Det låter väl petigt, men lotsas och låtsas är långt från samma sak

Såja, då satt man där igen med ett radiominne från häromdagen, som inte skrevs ner och som är omöjligt att hitta igen. Men man måste lita på att man hörde rätt om något så märkligt upprepades ett par gånger att man var nära att trilla ur sängen.

Det gällde ett inslag i P1Morgon och allt som blev kvar i skallen, är att den som talade var professor i barn-nånting (det finns väldigt många specialiteter och akademiska discipliner numera). Och det är så här bloggen (d v s jag) jobbar: här koms inte ihåg hur folk i allmänhet, vem som helst, en vanlig människa utan väldigt många års utbildning, väljer sina ord. Ej heller den som inte har svenska som modersmål, då kan det lätt bli fel.

Men är folk professorer måste man kunna räkna med att de har en god språkbehandling. De har studerat i en massa år, uttryckt sig både i tal och skrift för att erhålla, som det heter, högre befattningar. Den här professorn hade svenska som modersmål, ändå uttalade hen ”lotsa” fel.

Lotsas båtar av denna eller låtsas de bara? Foto Tord Strømdal, Wikipedia

Som sagt var det inte en enda felsägning, ett par gånger sa hen ”låtsa” – det gällde barn som skulle lotsas rätt. Uttal av ord som stavas med o resp å är ena riktiga luringar. Man hör liknande fall då och då. Några är riktigt knepiga, exempelvis ”kora”, som i ”kora en vinnare”. Där använder folk omväxlande o- och å-ljud i uttalet. Ofta ger sakkunskapen (språkfolk) båda uttalen grönt ljus.

Vissa ord uttalas olika när de har olika betydelser: där blir det inte precis enkelt! Ta hov som i kungliga hovet och hov som i hästhov. Det finns mängder av o- och å-grejs, även när orden uttalas med kort ljud, men den här gången var det så att jag häpnade: ”att barnen skulle låtsas” lät onekligen konstigt.

I ärlighetens namn måste sägas att det inte uttalades som det gängse ”låssas” – som också skulle sammanfalla med verbet ”lossa” – utan exakt som det skrivs. Men så intrikat är språket att det kan få folk att ramla ur sängen när det avviker från vanligt uttal.

Jag har ingen redan vid ”hallå”, åtminstone sker det högst sällan

Som så ofta sitter jag tankemässigt fast i något från senaste inlägget och denna gång var det programledarens mening ”ni hade mig redan vid hallå”. Den riktades till den s k författar-

panelen i SVT2:s kulturprogram Babel. Vad gäller språkpåverkan är den typen av jargong extra knepig, kan man tycka.

Babels Jessika Gedin är mycket kunnig, bland annat brukar hennes författarintervjuer vara lysande. Men i själva programmet kan man som representant för Föreningen Ordentligt Språk I Medierna önska att hon inte föll i farstun för mode- och kolla-vad-jag-hänger-med-språk. Så kan man möjligen tala med ungdomar eller en trängre krets.

Utan att ha på fötter eller underskatta publiken, är det ändå lätt att misstänka att den där frasen med hallå är något som en stor del inte förstår. Att hitta något skrivet om saken är däremot lätt, t o m Wikipedia har en kort förklaring av meningen, som är en trettio är gammal filmreplik. ”You had me att hello” yttrades första gången i en film, Jerry Maguire (1996). 

Bakgrunden var att en man ville försonas med hustrun efter att de varit åtskilda en tid. Pratigt och känslosamt förklarar han henne sin kärlek, men hon avbryter (med tårfyllda ögon) och säger ”you had me at hello”. Åskådaren ska förmodligen tolka det som att hon var ”övertalad” redan när han rusade in och ropade ”hello”.

AI skriver: ”Citatet blev ikoniskt och anses vara ett av filmhistoriens mest minnesvärda citat”. En normalbegåvad som ser filmen kan säkert räkna ut innebörden, även utan att ha stora engelska kunskaper. Svårare är det säkert för många att begripa vad programledaren menar när hon till författarpanelen säger det översatta: ”ni hade mig redan vid hallå”.

Givetvis ska inte hon få bära hundhuvudet för detta slags populäruttryck, men det är ett typiskt språk för närmast sörjande, som man sa förr när man menade en liten grupp av inblandade.

I detta fall ska det nog tolkas som att J G tycker så mycket om panelens sätt att resonera att hon är fast i den förtjusningen redan från början. Tror jag, men vet, vet man inte.

En närlyssning av det kulturella Sverige får en att ropa hallå!

Som halvt intresserad av mycket kan man bli samtidigt galen och hänförd. Det är viktigt att försvara ”kulturellt intresserade” människor, särskilt de seriösa. Men hos vissa kan en pretentiös hållning lysa igenom, en som får en att vilja smäda och häda.

Det kan vara den nerv som får många att försvara andra (som de normalt inte har höga tankar om) med alltför många fiender mot sig. I dag gäller det termer som får en (mig) att vilja osäkra pickadollen. Dit hör begreppet ”närläsning”, som kommit i min väg några gånger under livets gång. Finns det närläsning måste det även finnas närlyssning. Den som googlar ordet ser att det existerat länge – trodde jag var först! Tänkte nämligen göra en närlyssning av Babel, kultur-

programmet som ofta erbjuder den dubbla hållning detta inläggs första stycke beskriver.

Att programmet skapat en "läsutmaning" ska inte beskrivas vidare här, det skulle att låta snyggt. Ambitionen denna gång går ut på att kolla den egna (min egen, alltså) åsikt om det språk som används i ett kulturprogram – med den stenhårda sbråkidentiteten som fond!

Att någon sa ”loop” och ”vibbar” störde inte alls utan vittnar om det vanliga: vissa ord smyger in i språket och neutraliseras så småningom. Aningens värre var det med ”sampla lite”, som en av deltagarna sa. Ordet finns med i nya SAOL, och betyder 1) göra stickprovsundersökning samt 2) digitalisera analogt ljud. Som man ser det användas måste det tolkas som att sätta samman ”element” från olika ställen (själv har jag mest hört det om musik) till en ny enhet, kanske gäller det även texter. Och annat.

”Pitcha” är inget man törs använda än, men programledaren i Babel sa: ”Om man nu skulle vilja rekommendera, pitcha, de här böckerna till /…/” Sajten synonymer.se ”översätter” ordet med ”sälja in en idé”. Själv kommer jag inte att pitcha något alls i, som det heter numera, närtid. Programledarens ”ni hade mig redan vid hallå” var vad närlyssnaren mest studsade till av. Läsaren av Sbråk har mig just nu vid adjö: hallået kommer att kräva visst googlingsjobb.

Fågelmat som kommer med snöre, folk som kommer med vrede

Hemgjord "talgkorv" gjuten i ölburk
Bild: John Leffmann, Wikipedia

Plågoris i repris: den tvångsmässiga ”kommer med/i”. Den frasen är så kopierad från engelska att det sjunger om det: ”It comes with a price”. Det brukade på svenska heta t ex: ”har ett pris, har sitt pris, kostar en hel del” .

Sammanhangen där jag först la märke till saken var i försäljning av diverse varor: brödrostar, långbyxor, burkar – ja, all världens ting. Det hette inte längre ”finns i blått” eller ”levereras i en fin presentask”. Nej, grejerna ”kommer i blått, rosa, rött, presentask”.

