del speciella uttryck om bakfoten i alla tider, men man hör fler numera, av skäl som är uppenbara. Någon sa: ”Hans död slog mig hårt”. Man kan tycka att det låter rimligt och inte kan bli fel, men under långa tider hette det att saker ”tog en hårt”. Det låter fel med ”slog”, men säkert inte länge till.

En annan person sa att ”Sverige borde städa för egen dörr”. Ja, det missuppfattas knappast, men ännu ger flera översättningssajter (Linguee, Glosbe, Bab-la är några) det gamla ”sopa rent framför egen dörr”.

Undertecknad har länge retat sig på (och skrivit om) ”över tid” eftersom det mesta som ändras vanligen inte ändras ”över” något annat än tid. Svenska har uttrycken ”med tiden” och ”på sikt” – samt fler som inte den kommer på som suttit i 24 graders värme för länge. Nå. Nu var det en gubbe som sa ”det här kommer att lösa sig över sikt”. Tja, åtminstone har jag inte hört det tidigare i såna här blandningssammanhang.

Lite strängare känner man sig när personligheter som ”spanarna” i programmet med samma namn (P1) talar. De borde rimligen ersätta de värsta samtidsorden eftersom de, föreställer man sig, har en stor lyssnarskara. En av dem sa: ”Jag tänkte att det här ska vara en usp för Skansen”.

Och jag till att fundera: Är det nåt slags transportföretag? Nej, det heter ju UPS (United Parcel Service). Men googla ”ups” och det finns, fast det låter som något ur ett språk mycket långt bort. Nej, det är bara en förkortning från det närmare språket engelska, au (as usual): Unique Selling Point eller Unique Selling Proposition. Kom och hjälp, Wikipedia! W svarar att: "unik konkurrensfördel eller unik säljfördel innebär att en vara eller tjänst har en fördel som konkurrenterna saknar".

Men vänta, nu känner jag igen uspen, och skrev om den 27 januari! Den som får fram en minnesmedicin (för gamla och unga) kommer inte att ha funnit en helig graal, men väl en usp.

Och här kommer en bärig pinot noir gående med sin pigga syra!

Säkert har jag skrivit om sånt som ”tickar alla boxar” tre, fyra, fem gånger, och här sker det igen. Den bästa svenska översättningen står sajten Linguee för, den föreslår (hör på fanken!): ”uppfyller alla önskemål”. Man är också intill döden trött på ”check på den!”, på svenska ”den är klar/bocka av den!” Men tickande boxar är om möjligt värre. I filmer är de farliga.

En av våra största dagstidningar är inte kinkig (det är säkert inte den andra heller, men den vet jag mindre om) och låter följande rubrik beskriva ett s k vintest: ”Bärigt vin som tickar alla boxar”. Det gäller bara pinot noir för här ägnar man sig inte åt kattskit.

Ej heller ägnar man sig åt vinboxar, här gäller de mindre pöblistiska flaskorna. Inte för att jag begär att nån annan ska skratta åt mina associationer av rubriken: ”Det vin man bär i sina boxar”. Men jag stammar från folket och skämtar lite grövre än de som dessa tips vänder sig till.

Artikeln fortsätter: ”Rödbärig finess eller pigg syra. Pinot noir kommer i många olika skepnader”. Pinot noiren kommer gående, ni ser den framför er, inte sant? Men den kommer inte i boxar. Eller vad vet jag. Inget ickelevande i min värld ”kommer” i lådor, presentsakar, grönt eller vitt eller blommigt. Saker man köper ”levereras” i diverse förpackningar och/eller ”finns” i vitt eller blåblommigt.

För att inte tala om ”när det kommer till”. I båda nämnda kommer-fall har större delen av svenskarna uppenbarligen bestämt sig för det engelska ”come” som används just så, fast i det språket. Informanten L nämnde ”när det kommer till”. Det retade honom ganska mycket. Och då är han inte ålderstigen, bara i femtioårsåldern, en grupp som normalt anammar all översatt (eller oöversatt) engelska som kommer gående mot dem och visslar så glatt.

En påminnelse för dem som glömt vad tugga, mumsa och etik är

Mumsar, tuggar, käkar? Bild Ralph Kalieb, Unsplash

Nu har jag hört ”zooma ut” ett antal gånger och det verkar betyda det svenska ”tappa uppmärksamheten/koncentrationen”. Det tycks som om de flesta accepterar att svenskar – oavsett ålder, för all del – då och då, av någon orsak, börjar prata engelska. 

Jag törs inte längre påpeka sånt här för min omgivning eftersom den då himlar med ögonen och visar hur tröttsam jag är. Här skriver jag av mig.

En äldre person i min nära krets påstår t ex ofta att någon ”crunchar” på något. Jag tycker nästan att man ska sätta en ära i att säga ”tuggar, mumsar, knaprar, käkar, gnagar”. Alla dessa är inte exakt samma sak, men de är ett antal nästan-synonymer som tillåter en svensk att ge en mer exakt beskrivning av hur någon ”crunchar”.

Och, bästa läsare, det som skrivs på denna plats är inga nyheter, mycket är redan, tyvärr, tyvärr, rejält etablerat i svenskan. I ett P1-program, På minuten, från 2014, sa programledaren: ”Här ett ämne från Nils-Erik Värdegrund, en frilansande kulturskribent på en okänd tidning.” Såväl den formuleringen som tonfallet antydde att radiomannen (min ålder) hade lite roligt åt begreppet ”värdegrund”: ett av tusentals ord som beskriver ett nytt samhälle med mer, låt oss säga, samhällsanpassad vokabulär.

Programledaren fortsatte: ”Namnet Värdegrund har varit populärt ett par år nu”. Detta yttrades som sagt för tio år sen. Kungliga bibliotekets dagstidningsdatabas visar en enorm ökning av ordets användning med start runt millennieskiftet. På senare år är staplarna höööga. Wikipedia skriver följande om begreppet: En värdegrund, ibland kallad etisk kod eller etisk riktlinje, är de grundläggande värderingar som formar en individs normer och handlingar.

Lägg det på minnet: etisk kod eller riktlinje. Visst låter det bättre?

Kalla någons sång ”läte” är elakt, om inte denne någon är en fågel

Vad är den där fågeln? Ta ett foto eller spela in låten.
Mycket finns att säga om allt anglojox vi dagligen får i oss. Tyvärr finns inte nog översättare (och pengar för dem) i världen för att hantera texter inom all konsumtion, alla så kallade handhavanden inom den digitala sfären m m. De nationella språken är snart utdöda. Varje land kommer att få en besynnerlig variant av engelska med godtyckliga inslag av sitt (sina) eget (egna) modersmål. Efterhand kommer dessa blandvarianter att omöjliggöra för oss att förstå andras språk eller deras egna varianter av "engelska".

Exemplet ovan kommer från en app man kan ladda ner för att få veta vilken fågel man ser eller hör sjunga. ”Vad är den fågeln?” är antagligen maskinöversatt av ”What bird is that?” På svenska skulle det heta ”Vilken fågel är det/Vad är det där för fågel?” Eller andra varianter. Svaret på ”Vad är den där fågeln?” måste bli det dumma: ”Fågel”. Vi lämnar distinktionen vad/vilken, en svensk skulle förresten inte heller komma på att säga ”Vem är den fågeln?” Möjligen ”Vems är fågeln?”, om det gällde en burpippi.

”Ta ett foto” är inget problem, det är däremot ”spela in låten”. En korrekt beskrivning av vad fåglar åstadkommer är ”läte”, alltså: ”spela in lätet”. Förr i världen talades om ”fåglalåt” och det är mycket möjligt (orkar inte kolla) att ”låt” användes om nästan allt som ”lät”. Förmodligen är ordet släkt med ”ljud” (jfr tyska Laut) och har sen haft olika betydelsenyanser.

Men i modern tid, låt oss säga i ca ett halvsekel, har det människor frambringat i musikväg hetat sång, visa, låt och annat. Min far kallade allt som sjöngs för ”bitar” och kunde utbrista: ”Det där var en klämmig bit”. De "bitarna" hade inte mycket med nutida ”bitar” att göra, sånt som: ”Vi ska titta på betalbiten”. Och miljarder slappa konstruktioner i den vägen.

En fågel sjunger, fåglalåten kan vara oerhört vacker, men det som åstadkoms kallas ”läte”. Möjligen "sång", inte ”låt”.

Raskar räven över isen, över risen eller det märkliga ”över riset”?

Räven raskar runt i lera. Bild (något beskuren), av Jonn Leffmann. Under uppslagsordet "Rävar" (rödräv), Wikipedia

I går fanns en förhörsinteriör från ett lokaltåg i bloggens inlägg. Under detta ”läxförhör” hände något komiskt. Ur lokförarhytten stack en man ut huvudet och frågade sina blivande kolleger: ”Heter det räven raskar över isen eller räven raskar över risen?” De äldre av oss i kupén flinade överlägset, sa ”isen, förstås”, och tillade när killen stoppat tillbaka skallen: ”ungdom, håhåjaja!”

Men en av dem som inte är lättlurad kollade med allas vårt Wikipedia. För faktum är att både isen och risen fungerar bra i denna ordkombination, där över ställer till det med sitt slut-r. Döm om allas förvåning hur som helst, för W skriver att ”från 1950 finns en variant som börjar Räven raskar över riset".

Dem av oss som flinat förstod att nu var det dags för botgöring och lovade att aldrig mer uttala oss dogmatiskt om någonting. (Den goda avsikten brukar stanna en vecka, åtminstone.) Här står man med sin tvättade hals och tror att man vetat allt om den räv som raskar (skyndar) över isen. Riktigt gammal är den här visan som många svenskar sjungit på julgransplundringar. (Fy för tråkiga godispåsar med russin och citrusfruker, men väldigt lite riktigt godis.) W fortsätter:

Olof Rudbeck beskriver i sin Atlantica 2 (1689) ett julfirande hos det vanliga folket där gästerna efter maten roar sig med lek och dans:

Månge Personer komma tilsamman och dantza alla uti en ring, och då begynnes siungas: Hå, hå, Räfwen han låckar på Isen, och iag will dig siunga en skrifware wijsa. Och då wijsar han med åthäfworna i dantzen, huru en Skrifware bär sig åt.

Jag vill sjunga en bloggares visa och visar med åthävor (pekar menande på mitt eget huvud: kokobello!) hur en bloggare bär sig åt: Är för snabb med dömandet. Förlåt, lokförarhytten!

Mitt bästa lifehack just nu: sitt stilla i tåget, le och låt bli att tänka

Nu sitter jag på ett av de tåg som kör på mindre, lokala, banor – inte stambanan. I sätena bredvid sitter två personer och grillas av en lärare i lok- och tågkunskap. Det låter som om de två snart ska framföra några av dessa tåg.

Frågorna handlar exempelvis om ”var man kan utläsa spänningen”, om ”hur du stänger dörren om du får ett dörrfel eller fel på rörligt fotsteg”. Eller så ombeds ”eleverna” att ”nämna saker som bara finns i A eller B på den här vagnen”. Jo, ”kraftenheten till ATC-n sitter i B”.

Timme ut och in låter förhöret liiite som det ”vanliga” språket: en del obegripligheter, men många kända ord – utan att man förstår helheten eller innebörden ändå. Precis som i övriga tillvaron. Hacka betyder förutom hacka ”göra dataintrång”. Och ”hacker” är den som utför hackandet. Ett hack kan vara ett ”jobb, knäck”, men används även om ”smarta lösningar och knep utanför it” (skriver sajten IT-ord).

”Har du några bra lifehacks?” frågade den ambitiösa programledaren sin bisittare. Ja, så talade de en stund om lifehacks som tycktes vara helt ordinära sysslor för att koppla av och ”ladda batterierna” (ett avskyvärt uttryck, f ö): träna, koppla av med en bok, träffa vänner. Frågelådan från Språkrådet vet besked om saken:

Ett lifehack är ett enkelt tips eller knep som ger ett oväntat användningsområde för en pryl eller en funktion, och som förenklar vardagen. Från början var det en dataterm. /…/ Tycker man att det blir krångligt att böja lifehack går det förstås också bra att använda ett svenskt ord, exempelvis vardagsknep.

Jag upprepar för den som inte fattar: ett hack kan vara ett tips eller knep för olika situationer. Själv har jag ett och annat balkonghack, bakningshack, rengöringshack – fyll gärna på med hack ni har för alla slags behov.

Juggernaut, fandom, sassy – att nyttja medier kan vara krävande

*Om det går att höra hur uppgivenhet ljuder genom en text, så lyssna noga nu! Gårdagsinläggets sista mening var åter en sån där ironi som inte längre kan gå hem hos mer än ett fåtal. En gäst (läkare) i ett pratprogram (radio) sa ”Jag kunde inte hålla med mer”. Det är snott och bildat direkt på ”I couldn’t agree more”.