Det engelska uttrycket gick som vanligt över till de bildliga beskrivningarna: ”det kommer med ett högt pris”. I de fallen betyder det ”innebär”, men det "vanliga" verbet kommer kommer med (ironi, för guds skull!) i sin vanliga innebörd vanligen. Som i: ”kommer med våren, tiden, åldern, båten, posten”.

Däremot kan följande mening ge en spader och sammanbrott: ”Kommer färdig med ett praktiskt snöre”. Det gör inte jag, men jag kommer med en stor vrede. Det gällde fågelmat, talg i ”korvform”, som kan hängas upp i det snöre varan levereras med. Varför inte det enkla ”har ett snöre och

är lätt att hänga upp”. Eller vad tusan som helst som inte heter ”kommer med ett snöre”.

Väl inne på repris av plågoris är det lika bra att ta med ens egen sorg över förlusten av prepo-

sitionen/adverbet ”inför”. Det har nästan försvunnit till förmån för ”framför” som enbart är preposition. I ett program om skolan fick föräldrar rådet: ”bedöm inte skolan framför era barn”.

De borde m a o inte prata illa om skolan så deras barn hör, men framför, vid sidan eller bakom barnen är lika illa. Säger man ”inför” barnen är betydelsen ”större”. Den kan nog förklaras som ”låta bli att göra så när barnen är i närheten”. Att använda ”framför” som är en tydlig läges-

beskrivning låter skrattretande, men så är det bara de som kommer med vrede som tänker.

"Mossa, mossa på er alla människobarn!", som Nicke Lilltroll sa

”Sömnens dedikerade rum” från inlägget i förrgår var inte färdiggenomtröskat. Tror ordet avser avsedd (!) plats/tid för något, eller kanske ”ämnat för” som om man beskrev ett sovrum som "ett rum ämnat för sömn". Rätt fjantigt uttryck, men enligt undertecknad bättre än ”dedikerat”.

Kollar man med amerikanska Merriam-Webster säger den ordboken om adjektivet ”dedicated” att det 1) betyder ”hängiven”. Nja, så står det förstås inte, utan ”devoted to”. En andra betydelse är ”avsedd för, ägnad åt” (eller kanske annat på svenska), som i ”pengar avsedda för semester-

resor”. En vanlig människa skulle kunna säga ”vi satte undan pengar till…”

Nu hoppas här raskt från språkets form till dess innehåll. Det är egentligen inget man kan ägna sig åt så länge världens härskare uttalar sig som hej kom och hjälp! Men nån enstaka gång är det intressant att dyka ner i samtidens tankegods.

I dag skriver en av Sveriges stora tidningar om en psykolog som tipsar om sysslor att hålla på med när man känner sig ”lite låg, dagen efter att mästerskapet är slut? ” Ja, som tur är drabbas inte alla i landet av just den lågheten, men det kan vara bra att påminna sig ”om att livet består av mer än OS”. Det kommer fler uppmuntrande ord och tips från psykologen:

Pusta ut! Kom ihåg att det du känner känner du för att du haft roligt./…/ Hör av dig till den där kompisen som kanske inte är så sportintresserad. Ta hand om dig, ät något mer än hamburgare. Gå och lägg dig i tid istället för att titta på alla ishockeymatcher.

Avslutningsvis ges rådet att ”ta tillbaka livet”. Nan blir djupt sorgsen för egen och tidigare generationers del! Aldrig var det nån som berättade att man skulle höra av sig till en kompis och äta annat än hamburgare när man kände stor tomhet efter någon begivenhet.

Det finns ett annat bra tips som en reporter på en annan stor tidning skrev om apropå hur vi fastnat i annat,  nämligen algoritmerna. Rådet var att bete sig riktigt subversivt, inte skriva några likes utan bara vara tråkig, allt för att reta algoritmerna. Slutklämmen är suverän: ”Gå offline och läs en bok om mossa”.

PS Rubriken är långsökt och sökt: Nicke Lilltroll var huvudperson i ett barnprogram från slutet av 1950-och några år in på 1960-talet. Minnet av trollets hälsningsfras, som löd som rubriken, kom logiskt nog farande när jag skrev slutordet "mossa"

Den enda tröst som finns att få kommer från det artificiella hållet

Ooooo, så många hang-ups (käpphästar) man kan ha! Under en några timmar lång bilfärd tvangs passageraren lyssna på OS-radio, det fanns inget att välja på om man ville åka med. Som ofrivillig åhörare fanns inget annat att göra än att notera hur illa det är på prepositionsfronten.

Dra mig baklänges på en liten kärra! är allt man kan säga om/på/till/över/mot saken. Den senaste och oroande nyheten om skolbarn (och andra) som varken kan skriva, läsa eller lyssna, är snart glömd. Det är svårt att räkna ut hur man ska kunna backa bandet, som man sa när det kom bandad musik och filmer.

Nu finns ju inga band kvar, så det är bra med det/ bra på det/ om det/ i det – välj och vraka i prepositionernas multiglada skara! Sittande i en bil var det inte lätt att skriva ner exempel (för den som inte antecknar i sin telefon) och det hade inget tjänat till.

Lyssnar man lite längre än tio minuter på radio, tv, sin omgivning eller var som helst kan man få höra alla möjliga varianter. Det finns besviken, ledsen, glad på/om/över/för/i med flera. En eller ett par av de här prepositionerna var rätt efter respektive adjektiv till för kort tid sen, nu är det shit the same. "Kan ingen prepositioner längre?" ropade jag lite felaktigt formulerat ut i rymden och sepåfan, först att svara var AI! Som visade sig vara en vänligt förlåtande själ:

Det är väldigt vanligt att prepositioner känns svåra, eftersom de sällan följer logiska regler utan snarare handlar om "språkkänsla" och fasta uttryck. /…/ Här är en snabbguide och tips för att återta kontrollen över de vanligaste prepositionerna.

Sen följde en lång lista att plugga in för den som inte kan placera rätt preposition på rätt ställe. Inte nog med den artificiella intelligensens hjälpsamhet, den uppmuntrar en som avslutning: ”Det är inget ovanligt att glömma bort dem, men med lite träning på de vanligaste uttrycken kommer de snabbt tillbaka!”

Ska skicka massor av tummen-upp- och hjärt-emojier till AI, med denna gullig- och omtänksamhet bör nog såväl små som stora snart lära sig det språk som är modersmålet.

Sbråk-problem: Dagens text lirar inte precis med det dedikerade

Apropå gårdagens ”ditcha” handlade bloggen 26 december 2025 om det aningens likalydande verbet ”lira”. Ska därför inte göra en större affär av det just nu, men den lilla affär man ändå kan göra är lägga märke till att det förekommer oftare och oftare i folkets språkbruk. Dags för att stoppa in det i svenska ordböcker, m a o, även om jag inte tycker att den vrålsnabba acceptansen för nya ord lirar med det som borde vara Akademiens ambitioner.

Men ”lira” (med något) är inte engelska märkligt nog, utan ett svenskt gammalt slangord för spela (boll, musik). På Slangopedia har Jan-E, 10 augusti 2011, lämnat en annan betydelse hos lira: ”Något som fungerar väl” och dessutom gett exemplet ”Det här samarbetet lirar klockrent”.

Just den innebörden tycks stämma för den ökande, ganska nya, användningen av lira. Ett exempel från SvD (2022): ”Men det lirar inte med den ryska så kallade fake news-lagen, som kan innebära upp till 15 års fängelse för spridning av information om kriget”. I konkurrenten DN skrev en krönikör 2023: ”Men så länge de fungerar ska solglasögon vara stora, jag inbillar mig att det lirar med min stora käft.

Ja, suck, tråkiga ord dräller det av. Som i den här meningen ur en TT-text: ”I och med folkhemmet blev det också vanligare att sömnen fick ett dedikerat rum”. Hm. Knappt har man vant sig vid att dedikerad betyder ”hängiven, mycket intresserad” (exempel: ”han var en dedikerad entreprenör”) så läser man om dedikerade rum!

SAOL och SO ger följande förklaring för dedikera: ”avsätta (tid, t ex)” och ”tillägna någon något”. Den senare betydelsen är rätt gammal: Hon dedicerade boken till sin mor. Tidigare stavades det med c, medan en ”dedikation” skrevs med k. Det nya populära adjektivet, som det om sömnens dedikerade rum stavas numera med k. För "dedicera" ger SAOL och SO både c och k som stavningsalternativ. Och har lite mer utarbetad innebörd, förutom "hängiven" även "avsedd för en speciell användning".

Själv är jag förvirrad. Men som bekant även en dedikerad språkbråkare, så ordet är inte helt färdigbehandlat än. Men nog kan man bli trött på eländet ibland och vill uppsöka sömnens dedikerade rum.

Än slinker orden hit, än slinker de dit och ibland rätt ner i diket

I ett nyligt radioprogram om klimateländet användes tre olika ord om det som snart (eller redan har) passerats: ”tippningsgränsen, tippunkten, the tipping point”. En vid-sidan-om-iakttagelse är att om svenskan mister väldigt många ord p g a engelska "lånord", ökar i gengäld mängden av likartade begrepp som de tre nämnda i förra meningen. Frågar man sakkunskapen verkar Språkrådet föredra ”tippningspunkt”, men skriver också så här:

I sammanhang där man med det engelska tipping point avser ett mer generellt tillstånd, som på grund av en förändring övergår till ett annat tillstånd, används ibland den svenska motsvarigheten kritisk brytpunkt. Ett annat svenskt ord som ibland används för begreppet i denna termpost är tröskelpunkt.

En annan ”expert”, WWF, förklarar saken på följande vis:

Tipping points, som även kallas tröskelvärden eller brytpunkter, är kritiska trösklar i ett system, där en liten förändring kan orsaka stora och ofta oåterkalleliga konsekvenser.

  

Bild GerardM, Wikipedia

Och nu sker en oortodox och ofrivilligt skämtsam s k övergång, d v s växling till ett annat ämne, som har mer eller mindre släktskap med natur- och klimatfenomen/problem: diken. Anledning till detta är ett ord som letat sig in i svenskan: att någon är ”ditchad”.

Slangopedias första belägg kommer från 2008, och 2012 skriver en användare: ”Ditcha kan till exempel vara att lämna ett ställe eller en person/personer. Man kan också ditcha sin flickvän/pojkvän”. Andra sajter ger ”överge, lämna, kasta bort” eller ”tränga sig före i kön”. Det senare återges på Reddit av en inflyttad amerikan: ”Han ditch:ade en grupp människor i kön för att komma närmare fram”.

 
Engelska ”ditch” kan vara både substantiv och verb. På svenska betyder det "dike", och med ändrad slutvokal bildas ett verb, exempelvis använd i sammansättningar som ”dika ut marker”. Amerikanska Merriam-Webster visar fler innebörder för verbet ”ditch, där ingår (förstås) den som nu används när svenskan ”lånar” ordet: ”lämna, skippa”. Egentligen borde en svensk kanske säga ”dika” istället för ”ditcha”. I den mån vi behöver ytterligare ett ord för "lämna, överge" och ett antal andra synonymer.

Egen åsikt, AI:s märkliga bidrag och SAOB:s gamla text om fåter

Ordet ”fåter” har tidigare varit med i bloggen, som dock inte skyr upprepningar. Det är den f ö inte ensam om. Bortsett från det: man glömmer ibland (kanske mer som äldre…) sånt man lärt sig och får då vara med om överraskningar om och om igen.

”Fåter” ingår i mitt aktiva ordförråd, men verkar inte vara allmänt bekant. Det kan vara svårt att spåra den sortens ord (dialektala, skitgamla?) som kan ha kommit in i hjärnan av en endaste familjemedlem, kompis, geografisk plats. I alla fall är inte fåterna lättfunna på nätet. AI, som inte är någon att hålla i när åskan går, är ute och cyklar i sitt svar:

Ordet "fåter" verkar vara en felstavning. Baserat på din sökning är det mest troliga att du avsåg fötter (plural av fot), eller eventuellt uttrycket "får fötter".

Bloggen ”Petra – i ord och bild” har nog mer rätt, om det nu går att ha rättare än rätt. Hon berättar om att hon följt med sin ”älskling” till hans föräldrar på östgötska landsbygden och de använder roliga och speciella ord:

Fåter [få:ter] (t ex; ”(Vad är det för) fåter han/hon har för sig?” = ”Vad är det för olat, konstig grej, han/hon gör?”, t ex något slags underligt ljud eller annat konstigt man säger/gör.

Dialektal förankring förekommer i några träffar på nätet, och några ordböcker visar det man redan vet: man talar till viss del en sekelgammal svenska! Svensk etymologisk ordbok från 1922 har med ordet! ”Fåt” får där innebörden ”fel”, med franska ”faute” som ursprung.

I min användning vore betydelsen ”fel” lite för stark, mer passande är ”knasigt beteende, olater”. Och glädjande nog finns det även i SAOB, som skriver så här:

fel, felsteg; förr äv.: förseelse, brott, ävensom felaktighet (i räkenskap, avskrift o. d.); numera blott om relativt oskyldig handling som snarast förråder dålig uppfattning eller bristande omdöme o. dyl. eller. bristande takt (uppfostran); missgrepp; misstag.

Första belägget är från 1556 och det sista från 1905. Detta i den SAOB-artikel som skrevs om ordet år 1926. Gammalt språk, var det.

Ambitiöst försök att lära svenskar engelska lyckades inget vidare

En av de nutida fåterna*: att samtidigt som man säger ett ord på engelska också översätta det till svenska (eller tvärtom), är i tilltagande hos mediefolk, även vanligt dito. Ett minne ur den personliga kökkenmöddingen dök upp igår när inlägget bl a handlade om den saken.

I min barndom var det vanligt att mindre bemedlade föräldrar gick på dörrknackande försäljares svada om vikten av att barnen skulle lära sig engelska. Vår familj var en av de många som inte hade råd med språkresor. Försäljarna erbjöd i stället ett band (minns inte hur många böcker som ingick) som hette Naturmetoden.

Denna metod var lite tvivelaktig och gick ut på att ett engelskt ord stoppades in här och där i en text på svenska. Texterna var i sig inte de sämsta. Bröderna Grimms sagor ingick, minns jag.

Efterhand ökades de engelska ordens antal och i sista bandet skrevs hela boken på det främmande språket (tyska fanns också). Hur uttal och grammatik hanterades minns jag inte.