Till nyligen brukade en yngre släkting i min närhet säga ”jag kunde inte bry mig mindre” när jag vevade i gång den språkliga veklagan som blivit en följeslagare. Det var tänkt som ett skämt och hade ord-för-ord-översatts från ”I couldn’t care less”. Sånt här var roligt i början, men när de flesta talar en sån svenska, så vete katten.

Här följer ord jag fick slå upp inom loppet av ett fåtal timmar. De fanns i texter om en artist jag inte orkar skriva namnet på eftersom bevakningen varit mördande för anden. Låt oss kalla artisten TS. En av alla de tidningar som inte förklarar underliga ord för läsarna, skrev: ”på fredagen når T S juggernaut 'The eras tour' Sverige”.

”Juggernaut” kändes mycket obekant, men det jätteuppslagsverk vi alla har tillgång till berättade att det både är namnet på en animerad serie och en långtradare (!!!). Hur i sjutton ska den som har sitt ordförråd i SAOB:s första delar kunna förstå den tidning hon läser?

Där stod även om en rosa "fandom" som bevistade konserten i fråga. Wikipedia igen:

Fandom betecknar både hängivna studier av ett kulturellt fenomen men är också en beskrivning på kollektivet av fans som gillar samma sak. Ordet är bildat av "fan" och affixet "-dom", som i kingdom, dukedom, osv.

En annan skribent, samma tidning, samma välbevakade artist, skrev att TS inte är ”en sassy dramatisk popdiva”. Ordet ”sassy” är engelska och betyder ”fräck”. Det är svårt att vänja sig vid att svenska journalister – och folk i allmänhet – använder utrikiska ord godtyckligt här och där. Är alla överens om det här blandspråket?

Klart det gör ont när länkar brista, varför vill annars dåren gneka?*

Varför bli rosenrasande, ingen bryr sig om det. Och hur skulle någon göra det, förresten, dessa rader läses av för få. Ska det krävas att man byter stil och filmar hur man först lägger lite lagom med concealer i plytet och sen krämar på med annan kräm? Eller ska man bli matinfluerare och filma hur man lagar kräm av vårens bär (det är kanske inte så många…). Det är också för sent att satsa på en sångkarriär, sjunga i baddräkt och styra jordens människors tankar.

Det var en långrandig inledning till det som var dagens blodtryckshöjare: ”Think tank”. Nu har jag hört ordet många, många gånger, och ja, jag har förstått vad det innebär. Men innan dess hördes ett annat ord många, många gånger: ”Tankesmedja”.

Om man googlar ”think tank” får man märkligt nog följande förklaring från svenska Wikipedia: Think tank – en mer eller mindre lös sammanslutning av skribenter och intellektuella som har som syfte att påverka den politiska opinionen, se Tankesmedja.

Jahaja, vi byter ut "tankesmedja" mot "think tank", det låter ju vettigt (kraftfull ironi). Men läspljudet i "thinks" th kan vara besvärligt för dem som inte är vana. Så varför inte översätta ord för ord som annars är mycket, mycket vanligt: ”tänktank”. Låter inte det klatschigare? Och ”smedja”, herregud, då får man tänka (ni vet: think!), vem vet vad en smedja är?  Ett mycket, mycket gammalt ord!

Det är belagt redan 1898 (Wikipedia igen), i Erik Axel Karlfeldts dikt ”Rimsmeden”:

Nu, grofva smide från min tankesmedja,
skall släggan gå och pröfva, hvad du tål.
Jag vet, att länkar brista i din kedja,
men vet jämväl, att där finns ärligt stål.

Även jag är bekant med länkar som brista i kedjor, men det ärliga stålet är nog förlorat. Eller är tänktanken skapad av detta material? Låter skribenten nära vansinnets rand? Jo, man kunde inte hålla med mer.

*Angående rubriken: ber Boye-fans om ursäkt, raden räckte inte till en genomförd travesti

Dagens undran: hur pratar jordens folk med varann om ett par år?

     

Bild Plumbago, engelska Wikipedia

Ödet ville att jag skulle hamna bakom två killar (i övre tonåren) på bussen. Ingen av dem var etnisk europé, så vitt man kunde se, en hade rötter i Afrika, en i Asien. Vilket som var deras modersmål gick inte att veta utan att fråga vilket hade varit konstigt. Av tjuvlyssnande framgick att de pratade engelska med amerikansk accent – som de flesta unga i Sverige.

Efter en stund började de tala svenska med regionens dialekt (inte ansedd som den vackraste) – och så där höll det på: amerikanska, svenska, amerikanska, svenska. I mina öron behärskade de båda lika bra, och det spelade uppenbarligen ingen roll vilket språk de talade i sekunden.

Ett par dar senare petade samma öde, som nyss nämndes, in mig i ett sammanhang med många människor, de var mellan fyra och åttiotvå år. Majoriteten var runt femtio år, alla med svenska som modersmål. De medelålders talade ett sånt språk man hör omkring sig dagligen: engelska ord och begrepp, översatta eller ej, i säkert 20 procent av allt som yttrades. Det handlade bl a om något som ”replikerades”. Mina små grå sa att det inte kunde ha gällt det enda ”replikera” jag själv kunnat använda: ”svarade/kommenterade”. Nej, här avsågs ”kopiera”.

Och jag förvånas och förvånas och förvånas. ”Replikera” kommer från engelska ”replicate”, som betyder ”kopiera”. Men engelska ”copy”, betyder också ”kopiera”, ett ord vi väl använt för förfarandet ifråga under bra mycket längre tid?

Jag minns inga mer glosor från kvällen än detta märkliga verb, men anglicismerna skallrade: rattle, rattle, rattle.

En lite solstingslig (ursäkta den dåliga vitsen) text om det vanliga

Trots en smula solsting har frasen ”no pun intended” härjat runt i mitt medvetande. Det visar sig vara ungefär det som går att räkna ut av sammanhanget, men stora mödor blir numera inblandade för den som vill förstå medmänniskor av alla åldrar.

Jag tänkte att uttrycket ungefär täcks av ”förlåt vitsen, ej illa ment”. Nåt åt hållet är det förmodligen, med ”pun” som i sig betyder ”vits, ordlek” (substantiv) och ”vitsa” (verb). Ja, hjälp oss, milde herre alternativt o maj gadd (OMG).

För ca 60 år sen skrev undertecknad ett engelskprov för realexamen. I en text vi skulle översätta stod något i still med att det i luften utanför danshaket låg ”a smell of hot dogs" i luften. En hel del kamrater skrev förstås att det luktade ”heta/varma hundar”, vilket det kanske också gjorde, i och för sig.