Ej heller hur effekten, d v s resultatet, blev för nyttjarna. Men tänk så roligt det kan vara med modern teknik! På nätet hittar man Gunnar Bernstrups blogg där han skriver om ”en serie böcker” som köptes till hans äldre bror för att denne skulle lära sig engelska:

Klassiska berättelser som Robinson Crusoe, Robin Hood och Ivanhoe ingick säkert. Engelska ord var insprängda i texten lite här och var. I första boken bara enstaka gånger per mening. Efter hand allt oftare och i den sista boken (serien innehöll 20–25 böcker, skulle jag tro) helt och hållet. Då förmodades man kunna läsa fluently. Fungerade det? Tveksamt. Ingen succé i vår familj i alla fall.

Och här kommer genast ett tillrättaläggande: Naturmetoden, trodde jag serien hette, men det tycks vara fel. De ”rätta” böckerna ligger på en auktionssida och de beskrivs så här:

Under 1950-talet gav bokförlaget Niloé ut så kallade NU-böcker. Böckerna var strängt taget språkkurser som såldes av dörrförsäljare på avbetalning och bestod av 50 volymer där delar av texten var på engelska i en serie och tyska i en annan. Kursbrev medföljde. Inslaget av det främmande språket växte efter hand från några ord per sida i volym 1 till att de två sista kapitlen i volym 50 var helt på engelska eller tyska.


*Mer om fåter i morgon

För allt i världen: undvik direkta översättningar från engelskan!

Avstamp tas i dag i ett, som det heter, brett upplagt program/podd i P1. ”Klimatkrisfrågan” uppges vara världens längsta radioenkät. För den intresserade är det förstås ett angeläget och gediget projekt. Men Sbråkbloggen går ofta även vid sidan av ämnen och kollar i detta fall inte enbart klimat- utan även språkpåverkan.

Hur ska en godtyckligt insatt lyssnare (eller läsare) tackla den nya tvåspråkigheten? Det undrar jag. För nån vecka sen gavs i ett program inom ramen för "Klimatkrisfrågan" en variant jag inte hört förr. Det vanliga under intervjuer som förs på engelska är att reportern, med längre eller kortare mellanrum, översätter det viktigaste av vad som sägs. 

Bild: NASA/Apollo 17

Här var det annat och man frågar sig vad det innebär för förståelsen. Ska inte återge mer av projektet här, det är, som sagt, jättestort och lovvärt. Just nu gick det till stor del ut på att be artister och ”kändisar” formulera en personlig fråga som rör klimatförändringarna. 

Patti Smith sa: ”How much are you willing to sacrifice for the greater good?” Reportern översatte hennes fråga med följande ord: ”Hur mycket är du villig att offra för det större bästa, för ett högre syfte?”

Det här är ett mönster. Ofta görs en direktöversättning, i det här fallet ”the greater good” blir ”det större bästa”, därefter kommer den svenska varianten: ”för ett högre syfte”. Som även kan vara ”för ett högre mål, för det allmännas bästa, för allas bästa”, och andra svensksvenska förslag. Men ”det större bästa”, det mest osvenska, nämns i alla fall, och på det här viset normaliseras direkta översättningar.

Detsamma skedde med en annan musikers fråga som översattes innan hans egen röst yttrat den: ”Men oljeproducenterna fortplantar sig väl också? Vad tänker de ska hända deras egen avkomma, deras offspring!” Blir detta en hjälp? Det som pågår i stort nu är att både glosor och längre fraser utsägs samtidigt. För en sådan metod finns gamla belägg. Läs den spännande fortsättningen om dessa i morgon!

Är telefonen verkligen "smart"? Har Spotify gått med vinst eller ej?

Jo, visst är man en enformig och enfaldig konversatör, men det är inget mot ens smartphone. Som inte låter så smart. Har börjat ta mer aktiv del av diverse meddelanden i den och insett att den inte skulle må illa av gammaldags skolgång och, exempelvis, få kvarsittning i svenskämnet.

 
Nu är det förstås svårt för en vanlig dödlig att gissa sig till vad som är en väderapp som bor i mobilen, vilka annonsrackare som vistas där likaså: man ser bara diverse meddelanden hoppa opp oombedda. För att reta en, förmodligen.

Den vädergubbe som gömmer sig i telefonen skriver plötsligt: ”Kallare temperaturer”. Korrekturläsaren som bor i en själv säger: ”Temperaturer är inte kalla eller varma, pucko” (det sista säger inte korr-läsaren, förresten). Allt man fått lära sig tycks ha gjort helt om marsch – är inte temperaturer höga eller låga? Samma sak gäller priser som numera kallas ”billiga” eller ”dyra”. De är också höga eller låga, men att påstå sånt är väl elitistiskt. Eller fel – vem törs vara säker på något alls i de dagar vi kallar våra?

En annat intressant påstående dök upp (utanför väderrutan): ”Fler insikter för din portfölj”, stod det. Min portfölj har nog alla insikter den behöver, tänkte jag, och letade inte efter avsändaren. När vi nu ändå rör oss i portföljlivet ska här återges annat ur genren. Det lät som en gåta. Eller ett fel. I alla fall för oss utan så många portföljer:

Spotify krossade förväntningarna under Daniel Eks sista kvartal som vd. Både vinsten och antalet användare ligger klart över musikjättens egna prognoser.

Man tänker först att man är dum i huvet, med vinster ”klart över” prognoser känns inget särskilt krossat. Det här stod på en stoooor tidnings näringslivssidor, där man borde vara noga med dyrt och billigt, högt och lågt samt sånt som är krossat eller tvärtom.

Tog hjälp av översättaren och informanten P som berättade att engelska ”crush” här har ”direktöverförts” till sin vanliga svenska betydelse, ”krossa”, men borde ha översatts med en konstruktion innehållande ”vida översteg”. Till exempel.

Många barn har haft serietidningen Kalle A som svensklärare

Naturligtvis förstår man den del av vuxenvärlden som oroas över att barn och unga inte kan skriva och/eller läsa. Vem gör inte det? Det är metoderna man kan fundera över. Tävla i att läsa så och så många sidor, predikningar om vikten av att ”läsa böcker” – ja, allt som låter överentusiastiskt från lärare och andra vuxna – har man inte varit med om det själv?

Mången äldre människa måste minnas en massa gånger man som barn inte alls var tacksam för alla goda råd och var måttligt mottaglig för hur nyttigt det är med grönsaker. Bland annat. Föregå med gott exempel är ofta det enda raka. Och utan baktankar som lyser igenom: ”När lille Sture ser hur vansinnigt förtjust jag är i att läsa böcker, äta grönsaker och leva moraliskt godtagbart så gör han det snart själv!” 

Sånt gick man väl inte på? Med den egna erfarenheten bortglömd satt man där sen med ett barn som inte gick att locka eller tvinga fram till bokvärldens heliga altare. Men efter ett antal år kom ahaupplevelsen efter att hen fått hållas med sina serietidningar, främst Kalle Anka. Det språk och den allmänbildning som göms i en tidning många fnyst åt, gav resultat efterhand.

Det här hände för över trettio år sen och aversionen mot Kalle A satt kvar hos en del gamla (progg-)föräldrar. Långt om länge gick det upp för denna generation vilken språkskatt tidningen var. Och hela tiden varit. Översättningarna har, sen Kalle A började utkomma i Sverige (1948), skötts av enormt bildat och fantasifullt folk. Som sker än med Stefan Diös.

Bloggen har skrivit förr om denna tidnings påverkan på barns språkutveckling. Nyligen berättade en informant, P, boende i Tyskland, om hur högt ansedd Kalle A:s översättare är i landet. Sak samma där, m a o. Om Erika Fuchs (1906–2005) skriver AI: ”Hennes översättningar var kända för sin intelligenta språkanvändning, ofta med ordvitsar och referenser till klassisk litteratur”.

Hon är fortfarande högt skattad, och det team som översätter serietidningen numera har ”hennes” språk som ledstjärna. I en intervju lär hon ha sagt: ”Man kan inte vara nog utbildad/bildad för att översätta serietidningar”. (AI-översikt)

Så här känns det att vara stridslysten och uppgiven samtidigt!

Vissa ”nyheter” återkommer, t ex de om nyttan av rödvin, fet mat, kaffe, vinterbad och annan mänsklig verksamhet. Ibland är det ros, ibland ris och någon gång ett jaså (vinterbad). Det blir kortare mellan varven om de olika buden. Dit hör larmet som gäller barns och ungas läs- och skrivförmåga. Och inget händer, förstås. SvD skrev häromdagen:

Elevernas handstil är oläslig, stavningen usel och versaler och gemener blandas i en enda röra. Skolan har drabbats av en skrivkris, menar flera svenska lärare.

Återkommande nyhet, som sagt. Men här är tillfället för undertecknad att skriva mer om de uttjatade läsningsfrämjande åtgärder som upprepas och där företrädarna har något fromt predikande i stämman. Själv blir man lika repetitiv när man värjer sig, i och för sig. Men vi är antagligen långt bortanför möjligheter att ”laga” det som brustit i skolan. Problemet är väl att hela tillvaron (i alla fall i vår del av världen) brustit. Mänskliga färdigheter har nonchalerats läääänge, för att lämna plats åt andra aktiviteter, låt oss säga mer åt konsumtionshållet.

Och nu kommer en egen, högstämt sorgsen känsla av förlusten. När den här bloggen startade, för sådär åtta år sen, var avsikten att sbråka om nonchalansen inför svenska språket. Den är utbredd (med hjälp att s k ny teknik) hos framför allt medier och alla institutioner/myndigheter som förr i världen la vikt vid sättet att meddela sig på till medborgarna.

Den bloggambitionen är givetvis ett löjligt tilltag: allt som sägs och skrivs i dag blir mer och mer obegripligt. Radioprogram, kanske egentligen ämnade för en större publik, kan enbart förstås av dem som är helt inne i den nya svenskan. Totally. Ofta är en mycket stor andel engelska, eller tillfälliga trendspråk med livslängd som dagsländors och vattenloppors.

I bloggens början skrev jag häcklande övermodigt om de ”språkprogram (i radio, vanligen) som inte vågade vara i närheten av normerande språk eftersom ”brukarna”, vi, bestämmer själva.

I sådana program (med ”folkbildande” syfte) diskuteras istället ”ofarligare” varianter som dialekter, talesätt och ordspråk. Diskussionerna måste stanna på den lite skojsigt exotiska nivån. Den som önskar stramare språktyglar placeras mot sin vilja i felaktiga politiska fack. 

Bloggen har sen ett bra tag tillbaka kantrat över i annat babbel än rena språkfrågor, och det kommer nog att fortsätta. Mer om de läsfrämjande stridsropen i morrn.

Via en krokig väg från väder- och musikord hamnade Robban här

När ens hjärna börjar bete sig som en sönderhackad hårddisk kan det bli spännande. I går handlade det igen om det nya meteorologspråket och snö som ”flingar” ur molnen. Jodå:

Det tog inte lång tid innan den gamle sångaren Robban Broberg började sjunga inne i ens hjärna (konstigt, men sant): ”Fling, fling”

En av hans hittar från 1991 heter ”Det som göms i snö” och första versen (det heter nog egentligen strof om man ska vara noga med poesin!) går så här:

Robban Broberg (1940-2015)
 Foto Bo Gabrielsson

Fling fling
Det som göms i snö kommer upp i tö, fling fling
Liten fågel hittar gammalt brö, fling fling
Allting lever upp vill aldrig dö
Det som göms i snö kommer upp i tö

Kanske inte min favoritmusik, men en sak är säker: hörde man bara låten ett par gånger satte sig detta ”fling fling” fortare än tyska prepositioner (nja, ingen bra liknelse, de är ju fler och två heter inte likadant). Det här upprepandet av en kort fras, bara ett par ord, är ju rätt vanligt. Yeah, yeah! Kallas det något? 

Studiefrämjandets Musikakuten svarar:

En hook är en detalj som gör att lyssnare känner igen och kommer ihåg låten. Det kan vara ett sound, ett riff, ett speciellt ackord, en textfras eller en melodislinga. Hooken kan naturligtvis finnas i alla delar av låten.

Termen hook är förstås engelska och betyder hake/krok, vilket det lika gärna skulle kunna heta i Sverige. Men man ska väl inte vara sån, "refräng" kommer närmast från franskan via latin. Italienskan har också bidragit med en mängd musiktermer. Fast då brukar det handla om annan slags musik. Fling, fling.

Nya tider: snön flingar ur molnen, ljummet vatten rinner ur kranen

Bäst som man ondgjort sig över den digitala eran, kommer den och hjälper en, åter i form av Språknördarnas Högkvarter på Facebook! Den senaste tiden har det i meteorologernas värld varit ett väldigt ”flingande ur molnen”. (Som rapporterats i denna blogg.) Inom yrkesgruppen tycks det vara en smitta: det är inte bara hos en enskild meteorolog som det flingar.

Även om det låter vackert och poetiskt är det nåt som inte stämmer. På Språknördarnas HK finns det också folk som går till botten med språkgrejer, slår upp och har sig. Någon kommen-

terade det intressanta: ”flinga” som verb finns inte i svenska ordböcker. Ordet existerar bara som substantiv.

I likhet med undertecknad kollade en annan språknörd det engelska verbet ”fling”, som relevant misstanke om flingandets härkomst, men engelska ”fling” ligger inte åt det poetiska hållet. Det handlar mer om att kraftfullt ”kasta, slänga” och ”vräka iväg” saker.

Min egen misstanke är konspirationsteoretisk: alla meteorologer har varit på kick-off, samma upp-peppningskurs. Och fått uppslag. Det ymniga flingandet i deras yrkesjargong påminner om det man fick sig till livs på kurser under min egen yrkesverksamhet. På den tiden brukade det vara Kay Pollak som skulle liva upp oss vid såna evenemang.

En mening från dessa skulle återkomma (den ska dock inte tillskrivas K P, men säker kan man aldrig vara) och den löd: ”Det kinesiska tecknet för kris betyder också möjlighet”. Sann eller ej, det gick att ana framtiden redan första gången den uttalades. Mycket riktigt, dessa ord skulle upprepas tusentals gånger!

Minns en annan kul grej från tiden för denna plastiga samhällsomvandling: Vårt jobb skulle på ”konferens”: mat, potatis, alkohol, dans och hallabalaj. Vi delades upp på två tillfällen. När första gruppen varit där frågade vi en kollega om innehållet i kursen (det som skedde dagtid). Han tänkte efter ett tag, sen kom det lite tvekande: "Jo, vi fick lära oss att om man t ex har en tvättställsblandare med två kranar: en med kallt vatten och den andra med varmt och om man vrider på kranarna samtidigt och ungefär lika hårt, så blir resulatet ljummet vatten".

Vi frågade förstås vad det var en bild för. Kollegan skakade på huvudet, det mindes han inte.