Själv hade jag uppsnappat att en ”hot dog” var en ”varmkorv”. På den vägen är det, som man säger, eller snarare: rätt långt på den vägen är det. Man måste vara oerhört inne och närvarande i vår samtids filmer, låtar, serier, snack på alla vanliga samt sociala medier och resten, för att kunna ”haja klyket”, som stockholmare sades säga förr. Det betyder ”förstå språket/snacket”, vilket antagligen går sämre och sämre för var dag som går. För oss alla. Men no pun intended – vad jag nu menar det.

Bloggen vill synliggöra vad som är prioriterat och vart man går

I en mening som ”låt oss inte gå dit” anspelade ”dit” förr i världen på en tidigare nämnd plats. Nu är det annorledes, för det kan lika gärna betyda ”låt oss inte tala om det nu”. Givetvis är det direktplankat av ”let us not go there” som har längre tid av en överförd betydelse i sig. Tror jag, efter att ha hört frasen sägas på engelska.

Som allt annat är det en tidsfråga innan detta ”dit” i hög grad nått även hit. Googlar man hittar man frasen i tidningstexter: ”… men låt oss inte gå dit nu. Det blir så dålig stämning”. Detta ”dit” användes – jag skrev det igår – av en s k kulturpersonlighet i radio. Samma person sa även ”no pun intended”, men det har jag inte haft tid (eller lust) att undersöka än. Sommaren har ju kommit och kräver ens uppmärksamhet.

Men här ska i alla fall nedskrivas lösryckta meningar från tåggrannarna (se gårdagen) som skulle på ett (tror jag) möte med sina kolleger, vilken branschen nu var. Här citerade en av dem ett mejl som kommit från högra ort: ”Vi utför genomgående aktiviteter för att skapa samsyn”.

En av personerna berättade om något som ”kommunicerats”, och jag vet att många talar så. Jag bara säger detta ändå. Ett tredje exempel (sen satte jag på P1) löd: ”Hon vill synliggöra vad som är mest prioriterat”. Antagligen finns det läsare som nu undrar vad det gafflas om – så här talar ju människor.

Jo, det vet jag, men det låter på nåt vänster värre än det vi kallade ”kanslisvenska”. Med tanke på mängden anglicismer av alla slag och det här nya byråkratkanslispråket så vore det intressant att veta hur många procent av befolkningen som kan tillgodogöra sig vad som sägs och skrivs. Eller så är det bara jag som har hål huvet, som svensken säger.

Här överhörs inte, som det så fint heter översatt, här tjuvlyssnas

I skrivande stund sitter jag på ett tåg och hör en grupp människor, arbetskamrater tydligen, tala om sitt jobb, de verkar vara på väg till ett möte. Nu har jag tjuvlyssnat en stund men går bet på vilket slags arbete de har: arbetar de inom någon slags kommunikationsvärld? Är de lärare? Jobbar de i en kokosbollsfabrik? Mer om det en annan dag.

Håller man på med en blogg som denna samt är språkbesatt, lär man sig ofta (inte alltid!) att tolka vad folk säger. Men gör alla det? Eller är det jag som INBILLAR mig att mycket låter konstigt? Tänk om alla förstår det här språket som tvingar in MIG i en overklighetskänsla?

Det är nog dags att skriva den där romanen (sfi?) som alla människor skriver på – eller vill skriva på. I ungdomen, låt oss säga att det var i mitten av 70-talet, återkom en av kompisarna till att han ”skulle ha skrivit en bok före fyrtio års ålder”. Den blev aldrig av, såvitt jag förstår.

Nu skriver folk som aldrig förr, bokutgivningen, både den genom förlag eller som egenbetalas, är ENORM. Samtidigt är många upptagna av det faktum att barn inte läser. Särskilt böcker. Jag vet inte vad man ska tycka om något av detta, för jag har aldrig velat skriva en bok. Ej heller läsa så många.

Tiden går åt till att förstå vad människorna i omvärlden säger. Ta det här från radioprogrammet Spanarna: ”Och dit gick jag direkt”. Av sammanhanget förstod jag att det borde ha hetat ungefär ”så tänkte jag genast”. Det här låter inte klokt, ska försöka förklara en av dessa dagar (one of these days).

Tradigt tradigt yada yada när vi har blajblaj, blaha och bla bla bla

Här kommer gammalt och nytt i en salig röra: och med ”gammalt” menas inte gammalt som för 40 år sen utan för 10-15 år sen. Politikern sa: ”Vi har inte landat i hur /något ska utföras/”. Trots att folk säger ”landa” i parti och minut för sånt som är nåt annat än landa, vill jag föreslå ”vi har ännu inte bestämt hur vi ska göra”.

Ekonomijournalisten sa: ”Människor har olika storlek på plånboken”. Den där plånkan är ingen bra ”bild” längre, min har krympt till ett fodral för några kort nu. Om ens. Mobilen har som bekant ersatt plånboken. Är inte ”människor har olika god ekonomi” bättre?

En annan journalist sa (om en politiker) det numera rätt uttjatade ”man måste hitta en sexigare fråga”. Min uppfattning om det språk som används ”till alla” är inte bara rigid, den önskar sig även hut, hyfs och god stil samt dito samtalston. Men det är bara att blunda med öronen: jag har hört en förälder säga till sitt barn (i tioårsåldern) att hon har en sexig outfit.

Ytterligare en (som jag brukar tycka seriös) journalist yttrade följande mening: ”Andra tycker att det är nonsens och yada yada”. Till för inte länge sen sa svensktalande, förutom nonsens: blablabla, blaha eller blajblaj. Låter inte de mer inhemska?

Fast det får man väl inte säga i det här j-a landet. I mitt amerikanska favoritlexikon, Merriam-Webster, anges att första belägget för "yada yada" noterades i USA 1967. Inte några historiska vingslag, precis. Modern blajblajengelska som får ersätta modern blajblajsvenska: Jorå, det här blir nog bra i det långa loppet, serru.

Andligheten har tagit ett språng in i människornas träningslokaler

Bild Nick Castelli, Unsplash

Det går nog inte att räkna alla sätt som engelska ord och uttryck letar sig in i svenskan på, kanske omärkligt för många. I dag sa vår vattengympaledare att vi skulle göra en övning där vi med utsträckta armar (i sidled) först klappade ihop händerna framför oss, sedan bakom våra ryggar. Övningen kallades ”halo”.