Det Digitala förvandlar språket, och bilderna blir besynnerliga

Wolfgang Hasselmann har skapat bilden man finner under sökningen "AI-genererade landskap" på Unsplash

”Den här tiden på året vill många av Sveriges forskare slita av sig håret”. Så skrev nyligen en debattskribent, och det är bara att hålla med, även för oss utanför forskarvärlden. För under-

tecknad utgör åsynen av denna skribents drastiska formulering en av de miljoner gånger man sitter i korselden mellan ett språk fullt av idiomatiska uttryckssätt och, naturligtvis, individens möjlighet att formulera sig som den vill (vem är t ex jag att kasta första stenen?*)

Vi kanske inte sliter av oss håret, men många sliter sitt hår numera, av olika anledningar.

Vid såna här funderingar står det helt klart: under den digitala eran har det mesta förändrats. Våra sätt att uttrycka oss skiljer sig alltmer från individ till individ och det gemensamma språk vi haft fram till för några decennier sen är till stora delar borta.

Något liknande gäller bilder: fotografier och de mer eller mindre "konstnärliga" bilderna. AI-tillverkade bilder dyker allt oftare upp i många sammanhang, kanske främst i medier. I dags-

tidningar och tidskrifter har de börjat bli mycket vanliga, ofta klatschiga, men också med tydliga tecken på att människan varit "frånvarande" vid tillkomsten. Här gäller som vanligt det uttjatade ”smaken är olika”, men det kan också visa på hur människan kommer att anpassas och tvingas lära sig att gilla världens nya "utseende". Utmärkande är hur "likt" allt är vartannat: utseenden, kulturyttringar, texter, kläder – samtidigt som många framhäver sina "unika" drag och preferenser, bland annat på grund av sin "unika" smak.

En del av oss (jag sa inte ALLA) känner av det som på svenska uppenbarligen heter dos and don’ts** (vad man bör och inte bör), och vi kallar det put up with (stå ut med).


*Jag sitter ju här och skriver lite hur som helst. Men vänder mig inte till allmänheten

**Kan tydligen stavas antingen dos and don’ts eller do’s and don’ts!

Autentisk historia: skeptiska protester mot indraget skol-latin

Intressant hur modernt språk nöter ner ens motstånd. I den prima gruppen Språknördarnas Högkvarter (på Facebook, och där man tycks få läsa inlägg även som utböling!) finns en diskussion (från 2024) om den märkliga och nya betoning på verb som funkar som hjälpverb (ja, lite vad som helst betonas, egentligen, respektive inte).

Även rutinerade reportrar säger sånt som ”han HAR kommit tillbaka” eller ”i dag ÄR vädret soligt och varmt”. Man har nu hört det så ofta att ens motstånd kvaddas. Konsten att läsa och betona är gådd, inget snack om saken: Man får hoppas att framtida människor förstår vad DE menar och ANDRA säger.

Å andra sidan kan feluppfattade ord eller knasbetoning vara lite kul när det avviker från det vanliga. Informanten M berättade om en sportkommentators annorlunda uttal av ”lekamen”.

I stället för att betona a-et, sa hen ordet som i (av mig konstruerade och konstiga) meningen ”ska vi leka män”. Som lyteskomik är detta ganska milt – och hur många av oss har inte gått nästan en hel livstid och uttalat ord fel? Andra vanliga feluppfattningar gäller naturligtvis och

i många fall utländska glosor. Nyligen har jag hört såväl ”skepcism” som ”autentism”.

Och hör nu här, för såååå noga kan man inte vara: att även vana uppläsare stakar sig på sådana ord är förståeligt. Söker man på nätet efter ”skepcism” finner man det bland akademiska texter och renommerade tidskrifter. Ja, det heter alltså ”skepticism” Och visst låter det som en stavelse för mycket!?

Vad gäller det felaktiga ”autentism” existerar ingen -ism i ordet, substantivet är ”autenticitet” och adjektivet ”autentisk”, vilket låter bra för en svensk, precis som ”skeptisk”. För att förstå ordens ursprung och svenska uttal bör man nog vara en baddare på latin och/eller grekiska.

Och på tal om det har några av Österrikes mer prominenta författare, konstnärer och forskare protesterat mot att regeringen vill skära ner på latinundervisningen i det som motsvarar svenskt gymnasium – till förmån för AI-kunskap! De som skrivit under protesten anser att det utgör "en fundamental attack mot den intellektuella substansen i vårt utbildningssystem".

Så kan en slipsten också dras. Fast förgäves, förstås, som i fallet med dagens övriga slipstenar.

Texten går från den artificiella intelligensen till artificiella feminister

För andra gången på kort tid skrivs här positiva saker om Språktidningens chefredaktör Anders Svensson. Ja, det beror naturligtvis på att han närmar sig vissa språkproblem som (tycker jag) han inte såg tidigare. I sin senaste krönika i DN pekar han på det stora elände den artificiella s k intelligensen i värsta fall kan ställa till:

Stora AI-språkmodeller som Chat GPT hämtar sitt uttryck från människors skrivsätt. Men nu visar det sig att även vårt vardagsspråk tar intryck av AI:ns sätt att formulera sig.

Forskare vid ett tyskt institut har kollat nutida korsbefruktning mellan mänskligt språk och AI-skapat dito. Den vanliga påverkan svenskan utsätts för av engelskan är nästan småpotatis jämfört med det än snabbare härmapebeteendet mellan människa och maskin:

En chattrobot matad med mänskliga texter tvättar språkbruket efter algoritmernas preferenser och människor formar i sin tur språket med Chat GPT som normerande ekokammare.

Så långt A S och heja honom! Tillbaka till egna jaget och andra gamla kärringars. Informanten A P, sms-ade häromdagen om ett ord hon hört i ett av radions kulturprogram. ”Uppläsaren uttalade ordet ’celebert’ med betoning på sista e-et”, skrev informanten och undertecknade med ”sur tant”. Den dan kunde jag genast kontra med vad jag hört i ett annat program som berättade om en protesterande man i USA. Reportern sa: ”Han kallar ICE en millis som dödar”. Ordet uttalades med betoning, och två l, som det barnen äter i förskolan: ”mellis”.

Det var i sökandet efter fler människor som uppmärksammar mediers ökande språkfel som Språknördarnas Högkvarter (nämnda i går) dök upp. Vi är inte lika många som feministerna sjöng förr att kvinnor var, hälften, men ganska många är ändå de språkilskna. För att vara tydlig: låten från 70-talet sjöngs bl a av Röda Bönor, och hette: "Vi är många, vi är hälften".

Feminister för f ö (liksom ordentligt språk) en tynande tillvaro. Om man nu inte räknar dem som illvrålar ”feministiska” budskap och som levebröd sjunger sånger klädda i små tygtrasor, medan de utför påfallande pornografiska koreografier. Det är mycket som ändrat gestalt.

Pötslig avundsjuka hos en oansluten: Språknördarnas Högkvarter!

Ofta betraktad som lite bakom – eller i alla fall efter – har det hänt att jag tilltalats som ett litet barn, eller en mycket gammal människa, även innan jag blev en gammal människa. De som sätter klackarna i backen, också kallade bakåtsträvare, råkar ut för sånt.

För ett par decennier sen berättade en betydligt yngre kollega för mig att det kommit ett jätteroligt socialt medium (eller vad man nu sa då). ”Det skulle passa dig”, sa hon, ”du tycker ju så mycket om att prata med folk”. Avsikten var förstås vänlig. Men det var inte intressant för mig att prata i Facebook, och är det ännu inte. Ja, det skulle möjligen ha varit för några minuter sen, mer om detta snart. Då, för tjugo år sen, hade man börjat känna av framtidens vingslag, 

d v s de som nu flaxat vidare och förvandlats till ännu otäckare blåst.

Social har man visserligen varit, men sociala medier är en annan femma. Eftersom kollegan hade rätt i att antagandet att jag är en pladdrig sort, gick det att räkna ut att man lätt skulle fastna i ett sådant nät. Även en bakåtsträvare kunde förstå att det via Facebook skulle välla in bilder och berättelser om barn, barnbarn, maträtter och semesterupplevelser.

Herregud, man hade bara helt nyligen lämnat folks diabildvisningstyranni bakom sig, skulle man nu in i nästa? Å andra sidan får man vara tacksam för insikten att det finns ett ruggigt beroendeframkallande gift i skrollandet. Det är bara att se sig omkring så står det klart, och kanske skulle man åka dit själv.

Men just i dag var första gången jag tänkte ”fanken, också!” Det hela kom sig av några av bloggens vanliga exempel, såna som ligger i anteckningarna och ska tas fram och gnällas om.

I sökandet efter eventuella kommentarer kring dessa, hamnade jag i Facebookgruppen Språknördarnas Högkvarter.

Där finns tamejtusan mycket intressant. För en sekund kunde man känna ett styng av avundsjuka. Men kul för dem! Exemplen jag googlade efter och som ledde till Språknördarnas Högkvarter (samt gick att läsa även om man inte är ”på fejan”), får ligga kvar till morgondagen.

Saken är biff alldeles för många gånger i samtal som förs idag

Det är sällan jobbigt att sitta här och bli arg över språkets farvälföreställning. Men ens kamrater kan bli förvånade: ”Att du orkar bry dig”, säger de. Om sanningen ska fram börjar det kännas lite tärande. Geisten från bloggens första år (startade i mars 2017) har naggats i kanterna.

Visserligen har det blivit löjligt enkelt att höra, läsa och skriva ner alla möjliga språkproblem, men när mängden knasigheter – framför allt olika varianter av engelsk påverkan – svämmat över alla bräddar, försvinner en del av ens motivation. I ett vanligt radio- eller tv-program kommer hälften (kanske en liten överdrift) av de ord som används från engelska.

Bild Sergey Kotenev, Unsplash

Inneord kan vara en passande beteckning, för många av dem har karaktären av modeord, precis som modet existerar de en tid för att sen försvinna. Värst av allt är att de uttalas så självklart – som om ALLA borde förstå dem. Ett välkänt exempel på senare tid är att "ha en beef" med någon. Om ordet skriver Wikipedia (jag använder mig inte av AI-översikten trots att den nästan alltid hamnar överst bland träffarna):

Beef (sv. "biff") avser inom hiphopkulturen ett bråk, gräl eller någon form av oenighet mellan olika personer eller grupper. Mest känd är det så kallade "West-East Coast War i början och mitten av 1990-talet mellan Death Row Records och Bad Boy Entertainment där 2Pac och The Notorious B.I.G var frontfigurer, vilket ledde till dödsfall.

Det här är förmodligen ett ”vanligt” ursprung för många av de ord som används på ett självklart sätt i modern tv-, radio- och tidningssvenska. Detta slags tankar slår tillfälligt ner ens humör en vanlig dag i februari.

Våra nutida texter, ord och bokstäver har hamnat på nya ställen

Liten reprisdiskussion. Alla har vi hört folk säga det konstiga: ”Jag älskar böcker!” I såna här fall finns det tack och lov en väluppfostrad person i ens inre som låter bli att med spetsig röst fråga: ”ALLA?” Det är f ö lika dumt som att höra män säga att de älskar kvinnor. För de älskar vanligen långt från alla. Inte så  många kvinnor säger att de, generellt, älskar män.

För länge sen kände jag dock en kvinna som "älskade böcker", särskilt dem med ljusblå pärmar, ty de gjorde sig så bra i hennes sovrum. Hyser inga betänkligheter direkt, hon var ju mycket uppriktig om dessa böckers roll.

Ett annat minne från ungdomen: vissa stoltserade med fyllda bokhyllor, de var statusprylar på samma sätt som andra använde sin Volvo P1800. Nu har böckerna ändrat gestalt. Deras rent konkreta värde har dalat, men hör man nån säga att den läst Marcel Prousts idiotlånga romansvit, så är det nog meningen att man ska falla i vördnad. Och varför inte, mänskan har ju då läst 4 000 sidor och bör komma först i vilken läsartävling som helst, se gårdagsinlägget.

Men hur än bokälskarna kråmar sig och har sig så sjunker inte bara texter, utan även ord och bokstäver ner i konsumtionsträsket. På en hylla kan någon ha en snidad samling bokstäver som formar den ofullständiga kommentaren LOVE. Och även om många inte längre kan skriva så är deras kroppar fullklottrade med sentenser man sett för ofta: carpe diem och annat tänkvärt.

På armar och bringor och rumpor står det bland drakar, rosor och blader ”Ing-Marie, Kevin, MAMMA” och namn på andra viktiga personer i de tatuerades liv. Låter det här föraktfullt är det inte sant helt och hållet, det känns snarare tragiskt.

På T-tröjor kan man likaså läsa en hel del roligt, provocerande och klichéartat. För att inte tala om väskor med, exempelvis, ordet ”Hamlet” i jättebokstäver skrivet över sig. En del har helt och hållet kopierat romanernas omslag med titel och författare. Men är en väska.

Medge att detta är intressant när människans läsande, skrivande och stavande samtidigt till stor del gått i putten.

Är läsa böcker det bästa man kan ägna sig åt i en tid som vår?

Man är inte nån stor tänkare, men tanken är ju fri, som det heter. För att understryka den saken, samt  muntra upp sig, kan man citera Bertrand Russell som lär ha sagt:

Tanken är subversiv och revolutionerande, destruktiv och förfärlig. Tanken är skoningslös mot privilegier, etablerade institutioner och bekväma vanor.

Nu ger jag förstås inte många vitten för citat som står på ordspråks- och citatsidor eller som människor säger att andra har sagt. Antagligen har AI förstört ens tillit till vad som brukar kallas informationskällor. Alla försiktighetsmått eller -steg är viktiga.

Med det sagt (förmodligen översättningslån av "having said that"), är det strunt samma varifrån citatet kommer, det är klyftigt i vilket fall som helst. Efter en vanligt lång inledning kommer nu ärendet: Tror folk att man kan få barn, unga och äldre att läsa fler böcker genom att tjata på dem samt starta tävlingar av slaget ”Vem kan läsa flest sidor”?

Det verkar så. Man är väl inte ensam om att få invärtes kliande partier av dylikt? Tjatet ses på allt från mjölkpaket till det som kallas kulturprogram, Babel i SVT, t ex. Här kommer ett citat till, denna gång från mig själv: ”Vem tusan finner ro och glädje eller vad som helst av att dyka ner i böcker i den tid som nu är?”

Här är ett svar: ”Ja, inte jag”. Oombedda får vi all världens länder, människor, krig, händelser, privatliv, konsumtionsvanor med mera, vräkta över oss, oavbrutet. Vem får lust att dyka ner i något när man helst vill dyka upp ur andra historier (mja, märklig bild, men lätt att förstå). Trots att vi inte varit ansatta av krig eller gigantiska naturkatastrofer kan det ändå kännas som om man måste återta verkligheten (reclaim reality!).