Uttalet är [hejlo] och den vanligaste översättningen på svenska är ”gloria”, en sådan som Jesus, helgon, och kanske flera, har ovanför huvudet på tavlor. Samt är en beskrivning av de ringar som bildas runt månen, solen och diverse planeter. Men det är inte bara i vatten man gör en ”halo”, jag hittade även en övning med s k kettlebell. Med en rörelse visar en kille i ett Youtubeklipp hur den går till och säger att man ska ”dra den (kettlebellgrejen) runt kroppen som en gloria, kallas det väl? Ja, strunt samma…”

Han säger ”runt kroppen” men gör en cirkelrörelse ovanför huvudet. Vilket ju stämmer bra med varför den kallas ”halo” och ”gloria”. I vattnet har rörelsen inget med en gloria att göra – men den formar en cirkel runt kroppen. Man skulle m a o kunna säga ”cirkel”.

Det kommer mer andligt. Ett mejl jag försökte skicka kom tillbaka från en ”mailer daemon” som hade följande budskap:

I'm afraid I wasn't able to deliver the following message.
This is a permanent error; I've given up. Sorry it didn't work out.

En mailer daemon skrev! Vad är då en daemon, undrar man googlandes. Många svar var likalydande: (in ancient Greek belief) a divinity or supernatural being of a nature between gods and humans. Jo, man tackar, en gudomlig eller övernaturlig varelse, ett mellanting mellan gudar och människor. Som skriver till lilla mig personligen och i jag-form!

Tar vi en tripp längs minnenas allé kommer vi att finna godispåsar

Evenemang är ett slags händelse som i dag heter event och, liksom evenemangen, inte får någon pluraländelse. Det får dock ordet i originalspråk: events. Det måste finnas regler för hur engelska lånord ska hanteras, men känslan säger att det ofta blir som det faller sig.

I alla fall: vid den nya tidens event, vad det än handlar om, är det vanligt att besökarna får goodiebags. Jag tvekar att skriva ner ett så löjligt ord, för att inte tala om uttala det högt! Från julgransplundringar för snart ett sekel sen (mja, nästan) fick vi nåt som kallades godispåsar.

Anledningen till att folk får en goodiebag med smink när influerarna är ute på sina krämartåg är inte helt lätt att förstå. För, låt oss vara sanningssökande, en goodiebag har sällan vanliga godisbitar och karameller i sig. Alltså är det delvis förståeligt att inte kalla eländet för godispåse. Men de är ändå påfallande lika, och visst tänker man väl barn när man hör ordet goodiebag?

Vad vet väl jag, full av fördomar som jag tycks vara? Men det går inte att missuppfatta att dessa påsar är attraktiva, man hör om dem ofta nog. (Hälp!) Och här (i bloggen) fortsätter tillvaron att ösa in språkliga baddies (min kreativitet känner inga gränser) dagligen och stundligen.

I en av de poddar (eller är det program?) jag lyssnar på, Det politiska spelet, förekommer mode/lånord ganska rikligt, tyvärr. Så här sa en av deltagarna: Vi kan väl ta lite Memory lane här. Jovisst, jovisst, de som hänger med skapligt har lärt sig att den svenska varianten, som vi dock aldrig haft, vad jag vet, vore ”en promenad längs minnenas allé”.

En tråkig typ, som skriver detta, vet att det också går att säga ”låt oss blicka (ålrajt, titta, då!) lite bakåt”. Det finns ännu många som (här spekuleras, men på goda grunder) kanske känner till barnspelet ”Memory”, som går ut på att ha ett gott minne. Nu är språket ett läggspel av kaotisk karaktär, sanna mina ord.

Vad är egentligen värt att snacka om? Jo, k-s-t-n-j-b-l-m-s-t-r!

Är det för att tiden går fortare än den brukat som man blir så vilse? Plötsligt kom en anledning susande, den att spåra artiklar som återgav en universitetsstudie om hur mycket vi förstår även om en texts bokstäver utsatts för en stormvind. Ett exempel som faktiskt flög runt i sig, mest i mejl (det här var början av 2000-talet) lät bl a så här:

Eilngt en uneörnskding på ett engskelt uivtnierset så seplar det inegn roll i viekln odrnnig bksotrnävea i ett ord står i, det enda som är vtikigt är att fsötra och ssita bavstoken såtr på rtät patls. Rseetn kan stå hlelur om blluer och man kan ädnå lsäa tetxen uatn porbelm.

Pessimistiska delar i hjärnan (min) påstår att det var ungefär smatidigt (haha, jag skrev fel, men det gör ju inget) som man började skita alltmer i stavning och syntax, och mediernas (särskilt tidningars) ledning fick upp vittring på s k stavningsprogram. Hur bra det gått vet de flesta som lärt sig skriva och läsa, men inte har dyslexi o likn.

Visserligen försöker jag låta bli att se eller och/höra den språkliga katastrofen, men påminns om en tid när ett ordlattjande var mest för att roa – ibland på ett lite obstinat vis. Så kul och så nytt innan språket hade gått sönder!
  

För att återge det här måste jag delvis våldsöversätta en norsk poet, Jan Erik Vold, och hans dikt (70-tal, kanske) om kastanjeblommor. Det sker ur minnet, vill man hitta RIKTIGA grejer duger nätet inte mycket till. Ungefär så här lät det:

Innerst inne i det vita finns det nåt rött
Det er kastanjeblomster som jeg snakker om: 

k-s-t-n-j-b-l-m-s-t-r!

Nu kanske någon kan begripa vad vi roade oss med när inte Joråvischön tagit över våra sinnen och förvandlat oss till ”underhållningsförlamade hjon”. Nu citerade mig själv för några dar sen, där jag i min tur citerade tecknarna Berglins.

Köp inte konserverad gröt, stek upp den som blev över i morse

För länge sen brukade en gammal släkting berätta om den mat hon fick i ett barnhem på 1920-talet. Den satte djupa spår och hon återkom ofta till historien. Till slut blev även åhörarna övertygade om att äckligare mat fanns inte: ”Och på kvällarna fick vi oppstekt gröt”.

Förmodligen var det morgonens rikliga grötkok som även blev kvällsmat när gamla rester ”stektes upp”. Vi som slapp sådan föda lärde oss i alla fall att säga ”steka upp”. Osäker på hur det var med uttrycket (osäkerheten tilltar med det vacklande språket), har jag ändå en känsla av att man ”stekte upp” sådant som tidigare varit tillagat.

Fraser, inte direkt samhällsomvälvande, sitter kvar i minnet: ”Jag steker upp lite potatis till i kväll”, brukade innebära att man hade kall, kokt potatis som blivit över från tidigare på dagen. Det här är givetvis ingen stor språklig sak, men i ett matprogram sa någon ”steka upp biffarna”, men menade en första-stekning, om menigheten kan förstå sådan finlirsskillnad. Minns jag rätt var det i samma program som en person även föreslog att man skulle ”krydda upp” något. Det fanns anledning att för triljonte gången tänka: ”förbaskade engelska”.

Nu har likaså för triljonte gången Sbråk elaborerat och haft sig kring delar av den språkavveckling som är på tapeten (måla gärna en bild av det). Uppslag till verbet kom från en poddprogramledare som uppmanade två gäster: ”Kan inte ni två elaborera lite kring detta?” (Det gällde nån politisk förveckling, inte uppstekt mat.)

Jag tror, på lösa grunder som vanligt, att ”elaborate” är betydligt mer använt av engelskspråkig kreti och pleti än ”elaborera” av svensk. SAOL ger innebörden ”nog­grant ut­arbeta”, men i podden hade nog ”utveckla” varit mer passande, tjänligt och adekvat.

Inlägg med romantiska inslag, men efter hjärtan kommer smärtan!

Klarspråk – ordet var i omlopp förr, men det kan man numera, som nutidssvensken säger: fetglömma. Annars är det en glosa med enkel och finstämd innebörd, lätt att fatta för de flesta.

Här har jag suttit länge och undrat varför ”klarspråk” tappat sitt berättigande, sin relevans. Många generationskamrater (plus minus tio–femton år) håller ofta med undertecknads språkraptus, men bryr sig inte jättemycket om att de, uppenbarligen, förstår allt mindre av riksmediers nyheter. (Allt utanför dessa medier kan man dubbelfetglömma.)

En kvinna i 80-årsåldern som hörde av sig till Ring P1 hade ett tydligt språkärende, men inte det vanliga om var-vart och de-dem-dom. Som intresserad av politik, omvärldsfrågor, som man säger i dag, brukade hon se SVT-programmet Ekonomibyrån. Inte nog med sitt intresse, dessutom lät hon, för en lyssnare som jag, vältalig och insatt, men hade retat sig på ord hon inte förstod och inte tyckte hörde hemma i ett program av den något ”tyngre” kalibern.

Var är Jonathans hjärthalva? Bild Jasmin Egger

Själv anser jag vanligen att man bör slå upp okända begrepp, men nu gällde hennes frågor ord av nutida snitt, kanske så pass ”moderna” att de snart är väck. Inte nog med det, de verkar mest höra till ungdoms- och/eller sociala-medier-lingot.

  

Första ordet var ”bromance” (och måtte det inte tas in i svenska ordböcker) som avser en stark vänskap mellan män, dock av icke-sexuell karaktär. Det andra höll sig också inom vänskapsgenren: ”BFF”(uttal: "be-eff-eff") och är en förkortning av ”best friends forever”. Kanske är begreppets födelseort vad som förr hette flickrum. Två BFF-are hade varsin halskedja med varsin hjärthalva som hänge. De skulle passa exakt ihop med varandra. Blä. Nu blir jag så arg att jag måste sluta. Puss och kram! Love you! Vilket land.

Vad är grejen med kapsyler? Och mycket annat, för den delen

Vad är grejen med kapsyler som sitter fast? Inte bara tänkte jag det utan sa det även högt i något sammanhang och fick plötsligt en fråga till förutom den om kapsyler att grubbla över, nämligen vad är grejen med ”vad är grejen”?

Det sitter ju som bekant en annan person inne i skallen, en som talar som på 50-, 60- och 70-talen och undrar hur länge det äldre jaget formulerat sig som det där med grejen. Men det går ju aldrig att säga eftersom amerikanskan jobbar under cover och subversivt.

Talade med en brittisk man i 35-årsåldern häromdan. Han hade varit på besök i Sverige och kunde berätta att svenskar inte förstår hans engelska, de förstår bara den amerikanska varianten. So much for English as a lingua franca!

Tror mig kunna analysera det där med grejen som antagligen kommer från "what’s up with/that/?” Under de fornstora dagar man själv lärde sig tala skulle noga folk ha sagt: ”Vad har hänt med kapsylerna?” Eller ”Varför sitter plötsligt kapsylerna fast?" Kollar man träffarna hos svenska tidningar går, som vanligt, staplarna upp för ” Vad är grejen med…?” runt 2013.

Kapsylerna som sitter fast är ett EU-direktiv som trädde i kraft 2024. Avsikten är att kapsylerna ska med i återvinningen och inte ligga och skräpa för sig själva.

Diskuterat frågan har man tydligen gjort länge: på nätet ligger texter och kommentarer som är några år gamla. Inget som jag har observerat förrän nyligen, men det blir svårare att hänga med i allt. Och fast avsikten är bra blir det svårt att halsa ur PET-flaskor. För dem som gör så.

Var Tarzan och Jane AI-människor om man tänker efter ordentligt?

Den som gör en resa har något att berätta, sägs det. Man sätter sig bara på en långfärdsbuss och en annan passagerare berättar saker som man sen kan babbla vidare om, ut i tillvaron, ut på bloggen och nätet.

En dam av schweizisk börd talade om språksituationen i sitt gamla hemland och den är värre än den svenska som undertecknad ryar om. Landet har ju fyra officiella språk: tyska, franska, italienska och rätoromanska. Ca 65 proc talar tyska, men det finns 20 olika regionala dialekter som utgör vad som kallas schweizertyska.

Franska talas av ca 20 proc, italienska av 6-7 proc och rätoromanska en halv procent. Det finns alltså de som har anledning att sitta och sörja sitt gamla språk i en globaliserad värld. Dessutom måste väl alla dessa tungomål ha in sin beskärda del av den världsengelska som snart inte många förstår eftersom även den förenklas grovt.

Det är svårt att släppa bilden av framtidens människa som en halv robot som handskas med det tyngsta tekniska artilleri och säger saker som: Me Tarzan, you Jane. Coffee you? Me make. You sit. Moggbogg, kackmack, blabbblabb.

Å andra sidan lär inte Tarzan ens ha formulerat det korta ”me Tarzan, you Jane”. Bland andra som tar upp missförståndet kan man välja att läsa Hexmasters Faktoider. Där citeras en person som skrivit ner det här samtalet mellan T och J i filmen Tarzan – apornas son från 1932 och egentligen lär T enbart ha upprepat Tarzan, Jane, Tarzan, Jane, Tarzan, Jane, Tarzan o s v.