Tänker på de konstnärer (författare mest, kanske, och tyskspråkiga sådana) som tog sig an modersmålet på ett trevande och nytt vis efter andra världskriget. Poeten Paul Celan ska ha hört till vägvisarna i detta knådande för att få bort spåren av brotten som begicks under kriget.

Så illa ligger det inte till för oss, men av någon anledning är det många människor som inte vill läsa böcker längre. Och inte heller tvingas. Men, det finns alltid mängder av ”men”, en del är övertjusta i läsning och dess tillbehör. Om tillbehören kan morgondagens text handla.

Stramare ordboksarbete och mindre flingande skulle vara finfint

Snön flingar rejält ur molnen nånstans i Tyskland 2009. Bild Wikipedia

    

Vad gäller den pin- och purfärska utgåvan av SAOL har man inte kunnat låta bli att undra: hur ska det gå för ”ostoppbar” och ”öppensinnad”? Båda är de översättningslån från engelska, och man kan inte kalla originalen svårgissade: ”unstoppable” och ”openminded”.

Eftersom det viktigaste man numera går efter vid ordboksarbete, det s k bruket (vilket man kan fundera över om man har tid), så har "ostoppbar" lyckats knöla sig in i ordlistan. Det har inte gått lika bra för ”öppensinnad”, en annan glosa man hör stup i kvarten nuförtiden.

Det här är konstigt. Om ord eller begrepp funnits i svenskan för flera hundra år sen, brukar ordbokskommittén hänvisa till detta faktum när de öser in engelska ord: Så här har det hetat på svenska förr, minsann! Och i en SAOB-text från 2023 finns ordet öppensinnad, om än med ett belägg från 1723: ”som har öppet sinne”. Det 300-åriga exemplet lyder: ”Hustrun (är) i tahl och swar fri och yppensinnad”. Ändå har det inte nått SAOL och SO, det var som tusan.

Och nu över till vädret. Samt något om den snö som föll i år, och kanske inte fallit klart. Bloggen skrev om saken 2 och 6 januari. Min nya telefon tävlar tydligen rent poetiskt med SMHI. Ofta skriver den: ”Snöfall upphör snart”, ibland även när det inte börjat, men det gör inget. Det där ”snöfall” i obestämd form ger upplysningen ett lyriskt tonfall.

Men SMHI, de rackarna, har börjat överdriva sin poesi. Första gången (och ett par till) lät det så vackert när meteorologen sa att ”lite snö kan flinga ur molnen”. Men för lite och för mycket skämmer som bekant allt. Nu flingar snön ur molnen i väderleksrapporten nästan varje dag. Förr föll den bara. Ack. Aldrig blir man nöjd.

Hur kan den så kallade folkfesten vara ”folklig” och ”barnvänlig”?

Även i dag kommer undertecknad att, delvis, hålla med en DN-krönikör, något som inte sker så ofta. Den här gången gäller det författaren Alex Schulman. Mina gamla betänkligheter kan vi skita i, nu handlar det om en text där han tar avstamp i Melodifestivalen.

Han skriver att han inte förstår vad programledarna pratar om: sånt de hänvisar till har han ingen aning om. Från ungdomen finns ”ett minne av att vara dum i ett rum*”, som A S beskriver saken (kul, förresten, igår hade krönikören samma initialer, A S): det att inte förstå ”reglerna” i olika situationer.

Efterhand har han inte känt den osäkerheten mer, men nu kom den tillbaka när han inte förstod vad programledarsnacket (vanligt medieskvaller, enligt mig): ” Kan det vara så obehagligt, att hela Sverige förstår vad de pratar om, utom jag?”, frågar han. För att sedan vända på steken (i överlevnadssyfte?):

Jag vill tacka Melodifestivalen för att de slungar en tillbaka till en tid när världen var osäkrad och svår att förstå, för att den återigen fått mig känna mig dum i ett rum.

Ett kvartssekel äldre än A S, kan jag berätta att han bara är i början av att inte förstå vad omvärlden säger. Beträffande schlagertävlingen är jag f ö mer förvånad över artisternas apparitioner, utstyrsel och det programledarbabbel som, under de tre minuter jag tittade, ägnades åt äckel.

Vad gäller att inget fatta har jag en inte särskilt knepig teori: P g a digital snabbhet och mänsklig dumhet (dock INTE den känsla av ”dumhet” i ungdomen som A S beskriver) specialskräddas våra nya ”rum” av  individer som får flest följare av alla slag, gapar mest

samt vädjar till människans lägsta instinkter och förkärlek för skitsnack.

INGEN av oss har möjlighet att hänga med i den kakofonin.

* A S:s upprepade formulering "dum i ett rum" är antagligen egenskapad, men finns i ett antal träffar (från krönikan) SAMT i AI-översikten. Den är redan en företeelse som kan få människor att undra varifrån denna självklara "sägning" kommer. Sägning kommer f ö inte från mig...

Dagens språkliga bild: Vi sitter i en lökhackare som går i rekordfart

Vad är vi nutidsmänniskor egentligen utsatta för vad gäller IT-samhällets stormar? Vi drunknar (en bild jag använt i övermått) i information oavsett om vi vill eller ej. Det går inte att komma undan om man inte gör sig en koja i skogen och sitter där. Men en bättre språklig bild för känslan dök upp: Man är som en lök i en lökhackare!

Brutaliteten finns där, liksom omöjligheten att komma undan. Och så blir man sönderhackad (och då avses hackad i den enda betydelse som fanns förr): inte så där andligt-fint som sönderdelning av lök kan beskrivas: ”Ett ganska vanligt sätt att bildligt beskriva livet är att beskriva det som en lök, där man skalar av lager för lager och ibland så gråter man”. Så skrev en annan bloggare, ”rektor Vicky”.

Ack ja, här sitter man och ondgör sig emellanåt (rätt ofta) över folks bildspråk, men säg den grop man inte själv faller i. Nåväl. Det var som om min organism inte blev färdig med gårdagens pluralfilosofi, det där med studiosarna och mountainbikesarna.

En av de ”språkvetare” som kan vara svåra att hålla med är Språktidningens Anders Svensson, men här är en (jag) som besinnar sig. Eftersom största invändningen nu gällde rubriken, måste här upprepas en sanning (som vanligen gäller, men ej till 100 procent) som skrevs om i bloggen häromdan: ofta formulerar inte skribenten rubriken på sin text, det gör redigerare.

Redigeringskonsten är mycket svår. Förfiningen och underhållet av den upphörde samtidigt med annat som försvann i medier (korrekturläsare, ofta även fotografer m fl). I dagens DN lyder språkspaltens rubrik: Nu får man säga avokados, sambos och containers.

Det där med vad ”man får” trycker alltid på en uppretningsnerv. Säga får vi (än så länge) precis vad vi vill. Vad A S skriver är att SAOL accepterar en massa s-pluraler, Detta (skriver jag) beror på att engelskan griper djupare in i såväl syntax som ortografi. Vi kan (får) skära upp både avokadorna och avokadosarna (även om de senare ogillas av stavningskontrollen). 

Folk med lite ryggrad kan fortsätta säga avokador, studior och sambor utan att polisen tar dem. Vad som händer år 2084, i en skönare och nyare värld, kan vi bara ana oss till. Och förresten sker det väl ännu tidigare med tanke på den hastighet tiden fått. Vad än Einstein säger.