Så fort man tror att man vet nåt så stämmer det inte. Å andra sidan är ju T och J inte så väldigt verkliga. Som man föreställer sig framtidens AI-människor på ett ungefär.

Historisk exposé över en svulstig musiktävlings utväckling (jo: ä!)

Satir är inte den vanligast förkommande uttrycksformen i ett land vars tv-kanaler fyllds av människor som dejtar på allehanda vis, leker på allehanda vis, lagar mat i kubik o dyl. Tiden behöver antagligen inga kommentarer utan är sig selv nok. Ironi och satir uteblir.

De flesta medier (även riksditona) bugar, bockar och trallar med i en Melodifestivalcirkus som är på väg att ta hela året i besittning. Bland enstaka ännu vakna människor finns tecknarparet Berglins, som låter sina fåntrattsutseende figurer säga sanningar som heter duga.

I en nylig grupp serierutor löd konversationen: – Vad vill AI? – Världsherravälde förstås. Planen är att göra oss alla till underhållningsförlamade hjon.

Underhållningsförlamade, är ordet. Själv sitter man och undrar varför denna ”musik”-kalabalik alltid kallas ”Joråvischön”. Låt oss gå bakåt i tiden. Wikipedia:

Europeiska radio- och TV-unionen (engelska European Broadcasting Union, franska Union Européenne de Radio-Télévision, förkortat EBU eller UER) är världens största sammanslutning för nationella tv- och radiobolag. Unionen är framför allt känd för TV-samarbetet, den så kallade Eurovisionen.

När något sändes via Eurovisonen (svenska översättningen) spelades dess kända signaturmelodi, "Eurovisionhymnen", hämtad från första satsen (Marche en rondeau) ur Te Deum av den franske tonsättaren Marc-Antoine Charpentier. Musikstycket är från 1600-talet, men var länge bortglömt. (Wikipedia, igen).

Då betydde varken ”Eurovisionen” eller hymnen detsamma som gap- och skrikmusik samt spektakulära scenframträdanden. Den tävling som sen startade (hjälp oss alla milda herrar och damer som finns) hette inte ”Joråvischön” eftersom det är ungefär samma sak som att säga tv- eller radioprogram som sänds över hela Europa.

Tävlingen heter ”Eurovision Song Contest”, vilket blir ungefär ”europiska låttävlingen”. Länge har den haft ett svenskt bra namn, Melodifestivalen. Här är en bekännelse från språkpuristen: När tävlingen började kallas ”Mello” framkallades kräkningar. Sen blev det ESC och man mådde inte jätteilla, trots allt. Sen kom ”Joråvischön”. Kräkningar ånyo.

Kopplade grepp samt sätt att även snubbla över sig själv på

Två informanter, T och M, har med någon veckas mellanrum protesterat mot ”bortprioriterad”. Båda hade de försökt att analysera ordet, med tveksam framgång. Och jag gav dem i förstone rätt, visst låter det motsatsartat i sig självt, en logisk dubbelnelson.

Just detta grepp är 111 år gammalt

Vi blev alla offer för en Dunning–Kruger-effekt, tvärsäkra som vi var. Det finns fler smartskallar som sagt nåt liknande, Ashleigh Brilliant, är en annan (det hörs ju på namnet), och han sa (fast på engelska) ”Ju säkrare du är på en sak desto mer fel kan du ha”.

Vi lämnar messerschmittarna och går till den förklaring som Frågelådan (sköts av Språkrådet) gav på någons undring: ”Kan man säga bortprioritera eller prioritera bort?” Svaret blev: 

”Ja. Ordet prioritera har två betydelser: 'ge företräde åt’ och ’rangordna’. I den senare betydelser kan man lägga till ord som upp, ned, låg, hög (prioritera ned, nedprioritera, lågprioriterad). Det går också utmärkt att lägga till bort, bortprioriterad om något som rangordnats så lågt att det får utgå.

Fasiken också. Tittade fort i en tidning för att hitta en rubrik att klaga på. Det gick fort. Vad sägs om den här: Stjärnan njöt på nervpärs till cupfinal: ”Inte ens lack”.

Hänger på några skojighetsfel av den typ vi alla kan få till när inte haspeln är på. Någon intervjuad i radion sa: ”Vi står i en svår sits”. Visst ser man det framför sig? Detsamma gäller en kompis som löste ett problem och utbrast: ”Det här grejade jag på sittande fot!”

Ska vi plocka frukter i andras trädgårdar eller bara ta våra egna?

Gårdagens slutkläm om ”lågt hängande frukt” satte fart på hjärncellerna. Uttrycket kändes väl igen av några (av mig) tillfrågade personer utan att de funderat över innebörden. Åter får jag här en möjlighet att berätta hur inlåning av engelska idiom går till (d v s jag är övertygad om att ha rätt (ska jag behöva trycka dit en smiley för att markera ett ironiskt avstånd till mig själv?)).

Uttrycket är så lättolkat att det inte kräver stora ansträngningar att lista ut dess överförda betydelse: man måste knappt tänka på verklig frukt som hänger lågt på riktigt på verkliga träd. Men det är intressant att googla. I en träff från 2009, i Magasinet Arena, stod så här:

 
Lågt hängande frukter är en term som myntades av Världsbanken 1997 inför Kyoto-avtalet. Den används oftast om projekt som rika länder genomför i fattiga länder för att minska utsläppen där i stället för här.

Amerikanska lexikonet Merriam-Webster säger att första kända användandet av frasen är från 1909. Hundra år före Arena-citatet, m a o. Märkligt är att denna enkla bild förklaras mycket utförligt på sina ställen. Den typen av överdrivna självklarheter ser man ofta – numera.

Det är ingen idé att göra någon affär av hur de lågt hängande frukterna beskrivs i parti och minut, hur de ser ut och lätt plockas, samt hur de kan översättas till andra verksamheter. Kanske kan den förtjusningen förklaras med att uttrycket, som bildligt fenomen, är ganska nytt på svenska? Kanske måste inte engelsktalande berätta lika ingående för varann vad fördelar med lättillgängliga frukter är. (Hjälp!)

Ska jag berätta om ”liten tuva stjälper ofta stort lass”? Jo, det kan alltså vara så att en liten grästuva kan vara i vägen för någon som oförsiktigt kör sin stora vagn med sin viktiga last utan att se sig noga för. Hela skiten kan välta trots att upphöjningen på vägen var pytteliten. Det här kan man alltså även använda i andra sammanhang, i överförd bemärkelse, är ni med? Är läsaren uttråkad? Och jag inte klok? Jodå, jag sitter inne med en mängd viktiga upplysningar.

En av de viktigaste i dag är att det framgår hur lätt det är att importera ord, begrepp och uttryck från andra språk, framför allt engelska. Att plocka lågt hängande frukter är lätt som en plätt. Detta sista uttryck förklaras på ett ställe som ”lätt att klara av eller att genomföra”. Som att plocka lågt hängande frukt.

Vi rör oss via topping och inkapacitet till lågt hängande frukter

Gårdagens inlägg hade en dålig rubrik. Det är bara att inse för den som ibland sitter och gafflar om just dåliga rubriker. Så här stod det: ”Recept är likt annat svårare att förstå om man jämför med 1908”. Vad som egentligen skulle uttryckas var följande: I texten klagades över receptspråk som nuförtiden oftast är fullt av matlagningsengelska.

För undertecknad har det visat sig enklare att förstå vad som står i kokböcker från 1908 (en sådan var avbildad igår) – möjligen med undantag för måttenheter som inte använts under lång tid. Jag brukar minnas när vissa ord plötsligt börjat användas efter att tidigare ha lyst med sin frånvaro bland bakverk och maträtter. ”Topping” var ett sådant ord. Det ersatte ofta ”fyllning”. Och när det (80-tal?) stod ”toppa med kokos”, hade man förr sagt: ”strö kokos över kakan”.

Hur som helst var rubriken dålig, men det är ju något nutidssvensken fått vänja sig vid: skitrubriker som får toppa artiklar. Och då är det bara att övergå till ”fyllningen”, d v s ord som numera utgör språkets inkråm. Detta är en av tidens nya ingredienser: inkapacitera. Ingen av nutidsordböckerna (SAOL och SO) har fått med glosan. Jag går till Wikipedia som skriver:

Inkapacitering är en straffpåföljd som syftar till att försvåra möjligheten för fortsatt brottslighet. Påföljden är ett frihetsbegränsande och kan vara både kroppsligt och rumsligt.

Varför känns detta som lufttugg? Brukar inte avsikten med straffpåföljder vara just det som nu fått en ny orddräkt? I en artikel om inkapacitet i SAOB (från 1935), står att ordet betyder ”oförmåga”. Vidare står att ”kapacitet” betyder ”förmåga”.

Det här påbrödet ökar medborgarnas inkapacitet att förstå det modersmål som är deras. Och det gör en och annan rasande, särskilt dem som inser vilka lågt hängande frukter allt handlar om. Förresten har "den låga frukten", precis som många andra anglicismer, rakat i höjden från 2010-talet och framåt.

Recept är likt annat svårare att förstå om man jämför med 1908

Inte för att man vill spoila andras matglädje, men HALLÅ (som folk började utropa då och då för länge sen utan att direkt mena hallå)! Då kan man ju säga det svenska "förstöra" som engelskans ”spoil” betyder, väl? Och plus ”skämma bort” och kanske lite till.

Engelska modersmålstalare är något att vända sig till när man vill skapa ordning bland spoilers. Nyss sade sig nån (som så ofta) inte vilja ”spoila” filmen. Och visst kan väl en svensk säga att någon förstörde filmen, men man måste ju också veta att det sker genom att slutet eller delar av handlingen avslöjas.

Det går förresten också att förstöra andras filmupplevelse på andra sätt: genom att prassla med godispapper eller samtala högljutt med kompisarna. Hur som helstgör den som vill uttrycka sig så bra som möjligt klokt i att söka på sajter där modersmålstalare hjälper dem som har frågor. Det finns HiNative, italki och med all säkerhet fler ställen. 

Hemmets kokbok, 1908

Men vad menades med inledningens ”spoila andras matglädje”? I själva verket var det nog min egen matglädje som förstördes. Genom att läsa ett recept. Bra konstigt, läsa om mat brukar vanligen glädja mattokiga.

Det var så här: Rubriken till ett recept löd ”Burnt ends”. Ålrjat, brända ändar kan kanske vara gott, tänkte jag, och läste vidare. Man börjar med en fläsksida och ”trimmar ner fettet”. M s o (med svenska ord) ”skär bort lite”. Sen ska man ”rubba köttet med valfri rub som passar till fläsk”.

Med kännedom om att ”rub” betyder ”gnida”, antar jag att man gnider med passande gnidning. I ett senare skede ska man låta fläsket ”gå i en smoker”. 

Kanske bäst att läsa recept på andra ställen (som i boken 

t v) än i en dagstidning anno 2024. 

Gårdagens programpresentatörer och -ledare talade tydligare

Det händer att människor frågar om jag lyssnar på P1:s Språket. Kanske tror de att programmet passar som hand i handske för undertecknad. Vanligen passar inte den handsken (eller galoscherna), för många av dem som arbetar med språkfrågor har en attityd som går ut på att det mesta som låter och skrivs är fajn.

Som synes är jag inte sen att ursäkta vems som helsts språk, f a det egna. Nu har jag visserligen skrivit samma mening så ofta att tangenterna är utnötta, men försöker ändå: De som vänder sig till allmänheten och vill ha något sagt och/eller förstått, bör bemöda sig om ett tydligt språk. 

Man talade bättre förr, på Olle Björklunds tid. Bild från 1960

Alla kommer inte att förstå: treåringar kan ha svårt, människor som inte kan tillräckligt med svenska eller de som har andra problem med att tillägna sig kommunikation. Men det finns en nivå att lägga sig på som är bekant för de flesta med utbildning och bildning nog för att tala till folket.

I nämnda Språket handlade det om hur viktig röst, uttal och ”tilltal” är för den som vill nå ut, som det heter. Men givetvis dras det vanliga om att det minsann inte är så strikt längre utan att man nu använder ett "vardagligt" språk. Detta ska uttryckas kort, annars går blodtrycket upp, igen:

Trots ett inslag med en klarspråkig logonom (som tydligen anlitas av SR ibland, fast man inte tror det…) som påpekade vikten av en rösts kvalitet och modulering, samt sättet att betona och använda svensk satsmelodi, utmynnade det hela i just ingenting.

Lite kvävda skratt om vad man fann viktigt förr, var väl i stort sett enda kommentaren. Jag är inte ensam om att stänga av vissa radioprogram för att betoningarna, tonfallen och tonlägena gör det svårt att koncentrera sig på innehållet. Det finns ännu många som är mycket tydliga och bra att lyssna till – i radio, på tv – men många kommer snart att falla för det s k åldersstrecket.